När kärlek plötsligt blev enkelt

Rävsaxen blogginlägg: När kärlek plötsligt blev enkelt



Jag imponerar på mig själv genom att faktiskt komma ihåg vår bröllopsdag. Vi är värdelösa på sådant. Generellt kassa på högtidsdagar och traditioner, båda två. Det vet alla som känner oss. Men dagen till ära ska jag hylla min man litegrann, min klippa. Och kärleken, den svåra gåtan som ibland löser sig själv:

 Min man är den finaste som finns, han vill alltid väl. Omtanke. Bara så där. Men han krusar inte. Han är lite som en katt. Och jag älskar ju katter. Om P tycker om dig vet du att det är för att du är du, inte för att du har en tjusig titel eller ingår i någon lokalt uppmärksammad fiskdamm. Han gillar de flesta men väljer umgänge med omsorg. Han har inget behov av att höra till. Inget behov av bekräftelse och självhävdelse. Det är rätt unikt.

En av många saker som gjorde att jag imponerades av P (finns även annat trevligt, men det är privat) var att han aldrig försökte imponera på mig. Inte en enda självförhärligande mening. Inte en enda bakåtvolt. Ett synnerligen omanligt parningsbeteende. Jag kan istället fortfarande överraskas av någon egenskap, tanke eller kompetens som jag inte visste att han hade. 19 år senare. Det är också rätt unikt.

Är han en blygsam själ som har problem med att ta plats? Nä, inte det minsta. Han är snarare odrägligt självtillräcklig. Han är grundtrygg. Och bekväm. Han behöver inte någons tillåtelse för att gå genom rum. Han är. Fysiskt, psykiskt och mentalt. Det imponerar på mig. Fortfarande.

Vi pratade plastikoperationer vid tillfälle. Jag frågade vad han skulle ändra på sin kropp om han hade alla pengar i världen. Han kom inte på något. Kanske räta till några tänder. Jag vill vara P.

Nä, det vill jag så klart inte. P må vara lite unik men han är inget under till man. Det finns ingen jag kan bli så heligt jävla förbannad på som honom. Här hemma har han epitetet Neandertalare, och tro mig, det är en förolämpning mot Neandertalarna. Hermione sade en gång om Ron, att han har ”ett känsloregister som en tesked”. Vi brukar skämta om det. Vi har samsyn i det mesta, samma värderingar, men jag känner ingen som kan vara så erbarmligt oengagerad som P. Det är galet frustrerande för en sådan som mig, som fyrverkeriar och imploderar stup i kvarten. Men han bryr sig helt enkelt inte om runtikringet. Lägger inte energi på det som inte rör honom. Det kan tyckas nonchalant och ibland arrogant. Men förmodligen har han bara en ovanligt gynnsam balans av signalsubstanser och hormoner. Avundsvärt.

När jag var tonåring hade jag ett mål viktigare än allt annat. Självständighet. Oberoende. På alla plan, inte minst känslomässigt. Det var en överlevnadsstrategi, det har jag självklart insett för länge sedan. Jag har problem med tillit. Fortfarande. Det gör ju ont att älska och ännu ondare att förlora. Och jag avskydde känslan av förälskelse. Fattade aldrig det romantiskt bubbligt fnissiga i att vara kär. Det gav mig bokstavligen spykänslor och motarbetades kraftfullt. Därför körde jag med attraktion. Betydligt roligare och helt utan känslomässiga band. Tack och hej. Praktiskt och tillfredsställande. Tills jag träffade P och kärlek plötsligt blev enkelt. Okomplicerat. Fridfullt. Jag är fortfarande förvånad. 

Jag är svår att leva med. Inte för att jag är krävande, elak eller svartsjuk. Jag är nog tvärt om både snäll, empatisk och tillåtande (dessutom den roligaste han känner, men det skulle han aldrig erkänna). Det här är ingen martyrisk nedvärdering av mig själv. Jag duger fint. Men jag är lite bitsk och halsstarrig, det får jag erkänna. Och jag har en kropp som går på knapp styrfart. Jag är nästan alltid mer eller mindre ur funktion. Det får vissa att lämna. Ge upp. Jag har blivit en ofrivillig stugsittare. En betongsugga mitt i vägen. Med mig som färdkamrat tar det tvärstopp. Det var inte vad någon av oss hade planerat för. Så ser inte framtidsdrömmar ut.

Han kunde ha gått. Han har säkert tänkt tanken ibland. Om grönare gräs och en mer stimulerande tillvaro. Utan mig. Det är lika bra att jag inte vet. Och det är väl typiskt kvinnligt det där, att tro att vi inte duger som hustrumaterial om vi inte längre är vältränade, husfrueliga och allmänt spännande. Dock. Realitycheck. Utmattningssyndrom o/c är må hända intressant, men det är aldrig spännande. Särskilt inte 24/7, 365 dagar om året. Men han går inte. Istället gillar han läget. Istället har vi oftast roligt. 

P tar inte mina tillkortakommanden som en personlig förolämpning. Han dömer inte, klandrar mig inte, får mig inte att känna mig mer värdelös än jag själv redan gör. Han använder aldrig min oförmåga som katalysator till bråk och anklagelser. Istället drar han lasset när jag inte orkar min del. Istället anpassar han sig till omständigheterna och fortsätter att leva på. Handla mjölk. Vara pappa. Träffa vänner, odla intressen, bygga ännu en boda, åka till fjällen med boysen. Utan att låta sig ”hindras” av mig. Även det älskar jag honom för. Vi har var sitt liv och ett tillsammans. I tillit och, jo, harmoni. Det fungerar. Det passar oss.

För vi är kvar. Och jag tror inte att det bara beror på pliktkänsla, barn och huslån. För hur besynnerligt det än är, i ett liv som inte alls gestaltar sig som vi hade tänkt oss, så har vi det oförskämt bra. Jag kan bara förklara det med kärlek. En liten men fast kärna, svår att rubba. Det gör mig lugn. Och oftast trygg. Han och våra tjejer gör mig trygg. 

Jag som fortfarande älskar och behöver oberoende, har ankrat djupt. Vid min egen klippa. Kärleken krymper inte med åren. Tvärt om. Den är inristad i graniten. Så jag sitter här. På en ytterstholme i Norrbotten av alla ställen, 100 % känslomässigt beroende. Inte av en, utan av tre. Och det är helt ok. Mer än så.
 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

-

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln