rävsaxen - normfånge på rymmarstråt

Feministisk och normkritisk blogg från Norrbotten

För att det behövs

Rävsaxen symbol

Feminist, realist, humanist
Och utmattad
Oftast i den ordningen

Rävsaxen blogginlägg: Flygskam utan människoskam. Eller: När kolonialfisar tar semester

Thailand. Skandinavernas älsklingsresmål. Thailand. Landet där elitens kvinnor tystas av män. Där landets högsta dam tvingas krypa inför sin blivande man. Och där tusen och åter tusen kvinnor, män och barn säljer sina kroppar till turister. Varje dag. Landet där prostitution är ett vanligt extraknäck, så som kvinnor finansierar sina egna eller sina barns studier. Hur mat kommer på bordet.
Människokroppar som handelsvara.

Jag har levt och arbetat i Thailand. Det var mitt absoluta drömresemål som ung. Jag nådde fram. Och det är ett fantastiskt land. Magi. Människornas stora hjärtan, inställningen till livet, gästfriheten, ödmjukheten, önskan att alltid ställa till med fest, kulturen, naturen, maten. Men det är även ett helveteshål. Vissa anser att talet om prostitution svartmålar Thailand och den thailändska kvinnan. Det finns många som hävdar att de aldrig ser prostitutionen, att det inte upplever det som ett problem. Att Thailand är så mycket mer och att du helt enkelt kan välja bort de stora turistorterna där den mesta prostitutionen sker. Så typiskt oss. Vi som kan välja. Köra kolonialfasoner när det passar oss. Never the less. Thailand är ett land för män, kvinnor ses som lägre stående och prostituerade är de sämsta av människor. Dit åker vi på semester. För att det passar oss. Klartext.

Thailand är en avskrädesplats för människohandel. Jag har skrivit om det förr. För att jag vet. Jag har aldrig gråtit så mycket som i Thailand. Jag har aldrig sett så mycket lidande maskerat bakom sminkade leenden som i Thailand. Jag har aldrig sett så många krossade drömmar som i Thailand. Jag har aldrig sett så många barn med döda blickar som i Thailand. Jag har aldrig hatat män så mycket som i Thailand.

Jag blev feminist i Thailand. Det fanns ingen annan reaktion på den verklighet jag tog del av där. När jag insåg vad män, inte minst svenska män, gör med kvinnor de inte behöver respektera. När ingen hindrar dem. Thailand, Brasilien, Saudi, Sydafrika, Filippinerna och så många andra länder där människor på ett eller annat sätt är en av de främsta handelsvarorna. Dit män reser från hela världen. Jag har sett dem, talat med dem, hört deras version. Männen som hatar kvinnor. För det är vad det handlar om. Kvinnohat. Makt. Det. Är. Klartext.

Svenska män, inte minst. Inte en eller två. Hundra. Tusentals. Klartext det också. Jag har sett dem, talat med dem, hört deras version. Unga grabbar som ser chansen att knulla skiten ur sig utan att behöva bry sig om vem de fyller eller hur. Och gamla eller medelålders ”incels” med en djupt rotad, usel kvinnosyn där män är män och kvinnor är kvinnor, d.v.s. ”behandla mig som en kung”, hämta öl, laga mat, ta hand om mig, sug av mig när jag säger att du ska suga av mig. Curla mig. Män som ser jämställdhet som ett hot. Svenska män som räds mångkultur men väljer att flytta utomlands. Machokulturens stofiler, eller visst, kalla dem offer om du vill, det är kanske synd om dem också, i någon mån. Karlarna som inte hänger med i utvecklingen. De ensamma som "väl bara kan få ha en söt liten hemmafru, för fan". Jag inser det, barn av patriarkatet, de också. Normfångar må hända, men utan ens vilja till självinsikt. Patetiska enslingar som gärna få dö ut om du frågar mig, men likt dinosaurier lär överleva sekel efter sekel. Så tröstlöst. Jag har sett dem, talat med dem, hört deras version. De hatade mig för att jag ifrågasatte deras "transaktioner". De var ju snälla med tjejerna. Ju. Jag var en jävla fitta som borde åka hem och hålla käft. En sån de drog för att slippa.

Och pedofilerna. Det finns statistik som visar hur många minderåriga som säljer sex i Thailand. Siffrorna kan ifrågasättas, och det spelar egentligen ingen roll. Tusentals barn utnyttjas. Vart och ett, ett för mycket. I vårt älskade semesterparadis. Och det sjuka är att vi bara ser på. Eller inte alls. Så många svenskar har varit i Thailand. Landet där prostitution är olagligt men så vanligt förekommande och accepterat att det till och med är reglerat på vissa platser. Det borde inte vara möjligt. Men det bara pågår. Och pågår. 

Dit åker vi men struntar helt i att ta ansvar. Dit reser vi, vi som kämpar för lika lön, pappamånader, ekologiska ägg och upphört användande av engångsartiklar. Vi svenska med rättspatos. Vi som så gärna vill gå före och visa vägen. Men i Thailand och länder med liknande problematik tappar vi omdömet. Där tar vi paus från vårt engagemang. Där väljer vi att stå bredvid och se på, där blir vi istället en del av normaliseringen av sexindustrin. Där skakar vi på huvudet, kanske förklarar valhänt för våra barn. Vi tar en öl vid bordet bredvid torsken och hans nyförvärv. Vi hänger på go-go-barerna och ser det hända, de betalda övergreppen. Vi till och med festar med de prostituerade. Lite cool liksom. Vi bevittnar människohandel, men vi ingriper inte. Vi gör ingenting. Vi ser sexhandeln pågå medan vi beställer ännu en paraplydrink. Eller så reser vi till en lugnar ort. Där vi väljer att se det som passar oss, det som "sparks joy". Så typiskt.
Vad säger det om oss? 

Men herre gud? Måste vi alltid vara världssamvetet? Vilken hybris! Får vi aldrig bara slappna av, ta semester? Jo då, men inte mitt framför aktivt pågående barn- och människohandel. Var jävligt medveten om en sak: Att vara priviligerad ger även privilegiet att välja bort. Att se bort. Exempelvis privilegiet att välja bort att engagera sig, när det inte passar en priviligerad att engagera sig, eftersom den priviligerad aldrig drabbas av eventuella efterverkningar. Vi kan ju bara knalla vidare och hugga i när det passar oss bättre. En annan dag. En priviligerad kan välja när det är dags att ta semester från engagemang. Som när svenskar åker till Thailand, bevittnar människohandel och sedan åker hem igen, tar nya tag och ordnar en återköpsloppis bildskön nog för en hel dag på Stories.

Den sidan av oss kan jag verkligen förakta. 

Nu borde jag skriva att jag verkligen inte vill skamma någon med denna litania. Men det vill jag visst. Oss alla och vår dubbelmoral. Vårt hyckleri. Det går förvisso inte att engagera sig i allt, alla brinner vi för olika saker och gör så gott vi kan. Inte minst jag själv. Jag vet det. Vi är fisar i rymden, inte världssamvetet. Men vi är jävligt priviligierade fisar. Kolonialfisar. Det är lätt att glömma som priviligerad. Och när vi väljer att frottera oss mitt i andra människors helvete, utan att göra annat än att passera genom det med höja ögonbryn, eller ta en omväg, då ska vi fan skämmas. Åtminstone det.

I dag väljer vi bort Thailand av flygskam, men vi har glatt rest dit i 30 år, utan människoskam. Vilken oerhörd skam är inte det? 

Så, vad kan du som turist göra för att ta ditt ansvar? 
På plats:
* Köp inte människokroppar. Lägg inte dina pengar på barer eller boenden som har engagemang i människohandel.
* Säg ifrån. Det går att markera verbalt mot män som köper människor. Uttryck ditt avståndstagande. Lägg skammen där den hör hemma. #stördärdustår
* Anmäl! Prostitution är olagligt i Thailand. Anmäl, särskilt när du ser att ett barn är inblandat.
Hemma:
* Skriv. Protestera. Öka trycket på de thailändska myndigheterna och olika människorättsorganisationer. Det thailändska samhället är ett samhälle för män och reformer behövs för alla sociala frågor som jämställdhet, sjukförsäkringar, sjukvård, fri utbildning m.m. Det behövs omfattande reformer som stöttar den thailändska kvinnans roll i samhället. Det är den thailändska kvinnans rykte det är fel på, inte henne.
* Läs på, engagera dig och ta reda på mer genom olika människorättsorganisationer. Stötta: Plan Sverige, EPCAT, UNICEF, Rädda Barnen, Röda Korset, Resekurage m.fl.
* Res inte dit. #hemester trendar som bara den, 11 750 inlägg på Insta i dags dato.

Over and out.
//M 

Läs hela inlägget »
Rävsaxen blogginlägg: Klimatångest, 10-years-challange, Marie Kondo och en stor skock får

Jag är hopplöst dålig på att hoppa på trender. Jag känner aldrig: "Fan, vad kul, nu kör vi!" Utan snarare, "I helvete heller, jag är väl inget jävla får!”. Jepp, jag vet, jag är skittråkigt. Eller om du vill, skeptisk. Kanske till och med sunt skeptisk. Eller, bara tråkig. Nå väl. En anledning till att jag inte längre engagerar mig i alla sociala medier är just det; jag får halsbränna av alla digitala trender som vi förväntas hoppa på. Allt som vi bara måste dela med oss av, med eller utan vettig anledning. ”Syns det inte så finns det inte” - jag orkar inte riktigt med det där. Det får mig att tänka att människor är korkade, och det vill jag inte.

Men kliv av då, logga ut! Läs en bok istället. Jo, det har jag gjort, min privatperson finns knappt i sociala medier längre. Det är faktiskt befriande. Jag insåg att jag skrollade förbi det mesta och själv bara postade bilder på katter, ok, det gör jag fortfarande ibland, eller feministiska rants. Det fick en egen kanal istället, precis här, för den som är intresserad. Inte av katter då, men av en och annan, ibland väldigt trött, fundering. Som den här.

För jag är redigt trött på trender online. Och hur vi sköljs med helt tanklöst. Med taggen #köpstopp kan jag förvisso se ett värde. När vi delar med oss av våra tankar kring konsumtion i klimatångesstider sprider vi budskapet och hindrar säkert en och annan slentrianshoppare. Men helt ärligt, är det av universell godhet du lägger upp dina bilder med köpstoppsvänlig hashtag? Skulle inte tro det. Du vill bara visa att du är med på tåget, få lite kredd, känna dig nyttig. Du är som alla andra, ett får som hakar på trenden och inte klarar av att bara rent konkret shoppa mindre. Inte om du inte får tala om det, visa upp det, höra till och få handklappsemojisar och hjärtan i kommentarsfältet. Liiite töntigt ändå, eller hur? Och på något sätt sorgligt. Undrar förresten hur många flygbilder med tillhörande ursäkt/förklaring jag kommer att se i veckan, taggade med #klimatångest. Eller rensningsivriga minimalistwannabees som bara ska köpa en enda sak till under 2019: Marie Kondos bok. 

Just nu trendar ”10-years challange”. Det avslöjar förvisso den normaliserade användningen av fillers och botox i kändisvärlden, men inte fan blir vi gladare av att se dem. Skådisar som får massor av kommentarer och hyllningar om hur unga de ser ut, att de inte har åldrats. Det visar tydligt hur vi ser på åldrandet, men just inte mer än så. Jag vet inte vad syftet är med den här utmaningen. Kanske bara ett sätt för AI att öva på ansiktsigenkänning? Men jag tror uppriktigt sagt inte att den gläder särskilt många. Inte bland kändisarna. Inte bland oss vanliga dödliga. Vi som åldras tio år på tio år. Några väljer att använda utmaningen till att diskutera kropp och åldrande, personlig utveckling och självkännedom. Med eftertanke och självinsikt. Det är positivt. Men det är inte många. Istället finns det nästan alltid med ett litet självnyp. De flesta kommenterar sitt eget åldrande negativt, som om de ursäktar att de har levt, att de inte längre glöder, är rynkfria, har håret kvar. Ändå ser vi att många har letat fram så fina bilder de bara kan, säkert skrollat mobilalbum en bra stund. Vi vill ju så gärna få snälla kommentarer. Varför hänger vi annars på? Självskadebeteende? Finns det ett syfte? Eller är du bara ännu ett får i skocken?

Visst, det är bara på skoj. Men är det verkligen skoj? Vissa tycker säkert det. På riktigt. Men mer då? Tankarna som rinner direkt tillbaka i bowlingklotets ränna? De där automatiska tankarna om hur vi borde se ut och inte? De flesta som skrollar bilder tänker på sin egen kropp, sitt eget åldrande, och sällan med snälla tankar. Det blir bara ytterligare ett sätt för oss normfångar att fortsätta i samma gamla spår: kroppar jämförs och bedöms, extrakilon avskys, åldrande ses som något negativt. Som så ofta blir det kontraproduktivt och vi tar en extra loop i vårt normativa tänkande. Där vi inte duger. Är vi alls medvetna om det? 

Jag är lite vass i tonen, jag vet. Men jag blir lite trött på hur vi slösar energi och slår knut på oss själva i sådant som helt saknar betydelse utanför skärmen. Måste vi bete oss som en fårskock så fort sociala medier viftar till oss? Tänk till och välj bort. Allt är inte kuuuuul! Och ingen kommer att notera om du inte deltog. Gå i frid.
 

Läs hela inlägget »
Rävsaxen blogginlägg: Utan kvinna - ingen jul

Fortsätter på temat i mitt förra blogginlägg. Om alla dessa ansvarsområden som ligger på kvinnan, vare sig hon vill eller inte. Som hon tar ansvar för eftersom det annars inte blir något. Jul, till exempel. Check this out: Tre av fyra kvinnor uppger att en kvinna projektleder julen. Hela 62 % av de tillfrågade* kvinnorna upplever att de själva får axla rollen, medan 15 % av kvinnorna istället svara att det är deras egen eller partnerns mamma som gör jobbet. En kvinna likt förbannat med andra ord. Många kvinnor blir det.

Bara 24 % av de tillfrågade männen menar att de själva projektleder familjens jul. 

Av de tillfrågade, både män och kvinnor, uppger endast 3 % att det är deras egen eller partners pappa som ansvarar för julfirande. En högre siffra hade förvisso fått mig att ramla av stolen av förvåning, men ändå. 3 % gubbar, skämmes!

Gruppen sammanboende med barn gör det hela ännu sorgligare. Här uppger bara 10 % av männen medan hela 67 % av kvinnorna att de själva är familjens projektledare inför julen. Lägg till detta:  En studie från Försäkringskassan visade på en samvariation mellan uttaget av föräldraledighet och ansvaret för det obetalda arbetet i hemmet efter föräldraledigheten slut. Den (oftast kvinnan) som tog ut en större del av föräldraledigheten fick även senare ta ett större ansvar för det obetalda arbetet, där ingår även högtider, födelsedagar, skolavslutningar och dylikt.

Osökt tänker jag på siffrorna jag skrev om i mitt förra blogginlägg. Siffrorna som tydligt visar på den ojämställda hälsan och kvinnorna som blir sjuka av stress. Det är hard core. Det här är hard core. Det är inget hittepå. Så här ser det ut. Ansvaret för julen är bara en liten del, men snedfördelningen kommer att rulla på i all evighet. Om inte vi kvinnor säger ifrån, lägger ned, backar ur. Sluta martyra dig genom julen, släpp sleven och bara vägra. Det är mitt tips.

Om du lever i en familj med man och barn, sätt dig ned och prata med dina barn, om de är stora nog att förstå. Det är ju för dem du framför allt gör det, hela jultjohejet, eller hur? Berätta om hur det ser ut, berätta att du inte vill ta allt ansvar längre, säg att du kommer att lämna över det mesta till pappa i år och att det sannolikt inte blir som vanligt. Jag lovar, de kommer att förstå, barn har bra koll på det här med orättvisor. Det behöver inte vara svårare än så. Och du mamma/mormor/farmor/svärmor som arrangerar jul år ut och år in, gör samma sak; outsourca förberedelserna till din man, dina söner och svärsöner. Låt det bli som det blir. Vad är det värsta som kan hända? En havererad jul? Ok, fine, då blir det en utomordentligt bra början på en diskussion om jämnare fördelning. Vad har Du att förlora?

Släpp projektledarrollen och utmana normerna - för ökad jämställdhet.
Lycka till! Det lär, om inte annat, bli intressant.

* Källa:
Novus: https://www.arbetsvarlden.se/tco-novus-kvinnor-far-oftast-ansvara-for-julen/

Läs hela inlägget »
Rävsaxen blogginlägg: Husmodern som rann ut över hallgolvet och försvann

I år är det tolv, tretton år sedan jag stod i hallen och skrek, att ”Det här är den sista jävla julen jag gör det här själv!”. En vardagskväll i december. Jag minns att jag slängde hela jättelasten av julklappskassar i golvet, och vrålade. Familjen rusade till och stirrade. Den yngsta började gråta. Jag förstår det. Jag skriker inte så ofta. Jag är en vulkan som ruvar, det mesta ryms under ytan och stannar där. Min bergart har en hård skorpa, men nu rämnade jag. Hela jag vällde ut och plaskade ned bland påsarna, rykandes, fräsande. Det jag inte visste då, inte hade förstått, var att jag var sjuk och hade varit det en tid. Hypotyreos, auramigrän och utmattning. Där och då var jag bara utled på ansvaret, på kvinnorollen. Fix- och trixrollen. Skitgörat. Jag var trött, fruktansvärt trött. Men det fysiska var diffust, det hade smugit sig på, så där som det gör.

Nå väl, inte ens mitt utbrott där i hallen fick mig att fundera över min hälsa. Att jag redan hade passerat gränsen, det förstod jag först senare. Men, det skedde en förändring. Där och då. Tillsammans med flödet av ilska rann även det känslomässiga ansvaret, husmorssyndromet och logistikern ut. Jag har aldrig hittat dem sedan dess, jag har förvisso inte letat. Jag vill inte ha dem längre. Och det är bra. Jag slutade vara familjens projektledare. Jag släppte kravet på det perfekt städade hemmet, på ansvar för födelsedagar och familjemiddagar. Jag började lämpa över barnens klädinköp, tandläkarbesök, hämtningar och lämningar. Jag slutade curla. Jag slutade skriva inköpslistor anpassade efter varornas placering i matbutiken. Och jag har aldrig mer haft totalansvar för julklappsinköpen.

Jag sänkte, kort sagt, nivån till min mans. Där ligger den kvar och det går alldeles utmärkt. Min make är ingen mansbebis, han klarar hela biffen och betydligt mer än så, men det krävdes ett utmattningssyndrom och en borttappad husmor innan vi fick en bättre balans på hemarbetet. Jag behövde tillåta mig själv att tagga ned och släppa kraven, han behövde se och ta ansvar för mer än de delar han tyckte var roliga. För har du tänkt på det? Hur kvinnor tar ansvar medan män väljer? Just den fördelningen är något jag ser så ofta. Män gör naturligtvis en jävla massa för hem och familj. Bygger, sköter bilar, tränar ungdomslag, snickrar, hjälper bekanta, driver företag, lagar maten, arbetar hårt. Insatser som tar både tid och energi. Inget av det ska nedvärderas eller underskattas. Men de har lika fullt valt sina ansvarsområden. Paxat det roligaste. De väljer det som stimulerar och ger konkreta resultat. Gärna det som syns utåt. Huvudansvaret för hemarbetet, barnen, logistiken, planeringen och det dagliga skitgörat lämnas till kvinnan. Det tradiga tröstlösa evighetsgörat. Och hon har garanterat inte val det. Men han är ju så bra på det han gör, så engagerad, så vad ska en kvinna göra annat än att ta tag i tvätten? 

Tycker du att jag överdriver? Visst, jag raljerar lite, men se dig runt i din egen bekantskapskrets. Du lär hitta flera exempel. Kanske på din egen hemmaplan? Och det är en stor anledning till att vi har en ojämställd hälsa i Sverige. En dokumenterad sådan:

Var fjärde svensk anställd kvinna, 26 %, anger att de ofta eller mycket ofta har sömnbesvär. 16 % av männen. Det visar företagshälsan Avononas kartläggning av nära 30 000 anställda på arbetsplatser över hela landet. Allt tyder på att yrkesverksamma kvinnor är extra utsatta för sömnproblem, eftersom de ofta drar ett tungt lass även utanför jobbet.

Nya beräkningar från TCO visar att män bara tar ut en femtedel av dagarna med föräldrapenning barnets två första år, när merparten av föräldraledigheten på heltid sker. Kvinnor står alltså för fyra av fem dagar. TCO:s uppskattningar visar att kvinnor med barn födda 2015 i genomsnitt var borta från jobbet 14,5 månader på grund av föräldraledighet fram till barnet fyllde två år. Män var i snitt hemma 3,8 månader.

Fjärde kvartalet 2017 befann sig 27 887 kvinnor resp. 7 150 män i ett pågående sjukdomsfall p.g.a. anpassningsstörningar och reaktioner på svår stress. På tio år har sjukskrivningarna för den kategorin mer än fördubblats.  Vissa saker går igen hos de som blir sjuka på grund av stress. 80 % av de  sjukskrivna är kvinnor, de blir allt yngre och jobbar framförallt inom vård, skola eller omsorg. I samma rapport ser vi att andelen kvinnor som upplever nedsatt psykisk hälsa i åldern 30-44 år, är hela 17,9-22,9 %, jämfört med männens 11,5-16,4 %. Det här är åren när barnen kommer och växer upp, samtidigt som kvinnan är mitt i ett aktivt arbetsliv, ofta inom ett omsorgsyrke. 

Fler talande siffror:
* Antalet långtidssjukskrivna på grund av utmattning är 312 % gånger fler än långtidssjukskrivna på grund av cancer.
* Sjukskrivningar på grund av stress har ökat med 359 % under 2010-2017.
* 25 % av de som drabbats av utmattning riskerar återfall, d.v.s. 1 av 4 personer.
* Stressrelaterad ohälsa kostar Sverige 70 miljarder i samhällsekonomiska förluster (årligen).

De skaver. Skillnaderna. Jag tittar på siffrorna och inser att jag gör helt rätt. Att det egentligen är en självklarhet att släppa på de delar som tar mer energi än de ger, de delar som inte är absolut nödvändiga och att kraven, skyldigheterna sällan är annat än normer som bjäbbar. Jag gör det enda rimliga. Det borde vara självklart. Inga konstigheter. Men jag är en normbrytare. Min ovilja att ta det klassiska kvinnoansvaret gör mig till en konstig, empatilös och ”oengagerad” kvinna. En som inte verkar bry sig. En sämre sort. Jodå, jag vet hur snacket går. Jag försöker att ignorera det där. Kraven som ligger på kvinnorollen. Men jag vet mycket väl vad jag inte gör i dag. Och trots mina bevekelsegrunder ger det mig dåligt samvete. Det att jag inte längre är den hjärtliga, omtänksamma, duktiga kvinnan som har tid, ork och vilja för allt och alla. Det att hon aldrig går att väcka till liv igen, hon som rann ut över hallgolvet. Hon är en ruin, stelnad i resterna av husmorslavan. Jag vet att hon ligger bra där. Ändå fantomsmärtar hon mig. Fortfarande. Hon och normerna. De med vassa tänder.

När det värker som mest tittar jag på siffror. Om kvinnor i stress. Jag påminns om det orimliga. Jag poppar en påse popcorn till. Kryper upp i soffan med katt. Jag kysser min man och gläds åt det vår familj får ihop tillsammans, trots allt. Det är inga stora utsvävningar nu mer, det är ett begränsat liv. Men det är på den nivå vi själva väljer, i det lilla. 


Källor: Försäkringskassan.se, SCB.se, TCO.se

Läs hela inlägget »
Rävsaxen blogginlägg: Den ojämställda hälsan i siffror

Jag är en av siffrorna i statistiken om ohälsa bland kvinnor. Jag är en av de tusental som SCB presenterar i sin senaste rapport Jämställd hälsa. Jag är en av de kvinnor som får sifforna att skena. Diskrepansen börjar hos barnen och fortsätter genom hela livet. Samtidigt finns mycket lite forskning kring kvinnor och kvinnors sjukdomar. 

Jag vill se en forskning som utgår från kvinnans kropp, kvinnan behov och som leder till förståelse av just kvinnans kropp. Är det verkligen en så orimlig begäran att  50 % av landets befolkning får en rimlig del av resurserna?
Jag vill inte minst se mer forkning om hormonell påverkan. Jag vill att unga kvinnor redan i tonåren ska få kunskap om hur deras kroppars hormonsystem fungerar - inte bara slentrianmässigt ges p-piller eller antidepressiva för varje symptom. Förståelse för den egna kroppen ger kontroll och möjlighet att hjälpa sig själv. Det är en oerhörd fördel att förstå vad som händer fysiskt, mentalt och psyksikt. Den kunskapen finns inte i dag. Den viljan till att sprida kunskap finns inte i dag. Kvinnors hälsa är så beroende av hormonsystem i balans. När våra hormonsystem inte fungerar som de ska blir vi sjuka. I allt från stressrelaterade sjukomar, endometrios, pms och pmdd, migrän, skjöldkörtelproblematik m.m. Vi har vestibulit, pco, ätstörningar, fibromyalgi, depression, ångest, ofrivillig barnlöshet och utmattningssyndrom.

Fortfarande ses kvinnors sjukdomar inte som "riktiga sjukdomar". Lite skit får vi ta. Vi diffusiker. Det hör till konceptet kvinna. Vi kan ju skriva dagbok eller ringa en väninna. Ta en chokladkaka till och gråta en skvätt tills vi har samlat ihop oss lite. Men den dag vi inte längre håller, då stämplas vi som svaga. En sämre sortens kvinna som inte pallar trycket. Vi ska nästan be om ursäkt och skämmas lite. Vilket vi självklart gör.

Vad tror du att vi kostar? Vi "sveda-värk-och-brännkärringar"? Om vi bortser från kvinnors lidanade och går direkt till kassan. Kan utgiftskontot väcka någon i maktposition? Vårdkostnader, sjukfrånvaro, uteblivna skatteintäkter, sjukpensionering? Det blir många sköna slantar. Kan det öka intresset för forskning? Kan det göra det möjligt att över huvudtaget beviljas forkningsmedel? 

Vi tittar lite på siffrorna:

Besvär av ängslan, oro eller ångest efter ålder  2016-2017
Andel (%) av alla i gruppen

Ålder/Kvinnor/Män
16-24:      44,6/26,0
25-44:      35,0/24,4
45-64:      26,6/19,6
65-74:      21,7/12,6
75-84:      22,1/12,6

Andelen kvinnor som upplever ängslan, och och ångest är betydligt större än män, genom hela vuxenlivet. Och titta på sjukpenningstalet. Kvinnorna skenar i sjuktal i den åldern barn, arbete och hem kombineras. Är det så konstigt att det är kvinnorna som blir sjuka?

Sjukpenningtalet efter ålder 2017
Andel %

Ålder/Kvinnor/Män
16-19:       0,3 /0,2
20-29:       6,5/ 3,5
30-39:       14,2/6,3
40-49:       16,8/7,3
50-59:       18,6/10,7
60-64:       17,8/13,1

Se se specifika siffror om sjukdom och svår stress och depression: 

Pågående sjukdomsfall p.g.a. anpassningsstörningar och reaktion på svår stress:
2017 Kvatal 4
Kvinnor:  27 887 
Män:  7 150

Pågående sjukfall p.g.a. depressiv episod:
2017 Kvatal 4
Kvinnor:  9 281
Män:  4 534

Och det börjar inte i vuxen ålder:
Barn om hur de mår och känner sig efter ålder 2016-2017
Andel (%) av alla i gruppen

Mår mycket bra/ganska bra:
Flickor 12-15:  96
Pojkar 12-15:  100
Flickor 16-18:  91
Pojkar 16-18:  99

Oftast är jag nöjd med mig själv
Flickor 12-15:  88
Pojkar 12-15:  95
Flickor 16-18:  79
Pojkar 16-18:  91

Jag känner mig ofta ledsen eller nere
Flickor 12-15:  12
Pojkar 12-15:  8
Flickor 16-18:  29
Pojkar 16-18:  5

Titta på siffrorna. De talar. Varför låter vi dem gå förbi om och om igen? Jaha och jasså, det var ju tråkigt.

När får vi se insatser i vården som prioriterar de kvinnliga aspekterna? När får vi se forskning som inte enbart görs med utgångspunt i den manliga kroppen? 2015 utfördes 97 procent av den djurexperimentella smärtforskningen på handjur, trots att det är kvinnor som mest lider av kronisk smärta. Jag gissar att det ser likadant ut i dag. Det är inte bara ojämställt, det får rent livsfarliga konsekvenser när resultaten appliceras i den verkliga världen. 

När får vi se riktad forskning om den kvinnliga kroppen? Här i Sverige där vi  inte ens har ett genusregister över SCB´s dödsorsakregister. 

Det skevar. Det gör alltid det. Det är därför jag fortsätter att tjata.

Källa: SCB "Jämställd hälsa" 20181211

Läs hela inlägget »
Rävsaxen blogginlägg: Låt inte machokulturen förstöra för ännu en generation

En bekant bad vid tillfälle en kille i yngre tonåren att notera hur många gånger lagkamraterna sade "bögjävel" till varandra under en träning. Killen tappade räkningen innan de ens hunnit ut till rinken. En alldeles vanlig träning, en alldeles vanlig dag. Vi skulle kunna luta oss tillbaka och le litegrann. Så där som vi brukar. Säga att pojkar är pojkar och det är bara jargong. Säga att pojkar mognar lite långsammare, de växer ifrån det. Det går över.

En vardag för unga killar i Sverige. Jag tror att vem som helst kan förstå att det inte är en miljö som bidrar till respekt, empati och sunda mansnormer. Det är snarare åt helvete om du frågar mig. Och en av de grundläggande orsakerna till varför 70 % av de som tar sitt liv i Sverige är män och killar. Vi kan ju luta oss tillbaka, le lite och vänta på att det ska gå över. Så där som vi brukar. Eller så tar vi vuxenansvar. Det där vi tycks ha så förbannat svårt för. Vi kan börja med att skicka ut grabbarna från isen och ta snacket. Varje gång. Det kanske blir lite dåligt med istid till att börja med, men det är det värt.

Nu inleds en ny säsong för många ungdomsföreningar och lag. Men istället för att bara planera träningstider, profilkäder och ekonomi, se över hur du aktivt kan arbeta för att motverka machokulturen i just ditt lag. Ta chansen redan från start och gör konkreta insatser som leder till förändring. För grabbarnas skull.

I dag har de flesta föreningar en dokumenterad värdegrund. Det är bra. Men jag som jobbar med text hela dagarna vet att ord betyder noll och intet om de inte implementeras i verkligheten. Få begrepp är så missbrukade som just ordet Värdegrund. Det går att skriva hur vackert du vill. Det hjälper inte om verkligheten består av tonårspojkar som tillåts kalla varandra bögjävel 49 gånger innan de ens hunnit ut ur omklädningsrummet. Då är värdegrunden värdelös. För vad spelar det för roll om du trycker fina dokument och håller föredrag (fel av mig, fortsätt hålla föredrag, men håll fler, bomba med dem, kör en Röjar Ralf och hamra in budskapet), om du inte arbetar på den nivå där det verkligen händer, nämligen i omklädningsrummet, på isen, på planen. Face to face.

Känns det svårt? Det är det. En värdegrund får fäste och fyller sin funktion först när  den genomsyrar hela verksamheten. Varje ord, varje handling, genom varje enskild ledare och ned i varje unge. Det är självklart inte enkelt. Men du behöver inte göra hela jobbet själv. Det finns en mängd proffs och inspiratörer som dagligen arbetar med frågor om mansnormer. Boka dem. Släpp in dem. De vill inget hellre än att hjälpa dig att stoppa machokulturen. För en sak är säker, vi får en förändring först när fler män och killar själva väljer att sprida sundare mansnormer och vågar prata om machokultur, homofobi, mobbing och sexism. Och, än en gång, det handlar om ansvar. Vuxenansvar. Ta det. Varsågod:

Föreningar och organisationer som stöttar, informerar och föreläser. Finns både på nätet och i sociala medier:
- lockerroomtalk.se
- underkevlaret.se
- stoppaskitsnacket.se
- mfj.se
- makeequal.se 

Jag vill även tipsa dig som är ledare och förälder om några andra Instagramkonton att följa, rekommendera dem gärna till dina tonåringar, både killar och tjejer. De behöver goda manliga förebilder och motkrafter:
@peter_svensson @attilayoldas @hampusnessvold @marcovega.se @manligtochskamligt @dannylaam @dinosauriefilosofen @tnkvrt

Låt oss hjälpas åt. Börja med dig själv. Fråga dig själv om du bidrar till machokulturen och vad du kan göra för att bryta den. Men framför allt, ignorera inte ett problem bara för att du själv väljer att inte se det. Det finns där och det är allvarligt. Det skadar, det till och med dödar. Lyssna, läs på, förstå. Våga ta snacket, våga lyssna, våga föra normkritiska samtal för att främja jämlikhet, jämställdhet och förebygga våld hos unga killar. Normer kan förändras och machokulturen kan försvinna om vi bestämmer oss för det. Så vad säger du? Jag har bestämt mig.

//Marie


Så här skriver underkevlaret.se om  machokultur:

Machokultur är en samling av normer* som berättar för oss hur killar/män förväntas vara. Normer skapar attityder som leder till att pojkar och män strävar efter att vara på vissa sätt - "manliga". De påverkar inte alla likadant men alla måste förhålla sig till dem på något vis. Några typiska exempel på hur dessa normer kan se ut:

* Killar ska inte gråta, prata om känslor eller söka hjälp.
* Killar ska vara självsäkra och kaxiga.
* Killar måste vara framgångsrika för att få ett värde, allra mest ekonomiskt.
* Killar är alltid kåta när det gäller och ska bara ha sex med tjejer.
* Killar ska vara långa, rakryggade, stabilt byggda och vältränade.
* Det är ofta okej för killar att använda våld och aggression för att uttrycka känslor.

*Normer är oskrivna regler, idéer, föreställningar och ideal som kontrollerar hur man förväntas vara, leva och se ut för att passa in i samhället. 
 

Läs hela inlägget »
Rävsaxen blogginlägg: Barnan - den ofrivilliga rekvisitan

Jag fick en fråga via Rävsaxens Instagram. En "mamma till en mamma" undrade varför jag aldrig skriver om mina barn. Varför jag inte berättar om dem och visar dem? Inte en enda bild. Det verkar inte som om jag älskar dem. Typisk egomorsa. Borde jag inte lyfta fram mina döttrar, jag som är feminist?

Jag blev nästan lite ställd, det blir jag sällan, men svarade att, "Nej, du har rätt. Jag älskar inte mina barn och vill inte bli förknippad med dem." 

Ok, det var fel svar. Lite barnsligt. Jag förstår att hon brann av. Mea culpa. Men för att svara en självutnämnd supermorsa. Helt utan sarkasm: Jag är en sådan som tar saker på allvar. Jag har förhållningssätt. Till det mesta. Exempelvis till mina döttrars integritet. 

Jag älskar mina barn men framför allt respekterar jag dem som individer. De är mina barn men inte min egendom. Jag är deras mamma, men det innebär inte att jag har rätt att varken hänga ut eller dekorera med dem. Oavsett av hur mycket kärlek och stolthet. I alla fall inte utan att be om lov. Det är en självklarhet. Så vill jag bli behandlad och så vill jag att de ska behandla andra. Med respekt och eftertanke. Med empati. Ingen är så viktiga att hen har rätt att bestämma var eller hur en annan människa ska ta form. Ingen. 

Varför förväntas jag visa upp mina barn? Varför är det mer självklart än att låta bli? Vad är det med internet och sociala medier som gör oss så gränslösa? Som får oss att tappar koncepten och sluta tänka konsekvenser? Jag kan förstå, på ett plan. Vi vill så gärna visa, visa upp det finaste vi har. Men vill ungarna bli uppvisade? Har du frågat? Utställda till beskådan? Är det ens riktigt klokt? En fullt påklädd spädis kan jag köpa. Alla bebisar ser likadana ut och personligheten är inte lika ömtålig. Men senare, när barnen växer upp. Bör inte föräldraansvaret docka in per automatik? Säkerhetsbälte på? En strategi för trygghet? Varför fortsätter vi att ständigt exponera barnen på nätet, snarare än skydda dem? 

Missförstå mig rätt, självklart ska barnen vara med i våra digitala liv om det är vad vi vill. Men de har sällan något val. Vi kan väl åtminstone tänka på det? Och på hur. Det finns ju alteranativa sätt. Ett föräldrapar som har fattat det där med ansvar är Micael Bindefeldt och hans man. Parets lille kille figurerar i sociala medier men du ser aldrig pojkens ansikte. Det är respektfulla bilder. Micael delar med sig, visar all kärlek men värnar sin sons integritet. En förälder som har tänkt till och tar ansvar för mer än ögonblicket. Som inte fiskar poäng genom att agna med sitt barn. Det gillar jag. 

Men det hör till ovanligheterna. Jag ser motsatsen varje dag och jag rycker till varje gång. Som den lokala företagaren, hon som delade ett foto av sin födelsedagstjej. Publicerade bilden på sitt företags öppna Facebook- och Instagramkonton. Jag förstår som sagt grejen. Visa upp och berätta och hylla. En sorts kärlekshandling. Fint och vardagligt. Bra marknadsföring. Men jag får bara ont i magen. Där sitter den nyblivna trettonåringen i sin säng. Justvakenruffsig i urtvättat nattlinne, med ett generat leende och blicken snett ned i täcket. Överkörd.

Alltså föräldrar! Vi får inte göra så!

Inte ville hon visas upp offentligt. I nattlinne. Inför hundratals följare och alla andra som skrollar förbi. Det var så tydligt. Hon skämdes förmodligen halvt ihjäl i veckor efteråt. Det är inte ok. Det är så respektlös. Varför gör vi så?

Men det är rätt typiskt oss, eller hur? Vi är så kåta på att bygga personliga varumärken och få likes. Det är så signifikant för våra generationer. Vi som blev med sociala medier först i vuxen ålder. Vi flödar med i tsunamin och glömmer både villkor och konsekvenser av vårt ivriga postande. Det är ju så kuuuul. Och positiv feedback är beroendeframkallande. Mammor, pappor, mor- och farföräldrar. Gränslösa. Tanklösa. Vi vinkelvoltar oss till samhörighet online och drar med oss barnen in i akrobatiken. I jakten på några extra uppmärksamhetspoäng.

 Men låt oss komma överens om några saker, en gång för alla. Låt oss enas om ett förhållningssätt som gör att ungarna slipper agera rekvisita i vårt digitala showroom:

1) Barnen finns inte här för att förgylla ditt feed.
2) Använd inte barnen som gratis reklam för din härliga och kärleksfulla personlighet - och aldrig någonsin för ditt företag.
3) Din önskan att visa upp ditt barn eller barnbarn får aldrig gå före barnets rätt att slippa.
4) Ta ansvar för mer än ögonblicket. 

Sammanfattning (skriv ned på ett kort, laminera och klistra fast på mobilen):
Posta gärna. Men fråga först. Och respektera ett nej.

Precis som du själv vill ha det.
Capiche?
 

Läs hela inlägget »
Rävsaxen blogginlägg: Jag hatar männen som fick mig att hata

Jag föddes till feminist under mina år i Asien och Afrika. Det var en svår förlossning som tog sin början på Phuket. I Thailand, tidigt nummer ett på min bucket list (strax före en tur på Amazonfloden och Depeche Mode live). Mina drömmars Thailand. Jag anlände skyddslös och oförberedd. Till mitt livs första stora kärlek. Mitt första brustna hjärta. Min kraschlandning in i verkligheten. Jag var huvudlöst förälskad redan innan vi möttes. Jag älskade från första stund. Jag njöt, och jag saknar. Jag saknar fortfarande.

Men mitt liv i Thailand krossade även mitt hjärta. Fullständigt och brutalt. Där väcktes och frodades min misantropi. Där brast tilliten. Mitt i paradiset tappade jag nästan hela min tro på mänskligheten. Det var inte Thailands fel. Naturligtvis. Inte dess människor eller natur. Inte dess klimat eller kultur. Det var alla jävla as till män. De förbannade parasiterna, huvudsakligen från västvärlden och Japan, som våldtog och missbrukade människor på de mest fasansfulla sätt. Hänsynslöst. Som semesternöje och avkoppling. De odjur som ännu gör delar av Thailand till helveteshål. Jag hatar dem. Hat är ett starkt ord med oerhörd kraft. Men det finns inget annat som passar här. Jag har ingen nåd. Inte ett uns. Jag hatar.

En tidig morgon under min löprunda, ljummet och fuktigt, ljuset ännu knappt skönjbart, snubblar jag över en ung flickas fötter. Vid vägkanten. En glittrig stilettsko saknas. Huvudet i diket, håret i leran. Prostituerad och definitivt utnyttjad långt över vad hon fått betalt för. Medvetslös och mycket blodig.
Hon var bara en av många misshandlade horor. Jag såg dem ofta. Jag stod bredvid men det åt mig.

Hon överlevde, fortsatte att hänga i barerna. Sälja sin kropp till sexköpare som ansåg att lågbudgetsex är en rättighet och att prostitution är en transaktion med samtycke. Till män som frossade bland reavarorna. Slit och släng lilla kropp. Vad skulle hon annars göra? Money talks. Life goes on.

Hur många barn mötte jag? Hundratals? Tusental? Småpojkar som lät sig rövknullas blodiga av fullvuxna män för en Cola och en piratkopierad märkest-shirt. Som drog ned byxorna för vem som helst som log mot dem. Som för länge sedan slutat bry sig. De med tomma blickar. Vad blev det av deras liv? Är det ett liv?

Rat, en sjuttonårig kathoey. Graciös som en ballerina. Hen flöt fram, fick mig att känns mig som en flodhäst. En av de vackraste själar jag mött. Så oerhört insiktsfull och förlåtande, 90 år klok i en sönderknullad barnkropp. Rat var vacker även som död. I utsökt make up och trasig syntetkimono hängde hen sig i en tysk horbocks kyffiga hotellbadrum. En flykt och en förstklassig hämd. Touché. Tysken blev förbannad. Jag grät, kräktes blod och började hata.

Det blev inga rubriker. Just inget ståhej. Det blev det sällan. Money talks. Det hände ju mest varje dag. Människosvinnet. De liv som går åt när priviligierade män gör vad patriarkatet tillåter dem att göra. Härska och söndra. Som jag hatade dem. De männen hatar jag gränslöst. Jag såg dem komma i organiserade grupper. Chartrade sexresor. Horder av äckel med reseledare och allt. Kackerlackor. Jag såg dem bosätta sig, hålla sig med olika prostituerade varje dag, ibland enligt ett schema. Rata och välja ut nya. Kvinnor, män, barn. Den som betalar äger hela jävla smörgåsbordet. Varje liten kropp. Jag lovar, det händer på riktigt. Jag har sett dem. Männen. Långa, korta, vita, asiater, svarta, feta, magra, unga och gamla. Det finns inga särdrag, ingen speciell sort. Det är vilken man som helst. Det insåg jag.

Men en sak har de alla gemensamt. De utövar sin makt. De tar för sig. De anser sig ha rättigheter. Till andra människor. De hittar en plats där de kan härja och missbruka liv med minsta möjliga motstånde. De utnyttjar. Brutalt. De tror att andra människor finns till för deras sjuka begär. Vissa av dem tror till och med, på fullaste allvar, att barnen, ungdomarna, kvinnorna och männen de utnyttjar, faktiskt tycker om det. Tycker om dem. Eftersom de skrattar och ler. Säger vad köparen vill höra. Gör som de blir tillsagda.

Din dumma, dumma jävel. Jag hoppas att du dör en lika plågsam död som det helvete du åsamkar dina offer. De offer som jag kände och de jag aldrig lärde känna. De människor du förstörde, och tro mig, de log inte när du vände ryggen till. De hatade dig. Gränslöst.

Sexköpare och pedofiler finns här. Precis här. Nu. Glöm aldrig det. Och det finns inga särdrag, ingen speciell sort. Inte här heller, hemma i höstkrispiga Norrbotten. Skitjobbigt att ta in, men det är och kan vara vilken man som helt. Fråga polisen, fråga hororna. #inteallamän, tack och lov, men prostitution pågår 24/7 och Någon är den man som håller verksamheten rullande. Någon bokar sexmöten i mobilen. Lätt som en plätt. Någon prutar om priset på kropp. Det är ju en affärsöverenskommelse. Bara business. Men vem är denne Någon? Ingen du känner, eller hur? Definitivt inte du, eller hur? Men vem?

#inteallamän, tack och lov. Men vissa män missbrukar kvinnor och unga flickor dagligen. Om inte i praktiken så genom porrkonsumtion. Några män går längre, de köper kroppar. Det är ingen speciell man. Denne Någon. Det finns inga särdrag. Det här är verkligheten: Det kan vara din sambo som får sig en Swishbetald avsugning innan han hämtar ungarna på dagis. Din kollega som har en trist tisdagskväll och skickar ett mess till sin lokala hora. Eller din pappa som träffar en ”eskort” ett par gånger i månaden eller under jobbresan. För avslappning och lite vardagslyx. Fint och belevat. En enkel transaktion i samförstånd. Bara business. Pappor, söner, bröder, polare, kollegor, makar, sambor. Bra killar allihop. Inga odjur, inga jävla as. Bara Någon som behöver koppla av lite. Och vad fan, han har ju betalat för sig. Eller hur? Det är i samförstånd, i samtycke. Eller hur?
Eller?


Vill du veta hur våra svenska prostituerade har det och hur svenska sexköpare beter sig? Välkommen på en bumpy ride mot medvetenhet. Följ på Instagram och #tasnacket:

@intedinhora @prostitutionens_verklighet @prostituerad_less och @shittorskarsays. Följ även @viskansviol med ett förflutet inom prostitution samt @intedinhora 

Läs hela inlägget »
Rävsaxen blogginlägg: Väkommen till Firma Fenix - du pratar med Marie

Om du har migrän så förstår du. Om du har hormonell auramigrän så förstår du. Om du har hormonell auramigrän, PMDS och utmattningssyndrom så förstår du. Om du har hormonell auramigrän, PMDS, utmattningssyndrom och hypotyreos så förstår du. Om du har hormonell auramigrän, PMDS, utmattningssyndrom, hypotyreos och samtidigt driver minst ett företag så förstår du precis. Varför jag har en nedlegad schäslong full av katthår.

De flesta önskar att veckan bestod av färre vardagar. Jag önskar att den kryllade av fler. Som utmattad med auramigrän har jag minst två sjukdagar varje vecka, ofta fler. Dagar jag aldrig får tillbaka. De är borta för alltid. Jag försöker klämman in ett liv och en heltidstjänst på en knapp halvtid och det är självklart helt omöjligt. Det gör heller inte gott för min kropp. Jag piggar aldrig på mig. Får ingen respit.

Det är egentligen helt orimligt. Definitivt oacceptabelt. Men det är mina förutsättningar. Mina möjligheter att fortsätta ett stimulerande yrkesliv. Och jag älskar verkligen mitt arbete. Jag vill så sprittande mycket. Men jag betalar dyrt för det. Med min egen hårdvaluta; energi och hälsa. Jag jobbar, sover på schäslongen med närmaste katt, tar en promenad de dagar jag orkar och avslutar med popcorn i soffan. Tidigt. Dränerad och värkande, med hjärtslag som dunkar sig ut genom tyg. Varje dag. Exakt varje dag. Det är det hela. Punkt.

Jag kan inte planera in mer än max en utflykt i veckan. Har jag ett jobbmöte skippar jag tandläkaren. Är jag kallad till neurologen missar jag ungarnas match. Pallar jag att jobba effektivt i två dagar måste jag ligga i tystnad i en, eller tre. Jag är så beskuren. Jag har fortfarande inte vant mig, bara nästan accepterat. Och jag balanserar på gränsen. Varje dag.

Företagarfrukostar, mingel och nätverkande. Socialiserande, utbildningsresor eller intressanta föredrag. Systerskap och kollegor i kvinnonätverk. Uppsökande verksamhet, konferenser, lunchsällskap eller After Work. Det existerar inte. Inte i min företagsvärld. Företagare som jag, vi finns inte, räknas knappt, går spårlöst förbi. Näringsliv. Du hör ju själv. Näring. Liv. Det är inte för mig. Inget för oss som inte orkar dyka upp och ta plats, le på beställning vid närmaste ståbord. Vi som inte ens duger som Linkedinkontakt - om nu det är något att stå efter. Nej, vi bara hovrar lite på vår kant. Hänger i. Att vi orkar.

Visst, det låter måhända cyniskt och slightly bittert, men så fungerar företagande i Sverige. Åtminstone för utmattade kvinnor med auramigrän och generellt obalanserade hormonsystem. Mitt bland alla skyddsnät, EU-projekt och jämställdhetssatsningar står vi helt ensamma. 100 % ointressanta och osynliga. Men vi har en egen taktik. Vi börjar om. Vi är grymma på det. Vi fortsätter att arbeta och fakturera. I glädje och med våra kunders bästa för ögonen. Precis som alla andra företagare. Vi börjar bara om lite oftare. Ibland flera gånger om dagen. Vi jävla superhjältinnor som aldrig ger upp. Vi som bryter ihop och brinner inne, migränkräks, sover oss funktionsdugliga, tar igen förlorad arbetstid under helgen och försöker låta bli att tänka så mycket. Vi börjar om. Skakar av oss askan. Det är vår grej. 

- "Välkommen till Firma Fenix, du pratar med Marie." 

Vi börjar om. Omigen. Vi rår oss själva. Hankar oss fram. Vi som fyller vår funktion men saknar betydelse i alla sammanhang. Visst. Det är lite nedslående. Det får jag nog erkänna.

Läs hela inlägget »
Rävsaxen blogginlägg: Den huvudlösa kvinnan - vår tids ideal

Kan vi ta det här med träningskläder? Och träning. Och hur vi förhåller oss till det. Jag har själv gymmet som andra hem (när jag inte är utmattad) och lägger gärna en slant på snygga och bekväma träningskläder om de håller bra kvalitet och gör jobbet. Men måste jag mötas av en kvinnoröv i storlek XXS alternativt retuscherad till tvillingbadboll varje gång jag vill surfa hem ett par nya träningstights? Måste jag parera mellan djupa squats fotograferade bakifrån och huvudlösa kvinnor med skadlig svank?

Jag blir så jävla leds. Och jag blir så jävla ledsen för alla tjejers skull (och killar som får sig lite mer skev och sexistisk kvinnosyn, något de inte behöver). De unga tjejer som förförs av bilderna och drömmer om att själva få se ut så. Som tror att det är helt i sin ordning. Helt normalt. Att vara trådsmal och svanka ryggen ur led. De tjejer som amatörposerar hemma i flickrummet med plutmun och rumpan i vald vinkel. Och postar på Instagram med rätt hashtag och hopp om att bli uppmärksammad i något kreddigt, sexistiskt fitnessflöde. Lilla hjärtat, du krossar mitt.

Jag hatar företag som säljer grej med tjej. Naken hud, röv, bröst och mage, onaturlig kroppshållning. Ett unket gammalt knep som tyvärr fungerar lika bra på normstyrda flickor och kvinnor som på män. Har du förresten tänkt på hur kvinnliga modeller för träningskläder alltid är smala men sällan vältränade, jämfört med männen där modellerna är rejält muskulösa? En tjej som tränar ska vara smal och pluta med munnen eller le riktigt stort och inta yogaposition (och svanka, glöm för all del inte att svanka ordentligt). En kille som tränar ska vara så biffig han bara kan, lyfta stora hanteln eller sitta lite snett på en bänk, gärna i dämpad belysning, med allvarlig och lite farlig blick. Säger normen. Den vi tror på och anammar. Vi också, vi som ska föreställa vuxna. Vi är fan inte kloka!

Jag skrollar vidare bland slimmande highwaisttights och minishorts. Perfekta kroppar i minsta storlek. Jag glömmer att titta på kläderna. Noll underhudsfett, inte en valk. Men det finns heller inte mycket av träningsglädje i bilderna, bara dimmiga fuckme-blickar, fejkade jätteleenden eller huvudlösa, svankande kroppar. Och tro mig, det är inte en jävel som ser ut så på gymmet. Här ute i verkligheten. Annat än om de har fått akut kramp i ryggen.

Mitt tips till dig som vuxen är, anmäl företag som profiterar på kroppar. Sexistisk reklam ska bort. (Se nedan för info hur du gör.) Och kolla in följande företags Instagramkonton: @fitsstar.co, @wallderinska, @freddystore, @stronger,  @officialbetterbodies, @ruleofsweden, @fitnessbutiken. Bara ett litet urval, men företag med många följare, främst bland unga. Fundera på hur de framställer kvinnan, hur de lockar sina potentiella kunder.  Vilka följarbilder väljer de att plocka upp och regramma i sitt feed? Vilket utseende och vilka poser premieras? Vilket är idealet? Räkna gärna hur många huvudlösa kvinnokroppar du hittar. Samlas efteråt och diskutera i smågrupper. Typ vid middagsbordet.

Häromdagen under min lunchpromenad blev jag omcyklad av ett stort gäng ungar. Sannolikt på väg till skogen för orientering, det är ju den tiden nu. Tolv- trettonåriga tjejer. Och du vet ju hur de brukar se ut i den åldern, långa pinnsmala gaseller. Samtliga, utom två, bar svarta kompressionstights från 2xU. De där brallorna med med silverkryss, som alla har. Pris runt 1 100 kr eller mer. What?! Kompressionstights för 1 100 kr till magra skolungar som växer?? Praktiskt taget ingen som inte rehabtränar eller idrottar på absolut elitnivå behöver kompressionskläder. Det är så jävla dumt! Okej, jag fattar att det har med mode och trender att göra. Alla vill hänga med och klart att 12-åringen ska få höra till coola tjejklicken. Men allvarligt förälder, inte är du särskilt vuxen i rummet.

Vad håller vi på med? Seriöst. Jag blir jävlat vansinnig! Vilka är det som ska lära ungarna att ha en sund och hållbar inställning till sin kropp? Till träning, dess destruktiv industri och de pengar den vill kräma ur oss? Vilka ska lära dem att filtrera bort skiten? Vi vuxna kan det uppenbarligen inte. Vi bara flyter med och lajkar svankryggar. Lika blint påverkade och utan att ifrågasätta vad vi ser. Inte sällan hejar vi på. Och köper svindyra kompressionskläder till barn. Som sagt, inte riktigt kloka.

Det finns en hashtaggen som jag formligen hatar. Den står för allt som är fel i träningsvärlden. Nämligen #aldrigvila. Vad är det för jävla idioti? Förebilder, till och med träningsfrälsta föräldrar, taggar #aldrigvila och skickar signaler till en ätstörd, kroppshatande värld, att vila, det är minsann bara för veklingar! Om ungarna fick lära sig näringslära i skolan (eller ännu hellre hemma), inte bara proteiner och kolhydrater, utan ordentlig biokemi för kroppskännedom, då kunde de själva genomskåda den felande länken i budskapet. Men hur ska de kunna göra det? De kan inte ett skit annat än vad de inspireras av i något uppmärksamhetsknarkande instagramflöde, oseriöst nätforum, youtube, eller möjligen tidskriften Body. Små fragment som de pusslar samman till en egen, halvt livsfarlig cocktail för framgång. De vill bli muskulösa eller smala, bygga bröstkorg eller röv. De kör två- tretimmarspass i gymmet och tror på fullaste allvar att det bygger. De trycker proteinbars istället för skollunch och häller i sig både pre- och postworkoutmixer utan att egentligen ha den blekaste aning om vad de innehåller eller hur det påverkar deras växande kroppar. De står i omklädningsrummet och skakar pulver i löjligt dyra märkesshakers för att de har sett de riktigt bitiga göra så. Proffsen. Jo, tjena. Det gör mig vansinnig! Var är alla vuxna i rummet?

Jag har tillbringat tillräckligt många timmar på gym för att veta att unga killar kör bänkpress, ibland ett helt pass, ofta alldeles fört tungt och utan att egentligen ha en aning om hur det utförs korrekt. Inte sällan assisterade av en pappa eller storebror som definitivt inte heller vet vad han håller på med, men hey, alla karlar kan väl lyfta bänk! Och tjejerna, gärna i par, båda i kompressionstights så klart, kör fem varianter av bakdelsträning, lite sit-ups, poserar för en helkroppsselfie till Snap och går hem. Fortfarande med perfekt vippande hästsvans.

De lever i en farlig trend som de inte behärskar, och det är nästan plågsamt att stå bredvid och se på. En ung kille som tränar för att machokulturen säger att rippade bröstmuskler och biceps är grejen, eller dito tjej som vid 17 års ålder till 90 % fokuserar på formen av sin rumpa och hur hon kan bli smalare än sin storlek 36, med mer koll på hur hon tar sig ut än vad hon gör. De berör mig. Och det är nästan omöjligt att inte bli full i skratt. Eller börja grina. Det skär verkligen i hjärtat.

Men visst är det väl bättre att de tränar, tänker du, om än lite bakvänt och av fel anledning, om det gör att de hittar kärleken till gymmet? Vettet och kunskapen kommer väl med tiden? 

Eller så gör det inte det. För hur fan ska de hitta vilja och motivation att göra vad som är bra för dem, när allt de ser och hör är fake? 

Om du är uppfödd med en bildvärld där verklighetens människor inte existerar, där allt är pose eller retusch tills du tror på det, om du redan som tonåring proppas med mer information om olika dieter än om vad din kropp och hjärna behöver för att må bra nu och över tid, om dina youtubehjältar pratar mer om magträning två dagar efter förlossningen än om bebisen, om de träningskonton du följer bjuder på pumpade stereoidkroppar (för tro inget annat, de är absolut inte rena), om de ivriga fitnessamatörerna som visar felaktigt utförda (ibland rent farligt) övningar taggar #aldrigvila, om du alltid får en kvinnoröv uppkörd i ansiktet när du vill shoppa nya träningskläder, ja, då är det jävligt svårt att hittad sig själv och förstå sin egen drivkraft och träningslust. Särskilt när vi vuxna är minst lika påverkade och centralstyrda. När vi som borde ta ansvar inte förmår hjälpa dem att sortera. Vi som så lätt själva blir en i flocken och slutar tänka för egen maskin. (Paleo? Är det paleo som gäller nu. Ok, då kör vi 200 % paleo!! Facebookstatus på det! Vad det är? Ingen aning, men jag har sett det på nätet, det lär vara skitbra av någon anledning, i alla fall för vissa och i höst kommer 24 nya böcker, bland annat en av Olga och en av Paulo Roberto. Så självklar kör jag paleo! Följ min paleoresa på mitt nystartade Instakonto @paleopuckot2018 och tagga minst en polare som inte heller har den minsta nytta av min bristande kunskap så att jag kan få en härligt likasinnad fanbase att döda min tid med.) Inte fan står vi stadigt vuxna i rummet med insiktsfulla ord på vägen. Vi är inte ens där.

Träning är lust och glädje. Det får kroppen att fungera bättre. Fysiskt, psykiskt och mentalt. Uppåttjackens uppåttjack! När träningen drivs av just lust och glädje. Visst, ibland måste vi tvinga oss ut, och när det kommer till att lyssna på kroppen är latmasken den enda röst vi ska ignorera. Men varför är det så svårt att bara låta just glädjen vara drivkraften? Din egen träningsglädje. Inte normer eller trender.

Ibland blir jag kontaktad på gymmet, av unga tjejer som vill få lite hjälp och tips. Det är kul och jag visar gärna rätt teknik så gott jag kan. Men jag ställer även frågan: varför tränar du och vad vill du uppnå? Det är en start. Den som vill prata mer och ärligt vågar svara: ”för att jag vill bli snygg och smal”, hon ger mig ett bra utgångsläge för fortsatt samtal. För visst. Det är helt ok att träna för att bli snyggare i kroppen, så länge du förstår varför du gör det. Jag tränar själv delvis av den anledningen. Jag vill upp i vikt, slippa värk i mina skador, få mer energi och bygga de former jag inte är född med. Jag använder kroppen som ett verktyg. Jag njuter av det. Både den upplevda träningen, endorfinkickarna och musklerna de ger mig. Muskler Är vackert och jag är aldrig så bekväm i min kropp som när jag är muskulös. Men jag vet mycket väl att jag är normstyrd, att jag måste vara uppmärksam på mina tankar. Att min bild av idealet inte är helt sund, inte bör spridas vidare, att den bygger på kvinnor från fitnesscenen. Och eftersom jag känner till mina motiv, kan jag resonera med mig själv. Och välja bort de delar i träningen som inte grundar sig på glädje och välmående. Men jag har ju läst på. Vid det hör laget kan jag det där. Och jag vet att viljan att vara snygg aldrig får ta över. Det har jag också lärt mig. Men hur fan ska vi kunna begära det av en tonåring som bombas av skeva ideal från morgon till kväll? Där utseende är allt. Nu värre än någonsin. Det är ett jätteproblem och vi bör se omfattningen av det, för deras skull.

Så våga ställa frågor både till dig själv och din närmaste tonåring: Vad ser du när du tittar dig i spegeln? Varför är det viktigt att träna dig snyggare? Vad kommer att hända när du är snyggare? Vad är du beredd att försaka för att nå drömkroppen? Hur påverkar den drivkraften dig psykiskt? Mår du bra, eller blir träningen ett tvång? Hur hårt jämför du dig med andra? Vad hetsar dig? Vilka är dina ideal? Är de ens rimliga? Orkar du leva så här, är din träning hållbar? Gör du dig själv illa på vägen? Har du en sund relation till träning, mat, till din kropp eller börjar det likna ett självskadebeteende? Hur mår du av att konstant matas av bilder på huvudlösa kvinnokroppar? 

Det tål att tänkas på. Så var lite obekväm. Det kan bli väldigt långa och intressanta diskussioner med många reflektioner. Ibland räcker det med att väcka tankarna. Ibland sår det ett litet frö. Men ignorera inte. Hjälp dem att sortera intrycken. Hjälp dem att reflektera över sig själv och sitt eget beteende. Kritisera inte, men stör dem. Det snacket borde vara minst lika viktigt för en nybörjare som den obligatoriska introduktionen till gymmets maskiner och vikter. Men istället låter vi kidsen vingla fram på egen hand i en destruktiv träningsvärld, hitta kvasikunskap och förebilder bland de som skriker högst och marknadsför sig bäst. De som aldrig har ungarnas bästa för ögonen.

Det gör mig vansinnig.
En kaffe på det, någon?


Är du också leds på könsdiskriminerande reklam? Anmäl!
Det är väldigt enkelt, gör det på nätet om du vill: http://reklamombudsmannen.org/anmal_reklam/anmalningsformular

Könsdiskriminerande reklam prövas enligt följande kriterier:
* Objektifierande reklam: Reklam som framställer personer som sexobjekt, exempelvis genom klädsel, pose och miljö, på ett sätt som kan anses nedvärderande. Vad som är nedvärderande påverkas bland annat av om framställningen av personen har en koppling till produkten samt hur och var reklamen har exponerats.
* Schabloniserande reklam: Reklam som framställer personer i stereotypa könsroller och som kan anses beskriva eller förmedla en nedvärderande bild av kvinnor eller män.
* Reklam som på något annat nedvärderande sätt är uppenbart könsdiskriminerande.

Källa: Reklamombudsmannen

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

-

Etiketter