#tacksamsomfan




Jag har tur som har lärt mig att njuta av det lilla. Som att sno till mig en augustitimme med en bok när solen skiner. Det är på riktigt ljuvligt och något att vara tacksam över. Jag har övat. Det har tagit sin tid att få ro i Duracellsinnet. Jag lyckas inte alltid. Men med en kropp som ständigt strejkar och ett liv som krymper hör jag till dem som inte har något val. 

Jag borde bara vara tacksam. Jag har allt jag behöver för att vara lycklig i grunden: mina allra närmaste, vårt älskade Lillbo, kissarna, mitt stimulerande arbete och de vänner som gitter hänga kvar. Och en bok i solen. Det borde faktiskt räcka. Även för en som är van att flyga fritt. 

Men jag funderar på om jag verkligen har landat eller bara resignerat. Om jag har mognat eller bedrar mig själv. Kanske passar jag bäst i en madrasserad cell, vrålande av frustration och ilska. Förmodligen, om jag skulle tillåta mig själv att ta ett djupdyk i de klippta vingarnas konsekvens. Men det gör jag inte. Det skulle bli för grisigt. Så många har det värre. Jag har så mycket att vara tacksam över. Men. Någonstans i min kärna vill jag fortfarande så oändligt mycket. Är det förmätet av mig? Jag har så svårt att förlika mig med begränsningarna. Det bubblar innanför konturerna. Det stormkokar under locket. Men jag är här. Och nu. Läser en bok och njuter av en stulen augustitimme i solen. Och har tacksamhet som strategi. För att det är det enda som fungerar när lust och vilja inte längre har något att säga till om.

Undrar just hur många vi är. Som är i limbo. Som har hela viljan kvar men måste sova när vi har gått en promenad. Som har tusen idéer men inte kan se våra barns fotbollsmatcher utan att det resulterar i tre dagars migrän. Som vill bjuda hem vänner men gruvar sig halva dagen för att steka fiskpinnar till familjen. Vi som tokälskar vårt arbete men jobbar en halvtimme i taget och tvingas ”välja” mellan eget företagande och sjukpension eftersom vi inte platsar på den vanliga arbetsmarknaden. Vi som har multiproblematik med tydliga fysiska symptom men aldrig får adekvat vård. Vi som alltid vilar men rekommenderas andningsövningar och avslappning. Vi som bär med brutna ryggar men ändå stämplas som veka. Vi som skäms, skäms, skäms för att vi inte räcker till. Vi som gömmer ilskan och frustrationen eftersom den skulle dränka oss. Vi post-drivna som jobbar på, och jobbar på att njuta av det lilla. Klart som fan att vi resignerar. Tur som fan att vi fortfarande kan vara tacksamma. 

Det här gör jag inte ofta. Blöder offentligt. Men det finns ett allvarligt systemfel i svensk vård som gör att kvinnor (även män, men framförallt kvinnor) inte blir tagna på allvar, inte får hjälp med sina, ofta stressrelaterade, ”diffusa symptom”. Oförmågan att se och behandla helheten, ”ovården”, skapar så enormt mycket lidande. Det gör mig bara så vansinnigt frustrerad och förtvivlad. Livet förändras för alltid när hormonsystemen hamnar i obalans och fallerar. Det är ett helvetesdomino som river med sig funktion efter funktion. Du flyger inte mer. Aldrig. Till slut sitter du bara där. Och jobbar på att vara tacksam. 

#ovården #hypotyreos #migrän #aura #hormonhelvete #pms #pmdd#utmattning #limbo #tacksamsomfan #angrybyage #hearmeroar

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

-

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln