Jag är en normfånge på rymmarstråt

Rävsaxen blogginlägg: Jag är en normfånge på rymmarstråt

Jag är feminist av många anledningar, men kanske främst av två. Hopp och förtvivlan. Hopp eftersom det är vad jämlikhet och jämställdhet är för mig. Förtvivlan eftersom jag inser hur hårt vi sitter fast i patriarkala normer. Hur styrda vi är av gamla mönster. Så styrda att vi inte själva inser att det vi tror är vår fria vilja, bara är en asfalterd motorväg raka spåret tillbaka till köket och fortsatt ojämställdhet. Framåt är obruten mark.

Kvinnolivet är en rävsax. Även här i Sverige. Det kanske låter patetiskt och självömkande. Bittert och ynkligt. Låt vara. Lika fullt är det ett minfält att vara flicka och kvinna. Hur du än gör är du fel ute. För fet eller för smal, för bossig eller för blyg, för biffig eller för lönnig, för präktig eller för rå, för välklädd eller för sjavig, för ambitiös eller för outbildad, för sexig eller för torr, för smart eller för korkad, för social eller för enstörig, för orakad eller för fixad, för moderlig eller för oengagerad, för knullbar eller skaggy, för uppmärksamhetstörstande eller för självtillräcklig, för energisk eller för utmattad, för feminin eller för manhaftig, för åldersnojig eller för slapp, för vass eller för mesig, för ung och dum eller för gammal och bitter, för självständig eller för anpassad, för sminkad eller för förfallen, för rätt eller för fel, för mycket eller för litet. Och så vidare. Alla tycker. Om kvinnan. Även kvinnan själv. Alla dömer och bedömer. Som kvinna måste du alltid vara bättre. Och alla påverkas, vad vi än tror. Jag är ett barn av min tid och jag har påverkats och försökt anpassa mig mer än jag egentligen står ut med. Och jag är ordentligt led på att slentrianmässigt klämma in mig själv och andra kvinnor i färdiga mallar. 

Min toleransnivå är på noll. Jag tål inte orättvisor som saknar grund och bara pågår. Det brinner i krets efter krets. Ju äldre jag blir och ju mer jag lär mig och förstår, desto mer inser jag att inget händer av sig själv. Det behövs politisk styrning, stort engagemang och inte minst alldeles vanliga kvinnor och män som vågar och orkar öppna käften. Fler "lättkränkta" människor. Därför har jag valt att vara en nagel i ögat, en som lyfter orättvisor och skapar dålig stämning. Störig och irriterande. Om och om igen. Det obekväma jobbet. För att  det behövs. Det är så lätt att vi lutar oss tillbaka och njuter i-landsliv. Men det har vi inte råd med. Om inte vi som har det allra bäst håller utkik och tar ansvar, pillar i sår, vilka ska då orka gå före och förändra? 

Jag skriver även om utmattning. En annan rävsax. Om hur det är att leva med utmattning, och i sviterna av. Om skam och hopplöshet när du aldrig orkar. Om "diffusa symptom", multiproblematik och hur svårt det är att få gehör för kvinnoproblem. Om en allmänvård som inte tar oss på allvar och hur halvt uppgivna kvinnor diagnostiserar sig själva med hjälp av google. 

Rävsaxen, mitt privata men offentliga rum av frustration. Av hopp och förtvivlan. Här ryter jag ifrån, delar feministiska rants, svävar ut i politiska analyser, blöder offentligt och skakar gallren tills de lossnar lite.

Jag är en normfånge på rymmarstråt. Ett steg i taget tar jag mig ut. 
 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

-

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln