Jag drar snabbare än Lucky Luke

Rävsaxen blogginlägg: Jag drar snabbare än Lucky Luke

Häromdagen såg jag ett inlägg på Instagram. En skönhetssalong i Stockholm arrangerar ett event som snabbt blev fullbokat. Meeeen, sådan tur vi har, två VIP-biljetter lottas ut bland följarna. Halleluja! Tagga en vän och lämna en motivering till varför just du och hon ska gå. Lycka till!

Välkommen till en
Helkväll med
Botox, Fillers & Dermapen


För tio år sedan hade jag svurit. Varför är eventet inte här?! Ge mig rabatterade nålar! I dag tänker jag, a.k.a.

Helkväll med
Kroppsångest, Självhat & Åldersnoja.

Välkommen. Det bjuds även på tilltugg och ett rum fullt av kvinnor som hänsynslöst jämför sig med varandra. Det kan bli taggigt. Men hey, vi har VIP-priser och goodiebags! It’ll be a blast!

Hur många av eventets besökare kommer att vara lyckliga i själ och hjärta? När de går hem med plutmun och utslätad panna till specialpris. Vilket behov har fyllts? Vilken tvångstanke ledde dem dit? I hur många timmar håller fixen? Den här gången.

En #rävsax. Ett normfängelse. En mycket kraftfull drog. Visst är det bra om vi vågar reflektera och se det i alla fall? Låt oss notera, men utan att döma. Det här är ju knepigt. Vår hjärtskärande önskan att få vara vackra, ungdomliga och anpassade.

Skönhetsindustrin bygger på, lever av att kvinnor (och män) är missnöjda med sitt utseende. Gärna så till den grad att vi knappt står ut med att alls se vårt originaljag i spegeln varje morgon. Skönhetsindustrin är experter på att paketera drömmar i förförande godisfärger och dimljus. Alltid i retusch så klart. Så många sköna löften. Så makalöst snyggt presenterat att vi tror att vi själva väljer att betala för att förändra vårt utseende. Att vi verkligen vill. Av egen fri vilja. Vi ska nästan vara tacksamma som erbjuds möjligheten till konstant uppgradering. För det är ju så vansinnigt roligt, peppande och stärkande. En riktig boost för självkänslan. Något vi verkligen behöver och självklart är värda. VIP. Oj, vad vi är värda! Vi unnar oss en förvandling. Vi unnar oss en utslätad och utraderad personlighet. För att våra liv ska bli bättre.

En hel industri som lever på att vi hatar oss själva. Det är så galet. Egentligen.

Jag är en typisk normfånge. Jag köpte hela skiten, rakt av. Jag har använt Botox, numer runt hela skallen för migränens skull, men tidigare för att motarbeta min tvättbräda till panna. Jag har använt fillers. Jag älskade det! Jag har opererat mina ögonlock och jag har har bröstimplantat. Jag hatar mitt tunna ostyriga hår. I min dagliga hudvårdsrutin ingår åtta (eller är det nio?), olika produkter. Jag har fler ögonskuggspaletter än jag kan använda på fyra livstider och jag älskar fullface makeup. Jag tycker fortfarande att det är skitroligt och väntar i detta nu leverans av senaste paletterna från Anastasia och Urban Decay. Ivrig som ett barn. Jag sitter fast i smeten. Men jag ser den, jag vet att jag är lurad. Och det skaver mitt i skojet. Självklart gör det det. Men jag försöker att inte döma, varken mig själv eller besökare av fillersevent. Vi gör ju så gott vi kan, vi barn av vår tid. Styrda av normer och automatiska tankar. Men de flesta av oss skulle nog må bättre av en alldeles gratis kram, snarare än en plutmun för 3 500 spänn. Om än unnad till VIP-pris.

Går jag här och tycker synd om mig själv? Icke. Skäms jag över mina ingrepp? Nej, inte alls. Ångrar jag dem? Nej du, inte det heller. Mellan mig och en plastikkirurgisk totalrenovering ligger förmodligen bara finansieringen. Jepp, jag erkänner. Så hårt cementerad är jag i skönhetsidealens fundament. (Får jag vara feminist ändå? Jepp, det får jag. Jag skriver mer om det en annan gång.) Jag tror tyvärr inte ens att jag är särskilt unik. Som fortfarande är så hjärtskärande normstyrd. Så fullständigt utan existensberättigande om inte alla flaws är utraderade, alla toppar är toppade, alla steg tas i perfekt linje. Jag fönstershoppar inte i skyltfönster, jag korrigerar mig. Fortfarande. Det är patetiskt, jag vet. Det är utan rim och reson, jag vet. Men jag tror fortfarande att jag är rejält defekt. Förnuftet säger annat, jag är ju en jävla smart dam, men det sitter i ryggraden. Och jag ser fler fel än så. För jag dömer, och jag dömer hårt. Alla. Dig också. I ett piskrapp. Jag drar snabbare än vinden, snabbare än Lucky Luke. Fortfarande. Du har inte en chans att hinna undan när kulorna viner. Min tankar avfyras och min mun blir en aning föraktfullt snipig när jag ser någon som har åldrats, gått upp- eller ned i vikt, klär sig illa eller lagt en usel makeup. Någon som inte ”sköter sig”, faller ur formen, blobbar till. Det sker innan jag hinner reagera. Och jag brukade bli galen på mig själv. Få adrenalintoppar av skam. Då när jag började se det skeva i idealen. Som feminist borde jag veta bättre, inte hänfalla åt fettförakt och utseendekritik. Så uselt, så lågt. Så ovärdigt. Skämmes ta mej fan!

Nu förstår jag bättre. Det där med ryggradsreaktioner. Och delarna i ryggsäcken börjar bilda mönster som gör att jag kan se mina bevekelsegrunder tydligare. Men gamla hundar (nope, jag är mer katt, men same same) tar tid på sig. Automatiska tankar byggs upp under en livstid och det krävs mer än vilja för att komma överens med och förstå dem, än mer förändra dem. De hör till försvaret, en del av upprustningen. Allt vad det innebär att bli vuxen. Vi bygger försvar av beteenden, tankar och reaktioner. Höga murar och resting bitch faces. Det är mänskligt. Men vi blir sällan bra människor av det, vi utvecklas inte till helgon. Beväpnade till tänderna trampar vi istället på andra, om så bara i tanken, för att få vinna lite självkänsla och självrespekt. Och känna oss lite bättre och uber än alla andra för en liten, liten stund. Du gör det du också. Eller hur.

Offensivt självförsvar gör oss elaka och dömande. Bitchiga och uppnästa i vår självbevarelsedrift. Men egentligen är vi just bara hjärtskärande. Ängsliga. Rädda för att själva falla ur formen. Att fula ur och inte få höra till. Att avslöjas. Vi dömer piskrappssnabbt för att orka stå ut med oss själva i konkurrensen. Och vi är mycket mänskliga. Vi vet inte bättre. Jag brukar ju tjata om det. Att vi gör så gott vi kan. Jag också. Och oroa dig inte, du behöver inte ducka för min blick. Jag har lärt mig att tänka om. I dag vet jag när mina dömande tankar skjuter skarpt. Jag beordrar eld upphör och tar reson. För jag vet ju att det bara är jag, mitt överdimensionerade försvar, inte du. Jag vet att du duger, med den äran. Och tanken landar där. Jag behöver bara tvinga den ur kurs först. Men jag har blivit rätt bra på det.

Det här med automatiska tankar och hur vi styrs av dem. Det försöker jag lära mina barn. Hur automatiska, oftast negativa, tankar stormar in på hundradelen av en hundradels sekund och hur de tar över. Innan en hinner reagera. Jag lär dem att vara uppmärksamma på vilka tankar som alltid kommer först. Se dem, notera. Men utan att värdera eller döma. Om tjejerna lär sig att bli medvetna om sina destruktiv, negativa och kritiska tankar och vad som händer inom dem, då har de kommit en bra bit på vägen. Om de lär sig att förstå vilken funktion de automatiska tankarna fyller i deras liv, då har de kommit långt. Då slipper de rusta sig så hårt. Och jag tror att de blir bättre människor. Ödmjukare. Och definitivt mer harmoniska. Självinsikt is bliss.

Men det är svårt. Fruktansvärt svårt att vända automatiska tankemönster. Det tar år, förmodligen en evighet eller två. Jag jobbar på det hela tiden. Och jag har slutat, ok inte helt men det artar sig, att döma mig själv för mina automatiska tankar. Jag ser dem, som gamla murriga medaljongtapeter, men jag låter dem inte totalt styra mig eller min syn på andra. Som sagt, det är svårt. Så förbaskat svårt. Prova får du se. Bli medveten om tanken, även den fulaste, notera, iaktta, känn efter men döm inte. Ta om. Efter hand, när du börjar förstå vad tankarna symboliserar hos dig själv, då kan du försöka förändring. Ge inte upp. 

Under tiden kanske du tar din kroppsångest och åldersnoja till ett skönhetsevent, en riktig helkväll med rynkfritt resultat. Ja, det är ju så det fungerar för oss normfångar. Vi är utled på kakan men vräker i oss hela burken. Tre steg fram, två tillbaka. Det går inte att rusa i cement. Så döm inte, bara notera. Ta om. Det är okej.

Men i nästa liv blir vi fjärilar. Nej, jag ska bli katt, självklart ska jag bli katt. Då slipper vi all den här skiten. Oavsett hur fula vi är. Billigare blir det också.
 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

-

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln