Välkommen till Firma Fenix - du pratar med Marie

Rävsaxen blogginlägg: Väkommen till Firma Fenix - du pratar med Marie

Om du har migrän så förstår du. Om du har hormonell auramigrän så förstår du. Om du har hormonell auramigrän, PMDS och utmattningssyndrom så förstår du. Om du har hormonell auramigrän, PMDS, utmattningssyndrom och hypotyreos så förstår du. Om du har hormonell auramigrän, PMDS, utmattningssyndrom, hypotyreos och samtidigt driver minst ett företag så förstår du precis. Varför jag har en nedlegad schäslong full av katthår.

De flesta önskar att veckan bestod av färre vardagar. Jag önskar att den kryllade av fler. Som utmattad med auramigrän har jag minst två sjukdagar varje vecka, ofta fler. Dagar jag aldrig får tillbaka. De är borta för alltid. Jag försöker klämman in ett liv och en heltidstjänst på en knapp halvtid och det är självklart helt omöjligt. Det gör heller inte gott för min kropp. Jag piggar aldrig på mig. Får ingen respit.

Det är egentligen helt orimligt. Definitivt oacceptabelt. Men det är mina förutsättningar. Mina möjligheter att fortsätta ett stimulerande yrkesliv. Och jag älskar verkligen mitt arbete. Jag vill så sprittande mycket. Men jag betalar dyrt för det. Med min egen hårdvaluta; energi och hälsa. Jag jobbar, sover på schäslongen med närmaste katt, tar en promenad de dagar jag orkar och avslutar med popcorn i soffan. Tidigt. Dränerad och värkande, med hjärtslag som dunkar sig ut genom tyg. Varje dag. Exakt varje dag. Det är det hela. Punkt.

Jag kan inte planera in mer än max en utflykt i veckan. Har jag ett jobbmöte skippar jag tandläkaren. Är jag kallad till neurologen missar jag ungarnas match. Pallar jag att jobba effektivt i två dagar måste jag ligga i tystnad i en, eller tre. Jag är så beskuren. Jag har fortfarande inte vant mig, bara nästan accepterat. Och jag balanserar på gränsen. Varje dag.

Företagarfrukostar, mingel och nätverkande. Socialiserande, utbildningsresor eller intressanta föredrag. Systerskap och kollegor i kvinnonätverk. Uppsökande verksamhet, konferenser, lunchsällskap eller After Work. Det existerar inte. Inte i min företagsvärld. Företagare som jag, vi finns inte, räknas knappt, går spårlöst förbi. Näringsliv. Du hör ju själv. Näring. Liv. Det är inte för mig. Inget för oss som inte orkar dyka upp och ta plats, le på beställning vid närmaste ståbord. Vi som inte ens duger som Linkedinkontakt - om nu det är något att stå efter. Nej, vi bara hovrar lite på vår kant. Hänger i. Att vi orkar.

Visst, det låter måhända cyniskt och slightly bittert, men så fungerar företagande i Sverige. Åtminstone för utmattade kvinnor med auramigrän och generellt obalanserade hormonsystem. Mitt bland alla skyddsnät, EU-projekt och jämställdhetssatsningar står vi helt ensamma. 100 % ointressanta och osynliga. Men vi har en egen taktik. Vi börjar om. Vi är grymma på det. Vi fortsätter att arbeta och fakturera. I glädje och med våra kunders bästa för ögonen. Precis som alla andra företagare. Vi börjar bara om lite oftare. Ibland flera gånger om dagen. Vi jävla superhjältinnor som aldrig ger upp. Vi som bryter ihop och brinner inne, migränkräks, sover oss funktionsdugliga, tar igen förlorad arbetstid under helgen och försöker låta bli att tänka så mycket. Vi börjar om. Skakar av oss askan. Det är vår grej. 

- "Välkommen till Firma Fenix, du pratar med Marie." 

Vi börjar om. Omigen. Vi rår oss själva. Hankar oss fram. Vi som fyller vår funktion men saknar betydelse i alla sammanhang. Visst. Det är lite nedslående. Det får jag nog erkänna.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

-

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln