Schäslongen, Lydia och jag

Rävsaxen blogginlkägg

Jag kraschade in i mitt första och hittills värsta utmattningssyndrom för snart tio år sedan. Efter ett ganska klassiskt förlopp av orimligt högt tempo, höga krav och obehandlad hormonell obalans dito subklinisk hypotyreos. Lagomt uppfuckad (ok, rätt helknäpp) i både knopp och kropp. Det var inget vackert insjuknande. Inget skönt motiv. Det är ju sällan det. Snarare en käftsmäll och en skendränkning. 

Jag hankade mig fram några månader till, hårt sminkad och mot bättre vetande, innan jag till slut gjorde sorti och sjukskrevs. Min läkare insisterade och jag föll till föga. Men jag är ju lösningsorienterad och hade hela förloppet klart för mig: Två månaders heltidssjukskrivning då jag skulle vila och komma till insikt genom terapi och självrannsakan. Därefter halvtid en, kanske två månader innan jag räknade med att vara mitt vanliga pigga, nytra jag igen. Sund till kropp och själ. Check. Min läkare log lite och sa, "Vi tar en dag i taget". Det var innan Försäkringskassan började bestämma över läkarna. 

Så jag gick hem. Och sov i över ett år. Bokstavligen. Det tog mer än tre år innan jag fungerade igen. Tre år. År är lång tid. Även om jag inte minns så mycket från den perioden. Det mesta är en dimma. Jag vet att jag klev upp med familjen. Åt frukost. När de hade åkt somnade jag på två köksstolar. Jag började lägga dit en kudde så att jag bara kunde tippa omkull där jag satt. När jag vaknade tog jag mig till en av våra schäslonger, drog en filt över mig och somnade om. Det är där Lydia kommer in. Min skattkatt.

Alla vet hur katter fungerar. De har olika kattligheter men likt de flesta djur styrs de av instinkter. Framför allt går de inte att kontrollera. De är som de är. Kanske fjäskar de för dig när de vill få mat eller gå ut, men oftast är de bara påstridiga, eller någon helt annanstans. Att få en katts kärlek är en gåva. Ett privilegium, en ynnest, en stor belöning.

Lydia valde mig. Det är jag omåttligt stolt över. När jag bestämde mig för katt (jo, P fick bara gilla läget) fanns en flyttfärdig kull hos min svägerska och svåger. Jag fastnade först för en annan unge. Men det var Lydia som alltid klev in i mitt knä, kröp in bakom min rygg eller gömde huvudet i min hand och somnade. Vad ska en människa gör annat än att säga tack?

Schäslongen. Min kokong i nästan tre års tid. Min öde ö. Jag undrar hur många timmar jag har tillbringat där. Hur ofta jag har vaknat av en värkande höft och ändrat ställning. Stirrat ut genom fönstren. Jag har ingen aning. Mina minnen flyter samman. Men jag minns Lydia och hur hon kändes nära mig. Hur hon från att leva som en katt gör mest, in och ut, sällan hemma och aldrig på beställning, flyttade upp till mig i schäslongen. Permanent. Riktigt risiga dagar, när migränen var hemsk och jag mådde extra illa, eller när jag grät mycket, lämnade hon inte min sida en sekund. Om jag somnade på golvet för att jag helt enkelt inte orkade resa mig upp, lade hon sig med huvudet i min halsgrop. Där fanns hon när jag vaknade. Och när jag så småningom kom på benen och började ta dagliga promenader följde hon med en bit på vägen eller mötte upp när jag kom hem. Så gör hon fortfarande, när hon har lust.

Jag har så ofta undrat över det där. Förstod hon min utsatthet, min ensamhet? Eller var hon bara nöjd över en varm kropp att spinna bredvid? För mig spelar det egentligen ingen roll. Hon räddade mig.

Jag var naturligtvis inte helt ensamen. Jag hade precis då som nu, våra fantastiska tjejer och min P som alltid har stöttat mig, beundransvärt tålmodigt och lojalt. Men utmattningens dagar har många och långa ensamma timmar. Även för den som mest sover. Det är en öken. Tröstlös. Utan vilja, utan förhoppningar, utan drömmar, utan framtid. Det tär, gnager, maler ned, flår hud. Mer än något annat härdar du ut. Men just inte mer.

Jag förstår om det låter både banalt och melodramatiskt, men näst efter min familj var Lydia en absolut förutsättning för mitt tillfriskande. Hon fanns där, kravlöst. Ett litet plåster av närhet. Lydia blev min syrgas genom alla långa timmar i schäslongen. Hon stillade mig och gav mig tillräckligt med oxytocin för att orka sova mig genom ännu en dag i utmattningens limbo.

Lydia är nu 11 år. En långhårig bondkatt utan varken stamtavla eller speciella företräden. Hon är egentligen inte ens särskilt trevlig och hon hatar sitt eget barnbarn. Men hon är min bästa lilla vän i världen och jag älskar henne gränslöst. Jag är hennes människa mer än hon är min katt. Det är livslångt.
 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

-

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln