Ovården - vem vårdar kvinnan?

Lite mer att vara tacksam över i dag. Tack för love and support! Mitt hjärtas airbag.

Det jag skrev om i går är inget nytt för mig. Jag håller inte plötsligt på att gå under. Varken fysiskt, psykiskt eller mentalt. No worries, jag är seg. Jag öppnar bara munnen. Det är på tiden.

Jag har haft hormonella problem större delen av mitt liv och varit ordentligt sjuk av och till, till följd av detta. Det är alltså något jag lever med varje dag. Inget nytt. Jag är bara leds på att hålla käft och acceptera. Utled på stoicism.

Att vara ur funktion över tid gör en ödmjuk. Och rejält förbannad. Jag har gått från att misstro mig själv till att hata läkare, till att värdigt, inbillat vidsynt och typiskt kvinnligt acceptera att svensk sjukvård inte har möjlighet att arbeta så brett och att gränsen måste dras någonstans (en får vara glad för det lilla och cancervården är ju fantastisk, typ). Till att, vad fan! Halva befolkningen! Varför tar ingen jävel våra problem på allvar? Är halvdöd och utmattad ny svensk standard? Collateral damage?

Här i Sverige finns en hel del rapporter som tydligt visar att män och kvinnor inte behandlas jämlikt i vården. Män får exempelvis snabbare behandling när de kommer in akut. Kvinnor måste rapportera svårare smärta, värre illamående och större psykiskt lidande innan det skrivs in i journalen. Män får även längre sjukskrivning än kvinnor med liknande åkommor. Fakta.

Mer fakta: 
I Sverige, ett av världens mest jämställda länder finns inte en enda forskningsfond för klassiska kvinnosjukdomar. Inte en enda. Vi tar det igen. Inte en enda, nada, null. Enligt socialstyrelsen finns i nuläget ingen planerad satsning. Nada, null. Det finns inte heller någon kartläggning av hur många kvinnor som sjukskriver sig för exempelvis PMS och PMDD. Varken hos Socialstyrelsen, Försäkringskassan eller Folkhälsomyndigheten. Kvinnor får alltså inte bara sämre tillgång till vård, vi är inte ens intressanta. Inte ens vad vi kostar samhället jitter någon ta reda på. För vi kostar. Vi trötta, hormonrubbade kvinnor. Betydligt mer än nada, null. Vi till och med dör av det. De facto. Collateral damage.

Vad är det då som gör att kvinnors kroppar inte är värda att prioriteras? Är det så generande enkelt att det handlar om gamla patriarkala normer och värderingar? Det andra könet. Den globala grundsyn som exempelvis gör att Viagra, och den absurt omfattande forskningen kring manlig erektion, har fått Pfizer att tjäna hundratals miljarder på sitt lilla blå piller? (Viagra är förvisso till stor glädje för många, men mig veterligen har ingen dött av att inte få upp kuken.) Medan merparten av världens kvinnor fortfarande inte har bestämmanderätt över varken sina liv eller sina kroppar.

Vad är det som gör att uttrycket ”sveda, värk- och brännkärring” fortfarande inte har spelat ut sin roll här hos oss, ett av världens mest jämställda länder? Som gör att kvinnor ständigt möts av bristande kunskap, förståelse och behandling när vi kommer med våra ”diffusa” symptom.

- ”Jag ber om ursäkt, förlåt mig, men även om provet såg finfint ut, så mår jag ju fortfarande lika dåligt...”

Som gör att vi får höra att det inte är något fel på oss och att lite avslappning eller terapi nog fixar biffen.

-”Nästa patient, tack!” (Avskaffa för i h-vete stafettläkarsystemet omgående! Författarens anmärkning.)

Och vi är ju så resonabla och så stoiska. Gud förbjude att vi skulle ryta ifrån och ta plats. Det är inte dekorativt!

Istället går vi hem och googlar. Det finns en hel subkultur av kvinnor som diagnostiserar sig själva på nätet, mer eller mindre framgångsrikt. I forum, bloggar, bland forskningsrapporter, hos näringsterspeuter, genom biohacking. De flesta av oss är helt galet pålästa och kan verkligen hjälpa oss själva och varandra. Men lika många ruinerar sig på suspekta kosttillskott som fuckar upp systemen ännu mer. Det är också helt galet.

- ”Ursäkta, det finns alltså inget mer att göra? Ok, nähä, men då provar jag digital detox en vecka, det gör säkert susen. Jag borde skärpa mig. Inte stressa så mycket, du har rätt...”

Istället går vi hem och skäms över vår oförmåga, köper en ny heltäckande foundation, springer en mil (om vi orkar), tar en #ilovemylife-selfie, sover lite till och börjar med yoga. Inget ont om yoga, löpning eller digital detox, allt som hjälper kropp och knopp att varva ned är toppen. Men det hjälper INTE den kvinna som har subklinisk hypotyreos, svår pms eller pmdd, obalans i OAT-axeln, kronisk migrän, binjureutmattning, fibromyalgi, odiagnostiserad Addison etc, etc, att bli frisk. Hon dör. Vi dör. Långsamt. Men de facto.

Det är så ovärdigt. Så förnedrande. Så helt galet. 

Därför ryter jag ifrån lite, här på min ytterstholme. Blöder offentligt och jobbar på att skämmas lite mindre (och vara tacksam, klart som fan att jag är tacksam). Ryt du också. Även om det inte är estetiskt tilltalande. Tystnad hjälper ingen. Vi är halva befolkningen. Helt galet, om en tänker efter.

#ovården #hypotyreos #migrän #aura #hormonhelvete #pms #pmdd #utmattning #limbo #tacksamsomfan #angrybyage #hearmeroar
 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

-

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln