Större än mig

Rävsaxwn blogginlägg: Större än mig

Häromdagen skrev 450 svenska krigsveteraner under en artikel i DN* med titeln ”Rösta bort alla främlingsfientliga krafter i valet”. De talar direkt till Sverige och svenskarna. Till dig och mig. De menar, av erfarenhet, att ”det inte är etnisk blandning som skapar konflikter utan extremism som utnyttjar och blåser under motsättningar”. Känns det bekant? Jag rekommenderar att du läser artikeln.

Genom mina egna många resor och olika bostadsorter har jag lärt känna människor med varierande ursprung, bakgrund och erfarenheter. Jag är nyfiken och intresserad. Jag frågar mycket. Och jag har alltid förundrats över hur lika vi alla är. Innerst inne. Men jag insåg tidigt att min värld är en utopi för många. Att jag lever mitt i en strålande jävla sommaräng. Och att det faktiskt förpliktigar.

Jag har träffat människor som flydde från den etniska rensningen i Rwanda. Där år av uppviglat hat fick människor att lyncha och mörda varandra. Vi och Dom. Vi mot Dom. Samma sak drabbade Rohingyerna i Myanmar och de fasorna pågår fortfarande. Vi mot Dom. Jag har vänner som deltog i kriget i forna Jugoslavien. Detta helvete så nära oss. Människor så lika oss. Som Mathe, vi kan kalla honom så. Jag ska berätta om honom, och lektionen han gav mig. Om vad "Vi mot Dom" gör med människor.

Mathe, då i 35-årsåldern. Jag var 25 och som vanligt nyfiken. Ville veta mer och visa min omsorg. Snälla berätta! Jag har dig, jag är här. Mathe drack nästan aldrig efter kriget. Han behövde den kontroll nykterheten gav. Men nu tog han mod genom en sexa whiskey. Och en till. Gav mig, av sig. En halv natt senare var han trasig, snorig, skälvande, en hyperventilerande känslostorm. Bristande. Mitt i en minnesvirvel han nästan inte förmådde återuppleva. Mathe berättade om hatet som smög sig på, det som ingen önskade men som tog sig in överallt. Den hårdnande retoriken. Om vänner som blev fiender när fientlighet blev norm. Om kriget. Fasorna. Om alla de som dog, de nästan outhärdliga förlusterna. I detalj berättade han.

Jag var så naiv. Och jag har nog aldrig skämts så mycket i hela mitt liv. Jag ville skjuta mig själv i huvudet. Jag och min blinda svenskhet. Vem var jag att av ren nyfikenhet, om än välvillig, öppna hans Pandoras ask och släppa ut helvetet? Bara så där. Utan annat skyddsnät att erbjuda än mig själv. Hur hade jag och min priviligierade svenskhet tänkt skrapa ihop resterna av en krigsskadad människa? Med hasselnötspetsat hämtkaffe och en rimfrostig promenad genom Gamla Stan? Mitt pucko!

Jag fick ett par sömnlösa nätter och magkatarrkänning. Jag minns att jag kräktes. Han kom inte till sitt arbete på över en vecka. Svarade inte i telefon. Öppnade inte. Det var november. Han tände inga lampor. Jag såg honom aldrig dricka igen. Och jag bad om ursäkt. Jag fick en lång kram. Han visste att han var trygg nu. Här. I Sverige. Det tog aldrig slut men det gick att hantera. Här i Sverige kunde livet som varit hanteras. Vi gick vidare. Jag ville niga och buga varje gång vi träffades. Kräla framför hans fötter. Av skam, men främst av respekt. Och av tacksamhet.

Det var inte mitt fel. Jag var aldrig kriget. Men i min genomtrygga svenskhet fanns inte möjlighet att förstå det helvete han hade upplevt. Hatet och terrorn som sakta svärtade allt. Han levde med mardrömmarna och kontrollerade dem med nykterhet och ett aktivt liv. Jag? Jag fick en lektion i ödmjukhet. Jag lärde mig att lyssna för att förstå. Jag lärde mig att aldrig ignorera en röst mer erfaren än min egen. Jag lärde mig att min referensram alltid är av guld. Att jag hör till de priviligierade med breda och välsydda skyddsnät. Jag lärde mig att det är min skyldighet att förstå just det. Privilegiet. Och att hantera det med omsorg och respekt. Att värna om Vi och insikten att Vi Tillsammans alltid är bättre än Vi mot Dom. Att det är min skyldighet att vara klokare och tänka vidare. För att jag kan och har möjlighet. Här på toppen av pyramiden behöver vi sällan kämpa för att överleva. Därför hör egoism inte hemma här. Det lärde jag mig. Och jag är så tacksam över det. Jag glömmer ibland, så klart. Jag är bara människa jag också. Men jag har tagit lektionerna och jag repeterar fortlöpande. För att jag vill vara en del av en bättre värld och skicka den kunskapen vidare till mina barn. Du kan kalla mig "godhetsknarkare" om du vill. Jag kallar det erfarenhet.

I går röstade jag. Med både hjärta och hjärna. För allt som är större än mig. För att jag kan. Och för att det är mitt ansvar som priviligerad. Jag har verkligen all respekt för dig som måste rösta för en drägligare tillvaro. För låginkomsttagare, sjukskrivna, ensamstående mammor, fattigpensionärer. Självklart ska du rösta för din existens. Amen. Men för de allra flesta av oss handlar det aldrig någonsin om överlevnad. För oss betyder ”vända på slantarna” en eller två utlandsresor per år, renovera nu eller senare, splitter ny moppe till 15-åringen eller en begagnad. För oss handlar ekonomi inte om att överhuvudtaget få det att gå ihop, utan om hur snabbt vi kan köpa alla de prylar vi vill ha. Vi har arbete, vackra Instagramvänliga hem, välklädda ungar och skrytbåtar. Inget att skämmas för. Vi bor i Sverige. Vi har det bra här. Men vi bör förstå privilegiet. Ingen av oss är här för att vi är av bättre virke. Vi är inte utvalda. De flesta av oss har bara haft blåröta som föddes just här. Och det är vår förbannade plikt att värna om och fortsätta att arbeta för allt det vi tar för givet: demokrati, solidaritet, humanism, jämlikhet, jämställdhet, öppenhet, välfärd. Det Sverige som vi känner det. Själva fundamentet till vår välmåga. Föregångslandet.

Jag har länge läst med stigande fasa, jo, helt ärligt med skräck, om utvecklingen i Polen och Ungern. Gör det du också. Det får bilden att klarna. Av Åkessons motiv, han som väljer Orbán. Av det land Sverigedemokraterna och extremhögern vill förvandla Sverige till. Det är inget annat än fullständigt vansinne. Och jag röstar mot dem. Med emfas och trumpeter, kanoner och primalskrik. Med hela min erfarenhet och allt mitt människovärde.

Jag röstar för. För framtiden, demokratin, yttrandefriheten, solidariteten, kvinnors och homo- transpersoners rättigheter och framför allt för mina barn. Jag röstar för det samhälle som jag vill behålla, utveckla och lämna efter mig. Jag röstar för att lösa problem utan främlingsfientlighet och rå rasism. Jag röstar för att hatet inte ska få fäste. Jag röstar för oss, för alla Vi Tillsammans. Jag röstar för din skull, för min skull och för hela jävla världens skull. För dit har vi kommit valåret 2018. Att vi inte har råd att rösta om enbart höjd eller sänkt skatt. I år röstar vi för Sverige. För att sommarängen ska få fortsätta blomstra under våra fötter. I år rösta vi in demokratin i urberget. För att vi kan och för att det är det enda rätta.

*Artikel i DN 30/8 2018 (obs, betallänk): https://asikt.dn.se/asikt/debatt/vi-som-ar-krigsveteraner-uppmanar-valjarna-att-rosta-bort-framlingsfientliga-krafter/

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

-

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln