Husmodern som rann ut över hallgolvet och försvann

Rävsaxen blogginlägg: Husmodern som rann ut över hallgolvet och försvann

I år är det tolv, tretton år sedan jag stod i hallen och skrek, att ”Det här är den sista jävla julen jag gör det här själv!”. En vardagskväll i december. Jag minns att jag slängde hela jättelasten av julklappskassar i golvet, och vrålade. Familjen rusade till och stirrade. Den yngsta började gråta. Jag förstår det. Jag skriker inte så ofta. Jag är en vulkan som ruvar, det mesta ryms under ytan och stannar där. Min bergart har en hård skorpa, men nu rämnade jag. Hela jag vällde ut och plaskade ned bland påsarna, rykandes, fräsande. Det jag inte visste då, inte hade förstått, var att jag var sjuk och hade varit det en tid. Hypotyreos, auramigrän och utmattning. Där och då var jag bara utled på ansvaret, på kvinnorollen. Fix- och trixrollen. Skitgörat. Jag var trött, fruktansvärt trött. Men det fysiska var diffust, det hade smugit sig på, så där som det gör.

Nå väl, inte ens mitt utbrott där i hallen fick mig att fundera över min hälsa. Att jag redan hade passerat gränsen, det förstod jag först senare. Men, det skedde en förändring. Där och då. Tillsammans med flödet av ilska rann även det känslomässiga ansvaret, husmorssyndromet och logistikern ut. Jag har aldrig hittat dem sedan dess, jag har förvisso inte letat. Jag vill inte ha dem längre. Och det är bra. Jag slutade vara familjens projektledare. Jag släppte kravet på det perfekt städade hemmet, på ansvar för födelsedagar och familjemiddagar. Jag började lämpa över barnens klädinköp, tandläkarbesök, hämtningar och lämningar. Jag slutade curla. Jag slutade skriva inköpslistor anpassade efter varornas placering i matbutiken. Och jag har aldrig mer haft totalansvar för julklappsinköpen.

Jag sänkte, kort sagt, nivån till min mans. Där ligger den kvar och det går alldeles utmärkt. Min make är ingen mansbebis, han klarar hela biffen och betydligt mer än så, men det krävdes ett utmattningssyndrom och en borttappad husmor innan vi fick en bättre balans på hemarbetet. Jag behövde tillåta mig själv att tagga ned och släppa kraven, han behövde se och ta ansvar för mer än de delar han tyckte var roliga. För har du tänkt på det? Hur kvinnor tar ansvar medan män väljer? Just den fördelningen är något jag ser så ofta. Män gör naturligtvis en jävla massa för hem och familj. Bygger, sköter bilar, tränar ungdomslag, snickrar, hjälper bekanta, driver företag, lagar maten, arbetar hårt. Insatser som tar både tid och energi. Inget av det ska nedvärderas eller underskattas. Men de har lika fullt valt sina ansvarsområden. Paxat det roligaste. De väljer det som stimulerar och ger konkreta resultat. Gärna det som syns utåt. Huvudansvaret för hemarbetet, barnen, logistiken, planeringen och det dagliga skitgörat lämnas till kvinnan. Det tradiga tröstlösa evighetsgörat. Och hon har garanterat inte val det. Men han är ju så bra på det han gör, så engagerad, så vad ska en kvinna göra annat än att ta tag i tvätten? 

Tycker du att jag överdriver? Visst, jag raljerar lite, men se dig runt i din egen bekantskapskrets. Du lär hitta flera exempel. Kanske på din egen hemmaplan? Och det är en stor anledning till att vi har en ojämställd hälsa i Sverige. En dokumenterad sådan:

Var fjärde svensk anställd kvinna, 26 %, anger att de ofta eller mycket ofta har sömnbesvär. 16 % av männen. Det visar företagshälsan Avononas kartläggning av nära 30 000 anställda på arbetsplatser över hela landet. Allt tyder på att yrkesverksamma kvinnor är extra utsatta för sömnproblem, eftersom de ofta drar ett tungt lass även utanför jobbet.

Nya beräkningar från TCO visar att män bara tar ut en femtedel av dagarna med föräldrapenning barnets två första år, när merparten av föräldraledigheten på heltid sker. Kvinnor står alltså för fyra av fem dagar. TCO:s uppskattningar visar att kvinnor med barn födda 2015 i genomsnitt var borta från jobbet 14,5 månader på grund av föräldraledighet fram till barnet fyllde två år. Män var i snitt hemma 3,8 månader.

Fjärde kvartalet 2017 befann sig 27 887 kvinnor resp. 7 150 män i ett pågående sjukdomsfall p.g.a. anpassningsstörningar och reaktioner på svår stress. På tio år har sjukskrivningarna för den kategorin mer än fördubblats.  Vissa saker går igen hos de som blir sjuka på grund av stress. 80 % av de  sjukskrivna är kvinnor, de blir allt yngre och jobbar framförallt inom vård, skola eller omsorg. I samma rapport ser vi att andelen kvinnor som upplever nedsatt psykisk hälsa i åldern 30-44 år, är hela 17,9-22,9 %, jämfört med männens 11,5-16,4 %. Det här är åren när barnen kommer och växer upp, samtidigt som kvinnan är mitt i ett aktivt arbetsliv, ofta inom ett omsorgsyrke. 

Fler talande siffror:
* Antalet långtidssjukskrivna på grund av utmattning är 312 % gånger fler än långtidssjukskrivna på grund av cancer.
* Sjukskrivningar på grund av stress har ökat med 359 % under 2010-2017.
* 25 % av de som drabbats av utmattning riskerar återfall, d.v.s. 1 av 4 personer.
* Stressrelaterad ohälsa kostar Sverige 70 miljarder i samhällsekonomiska förluster (årligen).

De skaver. Skillnaderna. Jag tittar på siffrorna och inser att jag gör helt rätt. Att det egentligen är en självklarhet att släppa på de delar som tar mer energi än de ger, de delar som inte är absolut nödvändiga och att kraven, skyldigheterna sällan är annat än normer som bjäbbar. Jag gör det enda rimliga. Det borde vara självklart. Inga konstigheter. Men jag är en normbrytare. Min ovilja att ta det klassiska kvinnoansvaret gör mig till en konstig, empatilös och ”oengagerad” kvinna. En som inte verkar bry sig. En sämre sort. Jodå, jag vet hur snacket går. Jag försöker att ignorera det där. Kraven som ligger på kvinnorollen. Men jag vet mycket väl vad jag inte gör i dag. Och trots mina bevekelsegrunder ger det mig dåligt samvete. Det att jag inte längre är den hjärtliga, omtänksamma, duktiga kvinnan som har tid, ork och vilja för allt och alla. Det att hon aldrig går att väcka till liv igen, hon som rann ut över hallgolvet. Hon är en ruin, stelnad i resterna av husmorslavan. Jag vet att hon ligger bra där. Ändå fantomsmärtar hon mig. Fortfarande. Hon och normerna. De med vassa tänder.

När det värker som mest tittar jag på siffror. Om kvinnor i stress. Jag påminns om det orimliga. Jag poppar en påse popcorn till. Kryper upp i soffan med katt. Jag kysser min man och gläds åt det vår familj får ihop tillsammans, trots allt. Det är inga stora utsvävningar nu mer, det är ett begränsat liv. Men det är på den nivå vi själva väljer, i det lilla. 


Källor: Försäkringskassan.se, SCB.se, TCO.se

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

-

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln