Hon som pillar i sår förändrar världen

Undrar hur många gånger jag har fått höra att jag inte borde vara "så öppet feministisk och normkritisk". Jag som är egen företagare. Det kan skada affärerna. Det kommer att slå tillbaka. Jag riskerar att bli paria. Jag borde tänka mig för.

Tro mig, jag har tänk. Läs ältat. Men helt ärligt. Vad är problemet? Vad är det som är dåligt för affärerna?  Att jag inte för mitt liv kan se det rimliga i att människor behandlas olika på grund av kön eller ursprung? Att jag ogillar strukturella orättvisor och faktiskt säger det? Högt ibland. 

Jag får höra mycket i all välmening. Som den här:
- "Du som är så nätt och kan vara så charmig. Utnyttja det istället. Var lite smart!"

Tro mig. Jag har nyttjat det till fullo. Hela min förmåga att behaga. När jag var yngre och trodde att mitt värde satt i hur bra jag var på att tillfredsställa genom kvinnlighet. Rent taktiskt är det smart. Söt, snärtig och lite charmigt undergiven, fnittrandes till allsköns skitsnack. Inte tillstymmelse till dålig stämning. Allmänt accepterad. Funkar i möblerade rum. En liten prydnad.

Men vet du vad, nu skiter jag i det. Högaktningsfullt.  Det var länge sedan jag sålde mig med bimboness. Viljan att tiga för att behaga och endast säga socialt accepterade saker har krackelerat och ramlar av mer och mer. Ett ösregn till av "nu har väl ändå jämställdhets- och genustänket gått alldeles för långt, mansplaining och #jagärinterasistmen och jag är skinande ren. Jag orkar helt enkelt inte spela med längre. Vara tyst när det skaver. Hur slipad min taktik än är, så får det vara. Om mitt existensberättigande som kvinna och företagare är beroende av hur duktig jag är på att hålla käften, då får det vara.

Jag är en riktigt trevlig typ ändå, fråga dem som känner mig ordentligt. Rätt rolig också, och livsklok om jag får säga det själv. Men jag kan inte vara det där väna kvinnoidealet som världen fortfarande föredrar. Den där perfekta omhändertagerskan som håller koll på födelsedagar, blir tillbörligt imponerad och postar dimrade rosévinsselfisar. Jag ids inte. Jag är inte intresserad. Det går inte. Det finns för mycket viktigt att fokusera på.

Innebär det att jag har blivit problemet? Den ingen vill bli förknippad med? Den som måste varnas i all välmening?

Men vad är egentligen problemet? Jag är en 45-årig feminist som, även om jag är obändig mellan varven, vet hur jag ska bete mig bland folk. Jag predikar inte min världsbild för mina kunder. Varken kvinnliga eller manliga dito. Jag kan skilja på arbete och fritid. (Däremot tar jag alltid med mig genusperspektiv och normkritiskt tänkande in i varje projekt. Det vinner mina kunder på. Finns forskning på det.)

Så vad är då problemet? Vad är du rädd för ska hända mig? Du som varnar mig i all välmening. Är det så enkelt att jag blir obekväm? Att jag stör? Jag som är så liten och nätt. Det kan aldrig sluta väl. Är det vad du menar? Är det av omsorg eller irriterar jag dig också? Det skulle vara intressant att veta.

Min familj kan bli lite trött på mig ibland. Jag förstår det. Jag är en ettrig iller som slår ned på allt som osar orättvisa, homofobi och sexism. Och jag är inte skön för ögat när jag är på det humöret. Men jag säger till dem att de ska vara glada att de har en sådan som mig. Som orkar pilla upp sår hela tiden. Det är sådana som jag som förändrar världen. Det är inte det minsta förmätet av mig. Det är så det är. Jag hade inte suttit här i dag, som självständig kvinnlig företagare i ett av världens mest jämställda länder, om inte andra kvinnor hade gått före och pillat i sår.

Så, om du har en obändig feminist i din närhet, företagare, ensamstående mamma, tonårstjej eller asylsökande, ge henne en krona, en medalj eller som allra minst en gofika på stan. Hon förändrar världen. 
 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

-

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln