rävsaxen - normfånge på rymmarstråt

Feministisk och normkritisk blogg från Norrbotten

För att det behövs

Rävsaxen symbol

Feminist, realist, humanist
Och utmattad
Oftast i den ordningen

2018

Rävsaxen blogginlägg: Utan kvinna - ingen jul

Fortsätter på temat i mitt förra blogginlägg. Om alla dessa ansvarsområden som ligger på kvinnan, vare sig hon vill eller inte. Som hon tar ansvar för eftersom det annars inte blir något. Jul, till exempel. Check this out: Tre av fyra kvinnor uppger att en kvinna projektleder julen. Hela 62 % av de tillfrågade* kvinnorna upplever att de själva får axla rollen, medan 15 % av kvinnorna istället svara att det är deras egen eller partnerns mamma som gör jobbet. En kvinna likt förbannat med andra ord. Många kvinnor blir det.

Bara 24 % av de tillfrågade männen menar att de själva projektleder familjens jul. 

Av de tillfrågade, både män och kvinnor, uppger endast 3 % att det är deras egen eller partners pappa som ansvarar för julfirande. En högre siffra hade förvisso fått mig att ramla av stolen av förvåning, men ändå. 3 % gubbar, skämmes!

Gruppen sammanboende med barn gör det hela ännu sorgligare. Här uppger bara 10 % av männen medan hela 67 % av kvinnorna att de själva är familjens projektledare inför julen. Lägg till detta:  En studie från Försäkringskassan visade på en samvariation mellan uttaget av föräldraledighet och ansvaret för det obetalda arbetet i hemmet efter föräldraledigheten slut. Den (oftast kvinnan) som tog ut en större del av föräldraledigheten fick även senare ta ett större ansvar för det obetalda arbetet, där ingår även högtider, födelsedagar, skolavslutningar och dylikt.

Osökt tänker jag på siffrorna jag skrev om i mitt förra blogginlägg. Siffrorna som tydligt visar på den ojämställda hälsan och kvinnorna som blir sjuka av stress. Det är hard core. Det här är hard core. Det är inget hittepå. Så här ser det ut. Ansvaret för julen är bara en liten del, men snedfördelningen kommer att rulla på i all evighet. Om inte vi kvinnor säger ifrån, lägger ned, backar ur. Sluta martyra dig genom julen, släpp sleven och bara vägra. Det är mitt tips.

Om du lever i en familj med man och barn, sätt dig ned och prata med dina barn, om de är stora nog att förstå. Det är ju för dem du framför allt gör det, hela jultjohejet, eller hur? Berätta om hur det ser ut, berätta att du inte vill ta allt ansvar längre, säg att du kommer att lämna över det mesta till pappa i år och att det sannolikt inte blir som vanligt. Jag lovar, de kommer att förstå, barn har bra koll på det här med orättvisor. Det behöver inte vara svårare än så. Och du mamma/mormor/farmor/svärmor som arrangerar jul år ut och år in, gör samma sak; outsourca förberedelserna till din man, dina söner och svärsöner. Låt det bli som det blir. Vad är det värsta som kan hända? En havererad jul? Ok, fine, då blir det en utomordentligt bra början på en diskussion om jämnare fördelning. Vad har Du att förlora?

Släpp projektledarrollen och utmana normerna - för ökad jämställdhet.
Lycka till! Det lär, om inte annat, bli intressant.

* Källa:
Novus: https://www.arbetsvarlden.se/tco-novus-kvinnor-far-oftast-ansvara-for-julen/

Läs hela inlägget »
Rävsaxen blogginlägg: Husmodern som rann ut över hallgolvet och försvann

I år är det tolv, tretton år sedan jag stod i hallen och skrek, att ”Det här är den sista jävla julen jag gör det här själv!”. En vardagskväll i december. Jag minns att jag slängde hela jättelasten av julklappskassar i golvet, och vrålade. Familjen rusade till och stirrade. Den yngsta började gråta. Jag förstår det. Jag skriker inte så ofta. Jag är en vulkan som ruvar, det mesta ryms under ytan och stannar där. Min bergart har en hård skorpa, men nu rämnade jag. Hela jag vällde ut och plaskade ned bland påsarna, rykandes, fräsande. Det jag inte visste då, inte hade förstått, var att jag var sjuk och hade varit det en tid. Hypotyreos, auramigrän och utmattning. Där och då var jag bara utled på ansvaret, på kvinnorollen. Fix- och trixrollen. Skitgörat. Jag var trött, fruktansvärt trött. Men det fysiska var diffust, det hade smugit sig på, så där som det gör.

Nå väl, inte ens mitt utbrott där i hallen fick mig att fundera över min hälsa. Att jag redan hade passerat gränsen, det förstod jag först senare. Men, det skedde en förändring. Där och då. Tillsammans med flödet av ilska rann även det känslomässiga ansvaret, husmorssyndromet och logistikern ut. Jag har aldrig hittat dem sedan dess, jag har förvisso inte letat. Jag vill inte ha dem längre. Och det är bra. Jag slutade vara familjens projektledare. Jag släppte kravet på det perfekt städade hemmet, på ansvar för födelsedagar och familjemiddagar. Jag började lämpa över barnens klädinköp, tandläkarbesök, hämtningar och lämningar. Jag slutade curla. Jag slutade skriva inköpslistor anpassade efter varornas placering i matbutiken. Och jag har aldrig mer haft totalansvar för julklappsinköpen.

Jag sänkte, kort sagt, nivån till min mans. Där ligger den kvar och det går alldeles utmärkt. Min make är ingen mansbebis, han klarar hela biffen och betydligt mer än så, men det krävdes ett utmattningssyndrom och en borttappad husmor innan vi fick en bättre balans på hemarbetet. Jag behövde tillåta mig själv att tagga ned och släppa kraven, han behövde se och ta ansvar för mer än de delar han tyckte var roliga. För har du tänkt på det? Hur kvinnor tar ansvar medan män väljer? Just den fördelningen är något jag ser så ofta. Män gör naturligtvis en jävla massa för hem och familj. Bygger, sköter bilar, tränar ungdomslag, snickrar, hjälper bekanta, driver företag, lagar maten, arbetar hårt. Insatser som tar både tid och energi. Inget av det ska nedvärderas eller underskattas. Men de har lika fullt valt sina ansvarsområden. Paxat det roligaste. De väljer det som stimulerar och ger konkreta resultat. Gärna det som syns utåt. Huvudansvaret för hemarbetet, barnen, logistiken, planeringen och det dagliga skitgörat lämnas till kvinnan. Det tradiga tröstlösa evighetsgörat. Och hon har garanterat inte val det. Men han är ju så bra på det han gör, så engagerad, så vad ska en kvinna göra annat än att ta tag i tvätten? 

Tycker du att jag överdriver? Visst, jag raljerar lite, men se dig runt i din egen bekantskapskrets. Du lär hitta flera exempel. Kanske på din egen hemmaplan? Och det är en stor anledning till att vi har en ojämställd hälsa i Sverige. En dokumenterad sådan:

Var fjärde svensk anställd kvinna, 26 %, anger att de ofta eller mycket ofta har sömnbesvär. 16 % av männen. Det visar företagshälsan Avononas kartläggning av nära 30 000 anställda på arbetsplatser över hela landet. Allt tyder på att yrkesverksamma kvinnor är extra utsatta för sömnproblem, eftersom de ofta drar ett tungt lass även utanför jobbet.

Nya beräkningar från TCO visar att män bara tar ut en femtedel av dagarna med föräldrapenning barnets två första år, när merparten av föräldraledigheten på heltid sker. Kvinnor står alltså för fyra av fem dagar. TCO:s uppskattningar visar att kvinnor med barn födda 2015 i genomsnitt var borta från jobbet 14,5 månader på grund av föräldraledighet fram till barnet fyllde två år. Män var i snitt hemma 3,8 månader.

Fjärde kvartalet 2017 befann sig 27 887 kvinnor resp. 7 150 män i ett pågående sjukdomsfall p.g.a. anpassningsstörningar och reaktioner på svår stress. På tio år har sjukskrivningarna för den kategorin mer än fördubblats.  Vissa saker går igen hos de som blir sjuka på grund av stress. 80 % av de  sjukskrivna är kvinnor, de blir allt yngre och jobbar framförallt inom vård, skola eller omsorg. I samma rapport ser vi att andelen kvinnor som upplever nedsatt psykisk hälsa i åldern 30-44 år, är hela 17,9-22,9 %, jämfört med männens 11,5-16,4 %. Det här är åren när barnen kommer och växer upp, samtidigt som kvinnan är mitt i ett aktivt arbetsliv, ofta inom ett omsorgsyrke. 

Fler talande siffror:
* Antalet långtidssjukskrivna på grund av utmattning är 312 % gånger fler än långtidssjukskrivna på grund av cancer.
* Sjukskrivningar på grund av stress har ökat med 359 % under 2010-2017.
* 25 % av de som drabbats av utmattning riskerar återfall, d.v.s. 1 av 4 personer.
* Stressrelaterad ohälsa kostar Sverige 70 miljarder i samhällsekonomiska förluster (årligen).

De skaver. Skillnaderna. Jag tittar på siffrorna och inser att jag gör helt rätt. Att det egentligen är en självklarhet att släppa på de delar som tar mer energi än de ger, de delar som inte är absolut nödvändiga och att kraven, skyldigheterna sällan är annat än normer som bjäbbar. Jag gör det enda rimliga. Det borde vara självklart. Inga konstigheter. Men jag är en normbrytare. Min ovilja att ta det klassiska kvinnoansvaret gör mig till en konstig, empatilös och ”oengagerad” kvinna. En som inte verkar bry sig. En sämre sort. Jodå, jag vet hur snacket går. Jag försöker att ignorera det där. Kraven som ligger på kvinnorollen. Men jag vet mycket väl vad jag inte gör i dag. Och trots mina bevekelsegrunder ger det mig dåligt samvete. Det att jag inte längre är den hjärtliga, omtänksamma, duktiga kvinnan som har tid, ork och vilja för allt och alla. Det att hon aldrig går att väcka till liv igen, hon som rann ut över hallgolvet. Hon är en ruin, stelnad i resterna av husmorslavan. Jag vet att hon ligger bra där. Ändå fantomsmärtar hon mig. Fortfarande. Hon och normerna. De med vassa tänder.

När det värker som mest tittar jag på siffror. Om kvinnor i stress. Jag påminns om det orimliga. Jag poppar en påse popcorn till. Kryper upp i soffan med katt. Jag kysser min man och gläds åt det vår familj får ihop tillsammans, trots allt. Det är inga stora utsvävningar nu mer, det är ett begränsat liv. Men det är på den nivå vi själva väljer, i det lilla. 


Källor: Försäkringskassan.se, SCB.se, TCO.se

Läs hela inlägget »
Rävsaxen blogginlägg: Den ojämställda hälsan i siffror

Jag är en av siffrorna i statistiken om ohälsa bland kvinnor. Jag är en av de tusental som SCB presenterar i sin senaste rapport Jämställd hälsa. Jag är en av de kvinnor som får sifforna att skena. Diskrepansen börjar hos barnen och fortsätter genom hela livet. Samtidigt finns mycket lite forskning kring kvinnor och kvinnors sjukdomar. 

Jag vill se en forskning som utgår från kvinnans kropp, kvinnan behov och som leder till förståelse av just kvinnans kropp. Är det verkligen en så orimlig begäran att  50 % av landets befolkning får en rimlig del av resurserna?
Jag vill inte minst se mer forkning om hormonell påverkan. Jag vill att unga kvinnor redan i tonåren ska få kunskap om hur deras kroppars hormonsystem fungerar - inte bara slentrianmässigt ges p-piller eller antidepressiva för varje symptom. Förståelse för den egna kroppen ger kontroll och möjlighet att hjälpa sig själv. Det är en oerhörd fördel att förstå vad som händer fysiskt, mentalt och psyksikt. Den kunskapen finns inte i dag. Den viljan till att sprida kunskap finns inte i dag. Kvinnors hälsa är så beroende av hormonsystem i balans. När våra hormonsystem inte fungerar som de ska blir vi sjuka. I allt från stressrelaterade sjukomar, endometrios, pms och pmdd, migrän, skjöldkörtelproblematik m.m. Vi har vestibulit, pco, ätstörningar, fibromyalgi, depression, ångest, ofrivillig barnlöshet och utmattningssyndrom.

Fortfarande ses kvinnors sjukdomar inte som "riktiga sjukdomar". Lite skit får vi ta. Vi diffusiker. Det hör till konceptet kvinna. Vi kan ju skriva dagbok eller ringa en väninna. Ta en chokladkaka till och gråta en skvätt tills vi har samlat ihop oss lite. Men den dag vi inte längre håller, då stämplas vi som svaga. En sämre sortens kvinna som inte pallar trycket. Vi ska nästan be om ursäkt och skämmas lite. Vilket vi självklart gör.

Vad tror du att vi kostar? Vi "sveda-värk-och-brännkärringar"? Om vi bortser från kvinnors lidanade och går direkt till kassan. Kan utgiftskontot väcka någon i maktposition? Vårdkostnader, sjukfrånvaro, uteblivna skatteintäkter, sjukpensionering? Det blir många sköna slantar. Kan det öka intresset för forskning? Kan det göra det möjligt att över huvudtaget beviljas forkningsmedel? 

Vi tittar lite på siffrorna:

Besvär av ängslan, oro eller ångest efter ålder  2016-2017
Andel (%) av alla i gruppen

Ålder/Kvinnor/Män
16-24:      44,6/26,0
25-44:      35,0/24,4
45-64:      26,6/19,6
65-74:      21,7/12,6
75-84:      22,1/12,6

Andelen kvinnor som upplever ängslan, och och ångest är betydligt större än män, genom hela vuxenlivet. Och titta på sjukpenningstalet. Kvinnorna skenar i sjuktal i den åldern barn, arbete och hem kombineras. Är det så konstigt att det är kvinnorna som blir sjuka?

Sjukpenningtalet efter ålder 2017
Andel %

Ålder/Kvinnor/Män
16-19:       0,3 /0,2
20-29:       6,5/ 3,5
30-39:       14,2/6,3
40-49:       16,8/7,3
50-59:       18,6/10,7
60-64:       17,8/13,1

Se se specifika siffror om sjukdom och svår stress och depression: 

Pågående sjukdomsfall p.g.a. anpassningsstörningar och reaktion på svår stress:
2017 Kvatal 4
Kvinnor:  27 887 
Män:  7 150

Pågående sjukfall p.g.a. depressiv episod:
2017 Kvatal 4
Kvinnor:  9 281
Män:  4 534

Och det börjar inte i vuxen ålder:
Barn om hur de mår och känner sig efter ålder 2016-2017
Andel (%) av alla i gruppen

Mår mycket bra/ganska bra:
Flickor 12-15:  96
Pojkar 12-15:  100
Flickor 16-18:  91
Pojkar 16-18:  99

Oftast är jag nöjd med mig själv
Flickor 12-15:  88
Pojkar 12-15:  95
Flickor 16-18:  79
Pojkar 16-18:  91

Jag känner mig ofta ledsen eller nere
Flickor 12-15:  12
Pojkar 12-15:  8
Flickor 16-18:  29
Pojkar 16-18:  5

Titta på siffrorna. De talar. Varför låter vi dem gå förbi om och om igen? Jaha och jasså, det var ju tråkigt.

När får vi se insatser i vården som prioriterar de kvinnliga aspekterna? När får vi se forskning som inte enbart görs med utgångspunt i den manliga kroppen? 2015 utfördes 97 procent av den djurexperimentella smärtforskningen på handjur, trots att det är kvinnor som mest lider av kronisk smärta. Jag gissar att det ser likadant ut i dag. Det är inte bara ojämställt, det får rent livsfarliga konsekvenser när resultaten appliceras i den verkliga världen. 

När får vi se riktad forskning om den kvinnliga kroppen? Här i Sverige där vi  inte ens har ett genusregister över SCB´s dödsorsakregister. 

Det skevar. Det gör alltid det. Det är därför jag fortsätter att tjata.

Källa: SCB "Jämställd hälsa" 20181211

Läs hela inlägget »
Rävsaxen blogginlägg: Låt inte machokulturen förstöra för ännu en generation

En bekant bad vid tillfälle en kille i yngre tonåren att notera hur många gånger lagkamraterna sade "bögjävel" till varandra under en träning. Killen tappade räkningen innan de ens hunnit ut till rinken. En alldeles vanlig träning, en alldeles vanlig dag. Vi skulle kunna luta oss tillbaka och le litegrann. Så där som vi brukar. Säga att pojkar är pojkar och det är bara jargong. Säga att pojkar mognar lite långsammare, de växer ifrån det. Det går över.

En vardag för unga killar i Sverige. Jag tror att vem som helst kan förstå att det inte är en miljö som bidrar till respekt, empati och sunda mansnormer. Det är snarare åt helvete om du frågar mig. Och en av de grundläggande orsakerna till varför 70 % av de som tar sitt liv i Sverige är män och killar. Vi kan ju luta oss tillbaka, le lite och vänta på att det ska gå över. Så där som vi brukar. Eller så tar vi vuxenansvar. Det där vi tycks ha så förbannat svårt för. Vi kan börja med att skicka ut grabbarna från isen och ta snacket. Varje gång. Det kanske blir lite dåligt med istid till att börja med, men det är det värt.

Nu inleds en ny säsong för många ungdomsföreningar och lag. Men istället för att bara planera träningstider, profilkäder och ekonomi, se över hur du aktivt kan arbeta för att motverka machokulturen i just ditt lag. Ta chansen redan från start och gör konkreta insatser som leder till förändring. För grabbarnas skull.

I dag har de flesta föreningar en dokumenterad värdegrund. Det är bra. Men jag som jobbar med text hela dagarna vet att ord betyder noll och intet om de inte implementeras i verkligheten. Få begrepp är så missbrukade som just ordet Värdegrund. Det går att skriva hur vackert du vill. Det hjälper inte om verkligheten består av tonårspojkar som tillåts kalla varandra bögjävel 49 gånger innan de ens hunnit ut ur omklädningsrummet. Då är värdegrunden värdelös. För vad spelar det för roll om du trycker fina dokument och håller föredrag (fel av mig, fortsätt hålla föredrag, men håll fler, bomba med dem, kör en Röjar Ralf och hamra in budskapet), om du inte arbetar på den nivå där det verkligen händer, nämligen i omklädningsrummet, på isen, på planen. Face to face.

Känns det svårt? Det är det. En värdegrund får fäste och fyller sin funktion först när  den genomsyrar hela verksamheten. Varje ord, varje handling, genom varje enskild ledare och ned i varje unge. Det är självklart inte enkelt. Men du behöver inte göra hela jobbet själv. Det finns en mängd proffs och inspiratörer som dagligen arbetar med frågor om mansnormer. Boka dem. Släpp in dem. De vill inget hellre än att hjälpa dig att stoppa machokulturen. För en sak är säker, vi får en förändring först när fler män och killar själva väljer att sprida sundare mansnormer och vågar prata om machokultur, homofobi, mobbing och sexism. Och, än en gång, det handlar om ansvar. Vuxenansvar. Ta det. Varsågod:

Föreningar och organisationer som stöttar, informerar och föreläser. Finns både på nätet och i sociala medier:
- lockerroomtalk.se
- underkevlaret.se
- stoppaskitsnacket.se
- mfj.se
- makeequal.se 

Jag vill även tipsa dig som är ledare och förälder om några andra Instagramkonton att följa, rekommendera dem gärna till dina tonåringar, både killar och tjejer. De behöver goda manliga förebilder och motkrafter:
@peter_svensson @attilayoldas @hampusnessvold @marcovega.se @manligtochskamligt @dannylaam @dinosauriefilosofen @tnkvrt

Låt oss hjälpas åt. Börja med dig själv. Fråga dig själv om du bidrar till machokulturen och vad du kan göra för att bryta den. Men framför allt, ignorera inte ett problem bara för att du själv väljer att inte se det. Det finns där och det är allvarligt. Det skadar, det till och med dödar. Lyssna, läs på, förstå. Våga ta snacket, våga lyssna, våga föra normkritiska samtal för att främja jämlikhet, jämställdhet och förebygga våld hos unga killar. Normer kan förändras och machokulturen kan försvinna om vi bestämmer oss för det. Så vad säger du? Jag har bestämt mig.

//Marie


Så här skriver underkevlaret.se om  machokultur:

Machokultur är en samling av normer* som berättar för oss hur killar/män förväntas vara. Normer skapar attityder som leder till att pojkar och män strävar efter att vara på vissa sätt - "manliga". De påverkar inte alla likadant men alla måste förhålla sig till dem på något vis. Några typiska exempel på hur dessa normer kan se ut:

* Killar ska inte gråta, prata om känslor eller söka hjälp.
* Killar ska vara självsäkra och kaxiga.
* Killar måste vara framgångsrika för att få ett värde, allra mest ekonomiskt.
* Killar är alltid kåta när det gäller och ska bara ha sex med tjejer.
* Killar ska vara långa, rakryggade, stabilt byggda och vältränade.
* Det är ofta okej för killar att använda våld och aggression för att uttrycka känslor.

*Normer är oskrivna regler, idéer, föreställningar och ideal som kontrollerar hur man förväntas vara, leva och se ut för att passa in i samhället. 
 

Läs hela inlägget »
Rävsaxen blogginlägg: Barnan - den ofrivilliga rekvisitan

Jag fick en fråga via Rävsaxens Instagram. En "mamma till en mamma" undrade varför jag aldrig skriver om mina barn. Varför jag inte berättar om dem och visar dem? Inte en enda bild. Det verkar inte som om jag älskar dem. Typisk egomorsa. Borde jag inte lyfta fram mina döttrar, jag som är feminist?

Jag blev nästan lite ställd, det blir jag sällan, men svarade att, "Nej, du har rätt. Jag älskar inte mina barn och vill inte bli förknippad med dem." 

Ok, det var fel svar. Lite barnsligt. Jag förstår att hon brann av. Mea culpa. Men för att svara en självutnämnd supermorsa. Helt utan sarkasm: Jag är en sådan som tar saker på allvar. Jag har förhållningssätt. Till det mesta. Exempelvis till mina döttrars integritet. 

Jag älskar mina barn men framför allt respekterar jag dem som individer. De är mina barn men inte min egendom. Jag är deras mamma, men det innebär inte att jag har rätt att varken hänga ut eller dekorera med dem. Oavsett av hur mycket kärlek och stolthet. I alla fall inte utan att be om lov. Det är en självklarhet. Så vill jag bli behandlad och så vill jag att de ska behandla andra. Med respekt och eftertanke. Med empati. Ingen är så viktiga att hen har rätt att bestämma var eller hur en annan människa ska ta form. Ingen. 

Varför förväntas jag visa upp mina barn? Varför är det mer självklart än att låta bli? Vad är det med internet och sociala medier som gör oss så gränslösa? Som får oss att tappar koncepten och sluta tänka konsekvenser? Jag kan förstå, på ett plan. Vi vill så gärna visa, visa upp det finaste vi har. Men vill ungarna bli uppvisade? Har du frågat? Utställda till beskådan? Är det ens riktigt klokt? En fullt påklädd spädis kan jag köpa. Alla bebisar ser likadana ut och personligheten är inte lika ömtålig. Men senare, när barnen växer upp. Bör inte föräldraansvaret docka in per automatik? Säkerhetsbälte på? En strategi för trygghet? Varför fortsätter vi att ständigt exponera barnen på nätet, snarare än skydda dem? 

Missförstå mig rätt, självklart ska barnen vara med i våra digitala liv om det är vad vi vill. Men de har sällan något val. Vi kan väl åtminstone tänka på det? Och på hur. Det finns ju alteranativa sätt. Ett föräldrapar som har fattat det där med ansvar är Micael Bindefeldt och hans man. Parets lille kille figurerar i sociala medier men du ser aldrig pojkens ansikte. Det är respektfulla bilder. Micael delar med sig, visar all kärlek men värnar sin sons integritet. En förälder som har tänkt till och tar ansvar för mer än ögonblicket. Som inte fiskar poäng genom att agna med sitt barn. Det gillar jag. 

Men det hör till ovanligheterna. Jag ser motsatsen varje dag och jag rycker till varje gång. Som den lokala företagaren, hon som delade ett foto av sin födelsedagstjej. Publicerade bilden på sitt företags öppna Facebook- och Instagramkonton. Jag förstår som sagt grejen. Visa upp och berätta och hylla. En sorts kärlekshandling. Fint och vardagligt. Bra marknadsföring. Men jag får bara ont i magen. Där sitter den nyblivna trettonåringen i sin säng. Justvakenruffsig i urtvättat nattlinne, med ett generat leende och blicken snett ned i täcket. Överkörd.

Alltså föräldrar! Vi får inte göra så!

Inte ville hon visas upp offentligt. I nattlinne. Inför hundratals följare och alla andra som skrollar förbi. Det var så tydligt. Hon skämdes förmodligen halvt ihjäl i veckor efteråt. Det är inte ok. Det är så respektlös. Varför gör vi så?

Men det är rätt typiskt oss, eller hur? Vi är så kåta på att bygga personliga varumärken och få likes. Det är så signifikant för våra generationer. Vi som blev med sociala medier först i vuxen ålder. Vi flödar med i tsunamin och glömmer både villkor och konsekvenser av vårt ivriga postande. Det är ju så kuuuul. Och positiv feedback är beroendeframkallande. Mammor, pappor, mor- och farföräldrar. Gränslösa. Tanklösa. Vi vinkelvoltar oss till samhörighet online och drar med oss barnen in i akrobatiken. I jakten på några extra uppmärksamhetspoäng.

 Men låt oss komma överens om några saker, en gång för alla. Låt oss enas om ett förhållningssätt som gör att ungarna slipper agera rekvisita i vårt digitala showroom:

1) Barnen finns inte här för att förgylla ditt feed.
2) Använd inte barnen som gratis reklam för din härliga och kärleksfulla personlighet - och aldrig någonsin för ditt företag.
3) Din önskan att visa upp ditt barn eller barnbarn får aldrig gå före barnets rätt att slippa.
4) Ta ansvar för mer än ögonblicket. 

Sammanfattning (skriv ned på ett kort, laminera och klistra fast på mobilen):
Posta gärna. Men fråga först. Och respektera ett nej.

Precis som du själv vill ha det.
Capiche?
 

Läs hela inlägget »
Rävsaxen blogginlägg: Jag hatar männen som fick mig att hata

Jag föddes till feminist under mina år i Asien och Afrika. Det var en svår förlossning som tog sin början på Phuket. I Thailand, tidigt nummer ett på min bucket list (strax före en tur på Amazonfloden och Depeche Mode live). Mina drömmars Thailand. Jag anlände skyddslös och oförberedd. Till mitt livs första stora kärlek. Mitt första brustna hjärta. Min kraschlandning in i verkligheten. Jag var huvudlöst förälskad redan innan vi möttes. Jag älskade från första stund. Jag njöt, och jag saknar. Jag saknar fortfarande.

Men mitt liv i Thailand krossade även mitt hjärta. Fullständigt och brutalt. Där väcktes och frodades min misantropi. Där brast tilliten. Mitt i paradiset tappade jag nästan hela min tro på mänskligheten. Det var inte Thailands fel. Naturligtvis. Inte dess människor eller natur. Inte dess klimat eller kultur. Det var alla jävla as till män. De förbannade parasiterna, huvudsakligen från västvärlden och Japan, som våldtog och missbrukade människor på de mest fasansfulla sätt. Hänsynslöst. Som semesternöje och avkoppling. De odjur som ännu gör delar av Thailand till helveteshål. Jag hatar dem. Hat är ett starkt ord med oerhörd kraft. Men det finns inget annat som passar här. Jag har ingen nåd. Inte ett uns. Jag hatar.

En tidig morgon under min löprunda, ljummet och fuktigt, ljuset ännu knappt skönjbart, snubblar jag över en ung flickas fötter. Vid vägkanten. En glittrig stilettsko saknas. Huvudet i diket, håret i leran. Prostituerad och definitivt utnyttjad långt över vad hon fått betalt för. Medvetslös och mycket blodig.
Hon var bara en av många misshandlade horor. Jag såg dem ofta. Jag stod bredvid men det åt mig.

Hon överlevde, fortsatte att hänga i barerna. Sälja sin kropp till sexköpare som ansåg att lågbudgetsex är en rättighet och att prostitution är en transaktion med samtycke. Till män som frossade bland reavarorna. Slit och släng lilla kropp. Vad skulle hon annars göra? Money talks. Life goes on.

Hur många barn mötte jag? Hundratals? Tusental? Småpojkar som lät sig rövknullas blodiga av fullvuxna män för en Cola och en piratkopierad märkest-shirt. Som drog ned byxorna för vem som helst som log mot dem. Som för länge sedan slutat bry sig. De med tomma blickar. Vad blev det av deras liv? Är det ett liv?

Rat, en sjuttonårig kathoey. Graciös som en ballerina. Hen flöt fram, fick mig att känns mig som en flodhäst. En av de vackraste själar jag mött. Så oerhört insiktsfull och förlåtande, 90 år klok i en sönderknullad barnkropp. Rat var vacker även som död. I utsökt make up och trasig syntetkimono hängde hen sig i en tysk horbocks kyffiga hotellbadrum. En flykt och en förstklassig hämd. Touché. Tysken blev förbannad. Jag grät, kräktes blod och började hata.

Det blev inga rubriker. Just inget ståhej. Det blev det sällan. Money talks. Det hände ju mest varje dag. Människosvinnet. De liv som går åt när priviligierade män gör vad patriarkatet tillåter dem att göra. Härska och söndra. Som jag hatade dem. De männen hatar jag gränslöst. Jag såg dem komma i organiserade grupper. Chartrade sexresor. Horder av äckel med reseledare och allt. Kackerlackor. Jag såg dem bosätta sig, hålla sig med olika prostituerade varje dag, ibland enligt ett schema. Rata och välja ut nya. Kvinnor, män, barn. Den som betalar äger hela jävla smörgåsbordet. Varje liten kropp. Jag lovar, det händer på riktigt. Jag har sett dem. Männen. Långa, korta, vita, asiater, svarta, feta, magra, unga och gamla. Det finns inga särdrag, ingen speciell sort. Det är vilken man som helst. Det insåg jag.

Men en sak har de alla gemensamt. De utövar sin makt. De tar för sig. De anser sig ha rättigheter. Till andra människor. De hittar en plats där de kan härja och missbruka liv med minsta möjliga motstånde. De utnyttjar. Brutalt. De tror att andra människor finns till för deras sjuka begär. Vissa av dem tror till och med, på fullaste allvar, att barnen, ungdomarna, kvinnorna och männen de utnyttjar, faktiskt tycker om det. Tycker om dem. Eftersom de skrattar och ler. Säger vad köparen vill höra. Gör som de blir tillsagda.

Din dumma, dumma jävel. Jag hoppas att du dör en lika plågsam död som det helvete du åsamkar dina offer. De offer som jag kände och de jag aldrig lärde känna. De människor du förstörde, och tro mig, de log inte när du vände ryggen till. De hatade dig. Gränslöst.

Sexköpare och pedofiler finns här. Precis här. Nu. Glöm aldrig det. Och det finns inga särdrag, ingen speciell sort. Inte här heller, hemma i höstkrispiga Norrbotten. Skitjobbigt att ta in, men det är och kan vara vilken man som helt. Fråga polisen, fråga hororna. #inteallamän, tack och lov, men prostitution pågår 24/7 och Någon är den man som håller verksamheten rullande. Någon bokar sexmöten i mobilen. Lätt som en plätt. Någon prutar om priset på kropp. Det är ju en affärsöverenskommelse. Bara business. Men vem är denne Någon? Ingen du känner, eller hur? Definitivt inte du, eller hur? Men vem?

#inteallamän, tack och lov. Men vissa män missbrukar kvinnor och unga flickor dagligen. Om inte i praktiken så genom porrkonsumtion. Några män går längre, de köper kroppar. Det är ingen speciell man. Denne Någon. Det finns inga särdrag. Det här är verkligheten: Det kan vara din sambo som får sig en Swishbetald avsugning innan han hämtar ungarna på dagis. Din kollega som har en trist tisdagskväll och skickar ett mess till sin lokala hora. Eller din pappa som träffar en ”eskort” ett par gånger i månaden eller under jobbresan. För avslappning och lite vardagslyx. Fint och belevat. En enkel transaktion i samförstånd. Bara business. Pappor, söner, bröder, polare, kollegor, makar, sambor. Bra killar allihop. Inga odjur, inga jävla as. Bara Någon som behöver koppla av lite. Och vad fan, han har ju betalat för sig. Eller hur? Det är i samförstånd, i samtycke. Eller hur?
Eller?


Vill du veta hur våra svenska prostituerade har det och hur svenska sexköpare beter sig? Välkommen på en bumpy ride mot medvetenhet. Följ på Instagram och #tasnacket:

@intedinhora @prostitutionens_verklighet @prostituerad_less och @shittorskarsays. Följ även @viskansviol med ett förflutet inom prostitution samt @intedinhora 

Läs hela inlägget »
Rävsaxen blogginlägg: Väkommen till Firma Fenix - du pratar med Marie

Om du har migrän så förstår du. Om du har hormonell auramigrän så förstår du. Om du har hormonell auramigrän, PMDS och utmattningssyndrom så förstår du. Om du har hormonell auramigrän, PMDS, utmattningssyndrom och hypotyreos så förstår du. Om du har hormonell auramigrän, PMDS, utmattningssyndrom, hypotyreos och samtidigt driver minst ett företag så förstår du precis. Varför jag har en nedlegad schäslong full av katthår.

De flesta önskar att veckan bestod av färre vardagar. Jag önskar att den kryllade av fler. Som utmattad med auramigrän har jag minst två sjukdagar varje vecka, ofta fler. Dagar jag aldrig får tillbaka. De är borta för alltid. Jag försöker klämman in ett liv och en heltidstjänst på en knapp halvtid och det är självklart helt omöjligt. Det gör heller inte gott för min kropp. Jag piggar aldrig på mig. Får ingen respit.

Det är egentligen helt orimligt. Definitivt oacceptabelt. Men det är mina förutsättningar. Mina möjligheter att fortsätta ett stimulerande yrkesliv. Och jag älskar verkligen mitt arbete. Jag vill så sprittande mycket. Men jag betalar dyrt för det. Med min egen hårdvaluta; energi och hälsa. Jag jobbar, sover på schäslongen med närmaste katt, tar en promenad de dagar jag orkar och avslutar med popcorn i soffan. Tidigt. Dränerad och värkande, med hjärtslag som dunkar sig ut genom tyg. Varje dag. Exakt varje dag. Det är det hela. Punkt.

Jag kan inte planera in mer än max en utflykt i veckan. Har jag ett jobbmöte skippar jag tandläkaren. Är jag kallad till neurologen missar jag ungarnas match. Pallar jag att jobba effektivt i två dagar måste jag ligga i tystnad i en, eller tre. Jag är så beskuren. Jag har fortfarande inte vant mig, bara nästan accepterat. Och jag balanserar på gränsen. Varje dag.

Företagarfrukostar, mingel och nätverkande. Socialiserande, utbildningsresor eller intressanta föredrag. Systerskap och kollegor i kvinnonätverk. Uppsökande verksamhet, konferenser, lunchsällskap eller After Work. Det existerar inte. Inte i min företagsvärld. Företagare som jag, vi finns inte, räknas knappt, går spårlöst förbi. Näringsliv. Du hör ju själv. Näring. Liv. Det är inte för mig. Inget för oss som inte orkar dyka upp och ta plats, le på beställning vid närmaste ståbord. Vi som inte ens duger som Linkedinkontakt - om nu det är något att stå efter. Nej, vi bara hovrar lite på vår kant. Hänger i. Att vi orkar.

Visst, det låter måhända cyniskt och slightly bittert, men så fungerar företagande i Sverige. Åtminstone för utmattade kvinnor med auramigrän och generellt obalanserade hormonsystem. Mitt bland alla skyddsnät, EU-projekt och jämställdhetssatsningar står vi helt ensamma. 100 % ointressanta och osynliga. Men vi har en egen taktik. Vi börjar om. Vi är grymma på det. Vi fortsätter att arbeta och fakturera. I glädje och med våra kunders bästa för ögonen. Precis som alla andra företagare. Vi börjar bara om lite oftare. Ibland flera gånger om dagen. Vi jävla superhjältinnor som aldrig ger upp. Vi som bryter ihop och brinner inne, migränkräks, sover oss funktionsdugliga, tar igen förlorad arbetstid under helgen och försöker låta bli att tänka så mycket. Vi börjar om. Skakar av oss askan. Det är vår grej. 

- "Välkommen till Firma Fenix, du pratar med Marie." 

Vi börjar om. Omigen. Vi rår oss själva. Hankar oss fram. Vi som fyller vår funktion men saknar betydelse i alla sammanhang. Visst. Det är lite nedslående. Det får jag nog erkänna.

Läs hela inlägget »
Rävsaxen blogginlägg: Den huvudlösa kvinnan - vår tids ideal

Kan vi ta det här med träningskläder? Och träning. Och hur vi förhåller oss till det. Jag har själv gymmet som andra hem (när jag inte är utmattad) och lägger gärna en slant på snygga och bekväma träningskläder om de håller bra kvalitet och gör jobbet. Men måste jag mötas av en kvinnoröv i storlek XXS alternativt retuscherad till tvillingbadboll varje gång jag vill surfa hem ett par nya träningstights? Måste jag parera mellan djupa squats fotograferade bakifrån och huvudlösa kvinnor med skadlig svank?

Jag blir så jävla leds. Och jag blir så jävla ledsen för alla tjejers skull (och killar som får sig lite mer skev och sexistisk kvinnosyn, något de inte behöver). De unga tjejer som förförs av bilderna och drömmer om att själva få se ut så. Som tror att det är helt i sin ordning. Helt normalt. Att vara trådsmal och svanka ryggen ur led. De tjejer som amatörposerar hemma i flickrummet med plutmun och rumpan i vald vinkel. Och postar på Instagram med rätt hashtag och hopp om att bli uppmärksammad i något kreddigt, sexistiskt fitnessflöde. Lilla hjärtat, du krossar mitt.

Jag hatar företag som säljer grej med tjej. Naken hud, röv, bröst och mage, onaturlig kroppshållning. Ett unket gammalt knep som tyvärr fungerar lika bra på normstyrda flickor och kvinnor som på män. Har du förresten tänkt på hur kvinnliga modeller för träningskläder alltid är smala men sällan vältränade, jämfört med männen där modellerna är rejält muskulösa? En tjej som tränar ska vara smal och pluta med munnen eller le riktigt stort och inta yogaposition (och svanka, glöm för all del inte att svanka ordentligt). En kille som tränar ska vara så biffig han bara kan, lyfta stora hanteln eller sitta lite snett på en bänk, gärna i dämpad belysning, med allvarlig och lite farlig blick. Säger normen. Den vi tror på och anammar. Vi också, vi som ska föreställa vuxna. Vi är fan inte kloka!

Jag skrollar vidare bland slimmande highwaisttights och minishorts. Perfekta kroppar i minsta storlek. Jag glömmer att titta på kläderna. Noll underhudsfett, inte en valk. Men det finns heller inte mycket av träningsglädje i bilderna, bara dimmiga fuckme-blickar, fejkade jätteleenden eller huvudlösa, svankande kroppar. Och tro mig, det är inte en jävel som ser ut så på gymmet. Här ute i verkligheten. Annat än om de har fått akut kramp i ryggen.

Mitt tips till dig som vuxen är, anmäl företag som profiterar på kroppar. Sexistisk reklam ska bort. (Se nedan för info hur du gör.) Och kolla in följande företags Instagramkonton: @fitsstar.co, @wallderinska, @freddystore, @stronger,  @officialbetterbodies, @ruleofsweden, @fitnessbutiken. Bara ett litet urval, men företag med många följare, främst bland unga. Fundera på hur de framställer kvinnan, hur de lockar sina potentiella kunder.  Vilka följarbilder väljer de att plocka upp och regramma i sitt feed? Vilket utseende och vilka poser premieras? Vilket är idealet? Räkna gärna hur många huvudlösa kvinnokroppar du hittar. Samlas efteråt och diskutera i smågrupper. Typ vid middagsbordet.

Häromdagen under min lunchpromenad blev jag omcyklad av ett stort gäng ungar. Sannolikt på väg till skogen för orientering, det är ju den tiden nu. Tolv- trettonåriga tjejer. Och du vet ju hur de brukar se ut i den åldern, långa pinnsmala gaseller. Samtliga, utom två, bar svarta kompressionstights från 2xU. De där brallorna med med silverkryss, som alla har. Pris runt 1 100 kr eller mer. What?! Kompressionstights för 1 100 kr till magra skolungar som växer?? Praktiskt taget ingen som inte rehabtränar eller idrottar på absolut elitnivå behöver kompressionskläder. Det är så jävla dumt! Okej, jag fattar att det har med mode och trender att göra. Alla vill hänga med och klart att 12-åringen ska få höra till coola tjejklicken. Men allvarligt förälder, inte är du särskilt vuxen i rummet.

Vad håller vi på med? Seriöst. Jag blir jävlat vansinnig! Vilka är det som ska lära ungarna att ha en sund och hållbar inställning till sin kropp? Till träning, dess destruktiv industri och de pengar den vill kräma ur oss? Vilka ska lära dem att filtrera bort skiten? Vi vuxna kan det uppenbarligen inte. Vi bara flyter med och lajkar svankryggar. Lika blint påverkade och utan att ifrågasätta vad vi ser. Inte sällan hejar vi på. Och köper svindyra kompressionskläder till barn. Som sagt, inte riktigt kloka.

Det finns en hashtaggen som jag formligen hatar. Den står för allt som är fel i träningsvärlden. Nämligen #aldrigvila. Vad är det för jävla idioti? Förebilder, till och med träningsfrälsta föräldrar, taggar #aldrigvila och skickar signaler till en ätstörd, kroppshatande värld, att vila, det är minsann bara för veklingar! Om ungarna fick lära sig näringslära i skolan (eller ännu hellre hemma), inte bara proteiner och kolhydrater, utan ordentlig biokemi för kroppskännedom, då kunde de själva genomskåda den felande länken i budskapet. Men hur ska de kunna göra det? De kan inte ett skit annat än vad de inspireras av i något uppmärksamhetsknarkande instagramflöde, oseriöst nätforum, youtube, eller möjligen tidskriften Body. Små fragment som de pusslar samman till en egen, halvt livsfarlig cocktail för framgång. De vill bli muskulösa eller smala, bygga bröstkorg eller röv. De kör två- tretimmarspass i gymmet och tror på fullaste allvar att det bygger. De trycker proteinbars istället för skollunch och häller i sig både pre- och postworkoutmixer utan att egentligen ha den blekaste aning om vad de innehåller eller hur det påverkar deras växande kroppar. De står i omklädningsrummet och skakar pulver i löjligt dyra märkesshakers för att de har sett de riktigt bitiga göra så. Proffsen. Jo, tjena. Det gör mig vansinnig! Var är alla vuxna i rummet?

Jag har tillbringat tillräckligt många timmar på gym för att veta att unga killar kör bänkpress, ibland ett helt pass, ofta alldeles fört tungt och utan att egentligen ha en aning om hur det utförs korrekt. Inte sällan assisterade av en pappa eller storebror som definitivt inte heller vet vad han håller på med, men hey, alla karlar kan väl lyfta bänk! Och tjejerna, gärna i par, båda i kompressionstights så klart, kör fem varianter av bakdelsträning, lite sit-ups, poserar för en helkroppsselfie till Snap och går hem. Fortfarande med perfekt vippande hästsvans.

De lever i en farlig trend som de inte behärskar, och det är nästan plågsamt att stå bredvid och se på. En ung kille som tränar för att machokulturen säger att rippade bröstmuskler och biceps är grejen, eller dito tjej som vid 17 års ålder till 90 % fokuserar på formen av sin rumpa och hur hon kan bli smalare än sin storlek 36, med mer koll på hur hon tar sig ut än vad hon gör. De berör mig. Och det är nästan omöjligt att inte bli full i skratt. Eller börja grina. Det skär verkligen i hjärtat.

Men visst är det väl bättre att de tränar, tänker du, om än lite bakvänt och av fel anledning, om det gör att de hittar kärleken till gymmet? Vettet och kunskapen kommer väl med tiden? 

Eller så gör det inte det. För hur fan ska de hitta vilja och motivation att göra vad som är bra för dem, när allt de ser och hör är fake? 

Om du är uppfödd med en bildvärld där verklighetens människor inte existerar, där allt är pose eller retusch tills du tror på det, om du redan som tonåring proppas med mer information om olika dieter än om vad din kropp och hjärna behöver för att må bra nu och över tid, om dina youtubehjältar pratar mer om magträning två dagar efter förlossningen än om bebisen, om de träningskonton du följer bjuder på pumpade stereoidkroppar (för tro inget annat, de är absolut inte rena), om de ivriga fitnessamatörerna som visar felaktigt utförda (ibland rent farligt) övningar taggar #aldrigvila, om du alltid får en kvinnoröv uppkörd i ansiktet när du vill shoppa nya träningskläder, ja, då är det jävligt svårt att hittad sig själv och förstå sin egen drivkraft och träningslust. Särskilt när vi vuxna är minst lika påverkade och centralstyrda. När vi som borde ta ansvar inte förmår hjälpa dem att sortera. Vi som så lätt själva blir en i flocken och slutar tänka för egen maskin. (Paleo? Är det paleo som gäller nu. Ok, då kör vi 200 % paleo!! Facebookstatus på det! Vad det är? Ingen aning, men jag har sett det på nätet, det lär vara skitbra av någon anledning, i alla fall för vissa och i höst kommer 24 nya böcker, bland annat en av Olga och en av Paulo Roberto. Så självklar kör jag paleo! Följ min paleoresa på mitt nystartade Instakonto @paleopuckot2018 och tagga minst en polare som inte heller har den minsta nytta av min bristande kunskap så att jag kan få en härligt likasinnad fanbase att döda min tid med.) Inte fan står vi stadigt vuxna i rummet med insiktsfulla ord på vägen. Vi är inte ens där.

Träning är lust och glädje. Det får kroppen att fungera bättre. Fysiskt, psykiskt och mentalt. Uppåttjackens uppåttjack! När träningen drivs av just lust och glädje. Visst, ibland måste vi tvinga oss ut, och när det kommer till att lyssna på kroppen är latmasken den enda röst vi ska ignorera. Men varför är det så svårt att bara låta just glädjen vara drivkraften? Din egen träningsglädje. Inte normer eller trender.

Ibland blir jag kontaktad på gymmet, av unga tjejer som vill få lite hjälp och tips. Det är kul och jag visar gärna rätt teknik så gott jag kan. Men jag ställer även frågan: varför tränar du och vad vill du uppnå? Det är en start. Den som vill prata mer och ärligt vågar svara: ”för att jag vill bli snygg och smal”, hon ger mig ett bra utgångsläge för fortsatt samtal. För visst. Det är helt ok att träna för att bli snyggare i kroppen, så länge du förstår varför du gör det. Jag tränar själv delvis av den anledningen. Jag vill upp i vikt, slippa värk i mina skador, få mer energi och bygga de former jag inte är född med. Jag använder kroppen som ett verktyg. Jag njuter av det. Både den upplevda träningen, endorfinkickarna och musklerna de ger mig. Muskler Är vackert och jag är aldrig så bekväm i min kropp som när jag är muskulös. Men jag vet mycket väl att jag är normstyrd, att jag måste vara uppmärksam på mina tankar. Att min bild av idealet inte är helt sund, inte bör spridas vidare, att den bygger på kvinnor från fitnesscenen. Och eftersom jag känner till mina motiv, kan jag resonera med mig själv. Och välja bort de delar i träningen som inte grundar sig på glädje och välmående. Men jag har ju läst på. Vid det hör laget kan jag det där. Och jag vet att viljan att vara snygg aldrig får ta över. Det har jag också lärt mig. Men hur fan ska vi kunna begära det av en tonåring som bombas av skeva ideal från morgon till kväll? Där utseende är allt. Nu värre än någonsin. Det är ett jätteproblem och vi bör se omfattningen av det, för deras skull.

Så våga ställa frågor både till dig själv och din närmaste tonåring: Vad ser du när du tittar dig i spegeln? Varför är det viktigt att träna dig snyggare? Vad kommer att hända när du är snyggare? Vad är du beredd att försaka för att nå drömkroppen? Hur påverkar den drivkraften dig psykiskt? Mår du bra, eller blir träningen ett tvång? Hur hårt jämför du dig med andra? Vad hetsar dig? Vilka är dina ideal? Är de ens rimliga? Orkar du leva så här, är din träning hållbar? Gör du dig själv illa på vägen? Har du en sund relation till träning, mat, till din kropp eller börjar det likna ett självskadebeteende? Hur mår du av att konstant matas av bilder på huvudlösa kvinnokroppar? 

Det tål att tänkas på. Så var lite obekväm. Det kan bli väldigt långa och intressanta diskussioner med många reflektioner. Ibland räcker det med att väcka tankarna. Ibland sår det ett litet frö. Men ignorera inte. Hjälp dem att sortera intrycken. Hjälp dem att reflektera över sig själv och sitt eget beteende. Kritisera inte, men stör dem. Det snacket borde vara minst lika viktigt för en nybörjare som den obligatoriska introduktionen till gymmets maskiner och vikter. Men istället låter vi kidsen vingla fram på egen hand i en destruktiv träningsvärld, hitta kvasikunskap och förebilder bland de som skriker högst och marknadsför sig bäst. De som aldrig har ungarnas bästa för ögonen.

Det gör mig vansinnig.
En kaffe på det, någon?


Är du också leds på könsdiskriminerande reklam? Anmäl!
Det är väldigt enkelt, gör det på nätet om du vill: http://reklamombudsmannen.org/anmal_reklam/anmalningsformular

Könsdiskriminerande reklam prövas enligt följande kriterier:
* Objektifierande reklam: Reklam som framställer personer som sexobjekt, exempelvis genom klädsel, pose och miljö, på ett sätt som kan anses nedvärderande. Vad som är nedvärderande påverkas bland annat av om framställningen av personen har en koppling till produkten samt hur och var reklamen har exponerats.
* Schabloniserande reklam: Reklam som framställer personer i stereotypa könsroller och som kan anses beskriva eller förmedla en nedvärderande bild av kvinnor eller män.
* Reklam som på något annat nedvärderande sätt är uppenbart könsdiskriminerande.

Källa: Reklamombudsmannen

Läs hela inlägget »
Rävsaxen blogginlägg: Jag drar snabbare än Lucky Luke

Häromdagen såg jag ett inlägg på Instagram. En skönhetssalong i Stockholm arrangerar ett event som snabbt blev fullbokat. Meeeen, sådan tur vi har, två VIP-biljetter lottas ut bland följarna. Halleluja! Tagga en vän och lämna en motivering till varför just du och hon ska gå. Lycka till!

Välkommen till en
Helkväll med
Botox, Fillers & Dermapen


För tio år sedan hade jag svurit. Varför är eventet inte här?! Ge mig rabatterade nålar! I dag tänker jag, a.k.a.

Helkväll med
Kroppsångest, Självhat & Åldersnoja.

Välkommen. Det bjuds även på tilltugg och ett rum fullt av kvinnor som hänsynslöst jämför sig med varandra. Det kan bli taggigt. Men hey, vi har VIP-priser och goodiebags! It’ll be a blast!

Hur många av eventets besökare kommer att vara lyckliga i själ och hjärta? När de går hem med plutmun och utslätad panna till specialpris. Vilket behov har fyllts? Vilken tvångstanke ledde dem dit? I hur många timmar håller fixen? Den här gången.

En #rävsax. Ett normfängelse. En mycket kraftfull drog. Visst är det bra om vi vågar reflektera och se det i alla fall? Låt oss notera, men utan att döma. Det här är ju knepigt. Vår hjärtskärande önskan att få vara vackra, ungdomliga och anpassade.

Skönhetsindustrin bygger på, lever av att kvinnor (och män) är missnöjda med sitt utseende. Gärna så till den grad att vi knappt står ut med att alls se vårt originaljag i spegeln varje morgon. Skönhetsindustrin är experter på att paketera drömmar i förförande godisfärger och dimljus. Alltid i retusch så klart. Så många sköna löften. Så makalöst snyggt presenterat att vi tror att vi själva väljer att betala för att förändra vårt utseende. Att vi verkligen vill. Av egen fri vilja. Vi ska nästan vara tacksamma som erbjuds möjligheten till konstant uppgradering. För det är ju så vansinnigt roligt, peppande och stärkande. En riktig boost för självkänslan. Något vi verkligen behöver och självklart är värda. VIP. Oj, vad vi är värda! Vi unnar oss en förvandling. Vi unnar oss en utslätad och utraderad personlighet. För att våra liv ska bli bättre.

En hel industri som lever på att vi hatar oss själva. Det är så galet. Egentligen.

Jag är en typisk normfånge. Jag köpte hela skiten, rakt av. Jag har använt Botox, numer runt hela skallen för migränens skull, men tidigare för att motarbeta min tvättbräda till panna. Jag har använt fillers. Jag älskade det! Jag har opererat mina ögonlock och jag har har bröstimplantat. Jag hatar mitt tunna ostyriga hår. I min dagliga hudvårdsrutin ingår åtta (eller är det nio?), olika produkter. Jag har fler ögonskuggspaletter än jag kan använda på fyra livstider och jag älskar fullface makeup. Jag tycker fortfarande att det är skitroligt och väntar i detta nu leverans av senaste paletterna från Anastasia och Urban Decay. Ivrig som ett barn. Jag sitter fast i smeten. Men jag ser den, jag vet att jag är lurad. Och det skaver mitt i skojet. Självklart gör det det. Men jag försöker att inte döma, varken mig själv eller besökare av fillersevent. Vi gör ju så gott vi kan, vi barn av vår tid. Styrda av normer och automatiska tankar. Men de flesta av oss skulle nog må bättre av en alldeles gratis kram, snarare än en plutmun för 3 500 spänn. Om än unnad till VIP-pris.

Går jag här och tycker synd om mig själv? Icke. Skäms jag över mina ingrepp? Nej, inte alls. Ångrar jag dem? Nej du, inte det heller. Mellan mig och en plastikkirurgisk totalrenovering ligger förmodligen bara finansieringen. Jepp, jag erkänner. Så hårt cementerad är jag i skönhetsidealens fundament. (Får jag vara feminist ändå? Jepp, det får jag. Jag skriver mer om det en annan gång.) Jag tror tyvärr inte ens att jag är särskilt unik. Som fortfarande är så hjärtskärande normstyrd. Så fullständigt utan existensberättigande om inte alla flaws är utraderade, alla toppar är toppade, alla steg tas i perfekt linje. Jag fönstershoppar inte i skyltfönster, jag korrigerar mig. Fortfarande. Det är patetiskt, jag vet. Det är utan rim och reson, jag vet. Men jag tror fortfarande att jag är rejält defekt. Förnuftet säger annat, jag är ju en jävla smart dam, men det sitter i ryggraden. Och jag ser fler fel än så. För jag dömer, och jag dömer hårt. Alla. Dig också. I ett piskrapp. Jag drar snabbare än vinden, snabbare än Lucky Luke. Fortfarande. Du har inte en chans att hinna undan när kulorna viner. Min tankar avfyras och min mun blir en aning föraktfullt snipig när jag ser någon som har åldrats, gått upp- eller ned i vikt, klär sig illa eller lagt en usel makeup. Någon som inte ”sköter sig”, faller ur formen, blobbar till. Det sker innan jag hinner reagera. Och jag brukade bli galen på mig själv. Få adrenalintoppar av skam. Då när jag började se det skeva i idealen. Som feminist borde jag veta bättre, inte hänfalla åt fettförakt och utseendekritik. Så uselt, så lågt. Så ovärdigt. Skämmes ta mej fan!

Nu förstår jag bättre. Det där med ryggradsreaktioner. Och delarna i ryggsäcken börjar bilda mönster som gör att jag kan se mina bevekelsegrunder tydligare. Men gamla hundar (nope, jag är mer katt, men same same) tar tid på sig. Automatiska tankar byggs upp under en livstid och det krävs mer än vilja för att komma överens med och förstå dem, än mer förändra dem. De hör till försvaret, en del av upprustningen. Allt vad det innebär att bli vuxen. Vi bygger försvar av beteenden, tankar och reaktioner. Höga murar och resting bitch faces. Det är mänskligt. Men vi blir sällan bra människor av det, vi utvecklas inte till helgon. Beväpnade till tänderna trampar vi istället på andra, om så bara i tanken, för att få vinna lite självkänsla och självrespekt. Och känna oss lite bättre och uber än alla andra för en liten, liten stund. Du gör det du också. Eller hur.

Offensivt självförsvar gör oss elaka och dömande. Bitchiga och uppnästa i vår självbevarelsedrift. Men egentligen är vi just bara hjärtskärande. Ängsliga. Rädda för att själva falla ur formen. Att fula ur och inte få höra till. Att avslöjas. Vi dömer piskrappssnabbt för att orka stå ut med oss själva i konkurrensen. Och vi är mycket mänskliga. Vi vet inte bättre. Jag brukar ju tjata om det. Att vi gör så gott vi kan. Jag också. Och oroa dig inte, du behöver inte ducka för min blick. Jag har lärt mig att tänka om. I dag vet jag när mina dömande tankar skjuter skarpt. Jag beordrar eld upphör och tar reson. För jag vet ju att det bara är jag, mitt överdimensionerade försvar, inte du. Jag vet att du duger, med den äran. Och tanken landar där. Jag behöver bara tvinga den ur kurs först. Men jag har blivit rätt bra på det.

Det här med automatiska tankar och hur vi styrs av dem. Det försöker jag lära mina barn. Hur automatiska, oftast negativa, tankar stormar in på hundradelen av en hundradels sekund och hur de tar över. Innan en hinner reagera. Jag lär dem att vara uppmärksamma på vilka tankar som alltid kommer först. Se dem, notera. Men utan att värdera eller döma. Om tjejerna lär sig att bli medvetna om sina destruktiv, negativa och kritiska tankar och vad som händer inom dem, då har de kommit en bra bit på vägen. Om de lär sig att förstå vilken funktion de automatiska tankarna fyller i deras liv, då har de kommit långt. Då slipper de rusta sig så hårt. Och jag tror att de blir bättre människor. Ödmjukare. Och definitivt mer harmoniska. Självinsikt is bliss.

Men det är svårt. Fruktansvärt svårt att vända automatiska tankemönster. Det tar år, förmodligen en evighet eller två. Jag jobbar på det hela tiden. Och jag har slutat, ok inte helt men det artar sig, att döma mig själv för mina automatiska tankar. Jag ser dem, som gamla murriga medaljongtapeter, men jag låter dem inte totalt styra mig eller min syn på andra. Som sagt, det är svårt. Så förbaskat svårt. Prova får du se. Bli medveten om tanken, även den fulaste, notera, iaktta, känn efter men döm inte. Ta om. Efter hand, när du börjar förstå vad tankarna symboliserar hos dig själv, då kan du försöka förändring. Ge inte upp. 

Under tiden kanske du tar din kroppsångest och åldersnoja till ett skönhetsevent, en riktig helkväll med rynkfritt resultat. Ja, det är ju så det fungerar för oss normfångar. Vi är utled på kakan men vräker i oss hela burken. Tre steg fram, två tillbaka. Det går inte att rusa i cement. Så döm inte, bara notera. Ta om. Det är okej.

Men i nästa liv blir vi fjärilar. Nej, jag ska bli katt, självklart ska jag bli katt. Då slipper vi all den här skiten. Oavsett hur fula vi är. Billigare blir det också.
 

Läs hela inlägget »
Rävsaxwn blogginlägg: Större än mig

Häromdagen skrev 450 svenska krigsveteraner under en artikel i DN* med titeln ”Rösta bort alla främlingsfientliga krafter i valet”. De talar direkt till Sverige och svenskarna. Till dig och mig. De menar, av erfarenhet, att ”det inte är etnisk blandning som skapar konflikter utan extremism som utnyttjar och blåser under motsättningar”. Känns det bekant? Jag rekommenderar att du läser artikeln.

Genom mina egna många resor och olika bostadsorter har jag lärt känna människor med varierande ursprung, bakgrund och erfarenheter. Jag är nyfiken och intresserad. Jag frågar mycket. Och jag har alltid förundrats över hur lika vi alla är. Innerst inne. Men jag insåg tidigt att min värld är en utopi för många. Att jag lever mitt i en strålande jävla sommaräng. Och att det faktiskt förpliktigar.

Jag har träffat människor som flydde från den etniska rensningen i Rwanda. Där år av uppviglat hat fick människor att lyncha och mörda varandra. Vi och Dom. Vi mot Dom. Samma sak drabbade Rohingyerna i Myanmar och de fasorna pågår fortfarande. Vi mot Dom. Jag har vänner som deltog i kriget i forna Jugoslavien. Detta helvete så nära oss. Människor så lika oss. Som Mathe, vi kan kalla honom så. Jag ska berätta om honom, och lektionen han gav mig. Om vad "Vi mot Dom" gör med människor.

Mathe, då i 35-årsåldern. Jag var 25 och som vanligt nyfiken. Ville veta mer och visa min omsorg. Snälla berätta! Jag har dig, jag är här. Mathe drack nästan aldrig efter kriget. Han behövde den kontroll nykterheten gav. Men nu tog han mod genom en sexa whiskey. Och en till. Gav mig, av sig. En halv natt senare var han trasig, snorig, skälvande, en hyperventilerande känslostorm. Bristande. Mitt i en minnesvirvel han nästan inte förmådde återuppleva. Mathe berättade om hatet som smög sig på, det som ingen önskade men som tog sig in överallt. Den hårdnande retoriken. Om vänner som blev fiender när fientlighet blev norm. Om kriget. Fasorna. Om alla de som dog, de nästan outhärdliga förlusterna. I detalj berättade han.

Jag var så naiv. Och jag har nog aldrig skämts så mycket i hela mitt liv. Jag ville skjuta mig själv i huvudet. Jag och min blinda svenskhet. Vem var jag att av ren nyfikenhet, om än välvillig, öppna hans Pandoras ask och släppa ut helvetet? Bara så där. Utan annat skyddsnät att erbjuda än mig själv. Hur hade jag och min priviligierade svenskhet tänkt skrapa ihop resterna av en krigsskadad människa? Med hasselnötspetsat hämtkaffe och en rimfrostig promenad genom Gamla Stan? Mitt pucko!

Jag fick ett par sömnlösa nätter och magkatarrkänning. Jag minns att jag kräktes. Han kom inte till sitt arbete på över en vecka. Svarade inte i telefon. Öppnade inte. Det var november. Han tände inga lampor. Jag såg honom aldrig dricka igen. Och jag bad om ursäkt. Jag fick en lång kram. Han visste att han var trygg nu. Här. I Sverige. Det tog aldrig slut men det gick att hantera. Här i Sverige kunde livet som varit hanteras. Vi gick vidare. Jag ville niga och buga varje gång vi träffades. Kräla framför hans fötter. Av skam, men främst av respekt. Och av tacksamhet.

Det var inte mitt fel. Jag var aldrig kriget. Men i min genomtrygga svenskhet fanns inte möjlighet att förstå det helvete han hade upplevt. Hatet och terrorn som sakta svärtade allt. Han levde med mardrömmarna och kontrollerade dem med nykterhet och ett aktivt liv. Jag? Jag fick en lektion i ödmjukhet. Jag lärde mig att lyssna för att förstå. Jag lärde mig att aldrig ignorera en röst mer erfaren än min egen. Jag lärde mig att min referensram alltid är av guld. Att jag hör till de priviligierade med breda och välsydda skyddsnät. Jag lärde mig att det är min skyldighet att förstå just det. Privilegiet. Och att hantera det med omsorg och respekt. Att värna om Vi och insikten att Vi Tillsammans alltid är bättre än Vi mot Dom. Att det är min skyldighet att vara klokare och tänka vidare. För att jag kan och har möjlighet. Här på toppen av pyramiden behöver vi sällan kämpa för att överleva. Därför hör egoism inte hemma här. Det lärde jag mig. Och jag är så tacksam över det. Jag glömmer ibland, så klart. Jag är bara människa jag också. Men jag har tagit lektionerna och jag repeterar fortlöpande. För att jag vill vara en del av en bättre värld och skicka den kunskapen vidare till mina barn. Du kan kalla mig "godhetsknarkare" om du vill. Jag kallar det erfarenhet.

I går röstade jag. Med både hjärta och hjärna. För allt som är större än mig. För att jag kan. Och för att det är mitt ansvar som priviligerad. Jag har verkligen all respekt för dig som måste rösta för en drägligare tillvaro. För låginkomsttagare, sjukskrivna, ensamstående mammor, fattigpensionärer. Självklart ska du rösta för din existens. Amen. Men för de allra flesta av oss handlar det aldrig någonsin om överlevnad. För oss betyder ”vända på slantarna” en eller två utlandsresor per år, renovera nu eller senare, splitter ny moppe till 15-åringen eller en begagnad. För oss handlar ekonomi inte om att överhuvudtaget få det att gå ihop, utan om hur snabbt vi kan köpa alla de prylar vi vill ha. Vi har arbete, vackra Instagramvänliga hem, välklädda ungar och skrytbåtar. Inget att skämmas för. Vi bor i Sverige. Vi har det bra här. Men vi bör förstå privilegiet. Ingen av oss är här för att vi är av bättre virke. Vi är inte utvalda. De flesta av oss har bara haft blåröta som föddes just här. Och det är vår förbannade plikt att värna om och fortsätta att arbeta för allt det vi tar för givet: demokrati, solidaritet, humanism, jämlikhet, jämställdhet, öppenhet, välfärd. Det Sverige som vi känner det. Själva fundamentet till vår välmåga. Föregångslandet.

Jag har länge läst med stigande fasa, jo, helt ärligt med skräck, om utvecklingen i Polen och Ungern. Gör det du också. Det får bilden att klarna. Av Åkessons motiv, han som väljer Orbán. Av det land Sverigedemokraterna och extremhögern vill förvandla Sverige till. Det är inget annat än fullständigt vansinne. Och jag röstar mot dem. Med emfas och trumpeter, kanoner och primalskrik. Med hela min erfarenhet och allt mitt människovärde.

Jag röstar för. För framtiden, demokratin, yttrandefriheten, solidariteten, kvinnors och homo- transpersoners rättigheter och framför allt för mina barn. Jag röstar för det samhälle som jag vill behålla, utveckla och lämna efter mig. Jag röstar för att lösa problem utan främlingsfientlighet och rå rasism. Jag röstar för att hatet inte ska få fäste. Jag röstar för oss, för alla Vi Tillsammans. Jag röstar för din skull, för min skull och för hela jävla världens skull. För dit har vi kommit valåret 2018. Att vi inte har råd att rösta om enbart höjd eller sänkt skatt. I år röstar vi för Sverige. För att sommarängen ska få fortsätta blomstra under våra fötter. I år rösta vi in demokratin i urberget. För att vi kan och för att det är det enda rätta.

*Artikel i DN 30/8 2018 (obs, betallänk): https://asikt.dn.se/asikt/debatt/vi-som-ar-krigsveteraner-uppmanar-valjarna-att-rosta-bort-framlingsfientliga-krafter/

Läs hela inlägget »
Rävsaxen blogginlägg: Vi är inte förhandlingsbara

Med risk för att upprepa mig och bli vass i tonen, men det kan inte sägas nog många gånger, särskilt inte i högerextrema botars tid: 

Det är för mig helt obegripligt hur Du, en av 26,5% av Sveriges män, mer än var femte svensk man, enligt senaste mätningen (än mer obegripligt med kvinnorna, men de är i alla fall färre) är beredd att förhandla bort mina, homosexuella och transpersoners rättigheter. Till våra kroppar, vår valfrihet, vår självständighet. Till jämlikhet och jämställdhet. Till samma rättigheter som du har och tar för givna. Som du själv aldrig för ens en sekund skulle avstå från. Hur kan du aktivt, och med berått mod, bidra till att rasera vår trygghet? Vår framtid? För det är exakt vad du gör när du lägger din röst på Sverigedemokraterna. Blundar du för det? Eller tycker du att det är ett rimligt pris att betala? Du som ändå inte behöver stå för ett nickel av notan.

Hur vågar du kohandla om våra liv? Är du så blind att du inte förstår högerextrema budskap? Är du en av dem som delar botinlägg utan att fatta att du är en nyttig idiot? Eller är du så arrogant att du struntar i vilket? Kan du ärligt säga att din vilja att slippa se invandrare på gatorna är så stor att du skiter i övriga konsekvenser? Eller du kanske till och med tycker att den är bra? Den kvinnofientliga agendan. Att kvinnan egentligen bör veta sin plats. Att män bör bestämma över kvinnans kropp, ekonomi och allmänna rörelseutrymme? Att homo- och transsexuella inte är värda att leva i samma frihet som du. Den frihet du själv har och tar för given.

Hur är det nu? Har du koll på din agenda? Skiter du i oss? Är vi spillet du är beredd att ta? För inte fan är det för vår skull du rösta på ett främlings- och kvinnofientligt, homofobiskt parti. 

Snälla, snälla du. Sätt dig ned en stund, se dig om. Ta en kaffe. Är din värld så fasansfull? Lever du i en kris så stor att du har rätt att trampa ned halva befolkningen bara för att få skrika #jagärinterasistmen? Ser du verkligen ingen annan väg än att förändra samhället i grunden? Är det verkligen i den riktningen du vill driva Sverige? Jag kan inte tro det. Visst är du klokare än så? Visst förstår du att frihet är värd att försvara? Visst ser du mig som en jämlike? 

Snälla, svik mig inte. Kringskär inte min frihet, begränsa mig inte. Ryck inte mattan under mina fötter. Låt mig slippa vara rädd för dig. För just nu är jag oerhört rädd för dig, för din makt och din blinda arrogans. Vi är många som är rädda. Mer rädda för dig än för all migration i världen. Och jag tror tyvärr att du vet precis vad du gör. Du helyllesvenske man. Men det här är på allvar. Du måste faktiskt välja. Vi är inte förhandlingsbara. Aldrig någonsin.
 

Läs hela inlägget »
Rävsaxen blogginlägg: När kärlek plötsligt blev enkelt



Jag imponerar på mig själv genom att faktiskt komma ihåg vår bröllopsdag. Vi är värdelösa på sådant. Generellt kassa på högtidsdagar och traditioner, båda två. Det vet alla som känner oss. Men dagen till ära ska jag hylla min man litegrann, min klippa. Och kärleken, den svåra gåtan som ibland löser sig själv:

 Min man är den finaste som finns, han vill alltid väl. Omtanke. Bara så där. Men han krusar inte. Han är lite som en katt. Och jag älskar ju katter. Om P tycker om dig vet du att det är för att du är du, inte för att du har en tjusig titel eller ingår i någon lokalt uppmärksammad fiskdamm. Han gillar de flesta men väljer umgänge med omsorg. Han har inget behov av att höra till. Inget behov av bekräftelse och självhävdelse. Det är rätt unikt.

En av många saker som gjorde att jag imponerades av P (finns även annat trevligt, men det är privat) var att han aldrig försökte imponera på mig. Inte en enda självförhärligande mening. Inte en enda bakåtvolt. Ett synnerligen omanligt parningsbeteende. Jag kan istället fortfarande överraskas av någon egenskap, tanke eller kompetens som jag inte visste att han hade. 19 år senare. Det är också rätt unikt.

Är han en blygsam själ som har problem med att ta plats? Nä, inte det minsta. Han är snarare odrägligt självtillräcklig. Han är grundtrygg. Och bekväm. Han behöver inte någons tillåtelse för att gå genom rum. Han är. Fysiskt, psykiskt och mentalt. Det imponerar på mig. Fortfarande.

Vi pratade plastikoperationer vid tillfälle. Jag frågade vad han skulle ändra på sin kropp om han hade alla pengar i världen. Han kom inte på något. Kanske räta till några tänder. Jag vill vara P.

Nä, det vill jag så klart inte. P må vara lite unik men han är inget under till man. Det finns ingen jag kan bli så heligt jävla förbannad på som honom. Här hemma har han epitetet Neandertalare, och tro mig, det är en förolämpning mot Neandertalarna. Hermione sade en gång om Ron, att han har ”ett känsloregister som en tesked”. Vi brukar skämta om det. Vi har samsyn i det mesta, samma värderingar, men jag känner ingen som kan vara så erbarmligt oengagerad som P. Det är galet frustrerande för en sådan som mig, som fyrverkeriar och imploderar stup i kvarten. Men han bryr sig helt enkelt inte om runtikringet. Lägger inte energi på det som inte rör honom. Det kan tyckas nonchalant och ibland arrogant. Men förmodligen har han bara en ovanligt gynnsam balans av signalsubstanser och hormoner. Avundsvärt.

När jag var tonåring hade jag ett mål viktigare än allt annat. Självständighet. Oberoende. På alla plan, inte minst känslomässigt. Det var en överlevnadsstrategi, det har jag självklart insett för länge sedan. Jag har problem med tillit. Fortfarande. Det gör ju ont att älska och ännu ondare att förlora. Och jag avskydde känslan av förälskelse. Fattade aldrig det romantiskt bubbligt fnissiga i att vara kär. Det gav mig bokstavligen spykänslor och motarbetades kraftfullt. Därför körde jag med attraktion. Betydligt roligare och helt utan känslomässiga band. Tack och hej. Praktiskt och tillfredsställande. Tills jag träffade P och kärlek plötsligt blev enkelt. Okomplicerat. Fridfullt. Jag är fortfarande förvånad. 

Jag är svår att leva med. Inte för att jag är krävande, elak eller svartsjuk. Jag är nog tvärt om både snäll, empatisk och tillåtande (dessutom den roligaste han känner, men det skulle han aldrig erkänna). Det här är ingen martyrisk nedvärdering av mig själv. Jag duger fint. Men jag är lite bitsk och halsstarrig, det får jag erkänna. Och jag har en kropp som går på knapp styrfart. Jag är nästan alltid mer eller mindre ur funktion. Det får vissa att lämna. Ge upp. Jag har blivit en ofrivillig stugsittare. En betongsugga mitt i vägen. Med mig som färdkamrat tar det tvärstopp. Det var inte vad någon av oss hade planerat för. Så ser inte framtidsdrömmar ut.

Han kunde ha gått. Han har säkert tänkt tanken ibland. Om grönare gräs och en mer stimulerande tillvaro. Utan mig. Det är lika bra att jag inte vet. Och det är väl typiskt kvinnligt det där, att tro att vi inte duger som hustrumaterial om vi inte längre är vältränade, husfrueliga och allmänt spännande. Dock. Realitycheck. Utmattningssyndrom o/c är må hända intressant, men det är aldrig spännande. Särskilt inte 24/7, 365 dagar om året. Men han går inte. Istället gillar han läget. Istället har vi oftast roligt. 

P tar inte mina tillkortakommanden som en personlig förolämpning. Han dömer inte, klandrar mig inte, får mig inte att känna mig mer värdelös än jag själv redan gör. Han använder aldrig min oförmåga som katalysator till bråk och anklagelser. Istället drar han lasset när jag inte orkar min del. Istället anpassar han sig till omständigheterna och fortsätter att leva på. Handla mjölk. Vara pappa. Träffa vänner, odla intressen, bygga ännu en boda, åka till fjällen med boysen. Utan att låta sig ”hindras” av mig. Även det älskar jag honom för. Vi har var sitt liv och ett tillsammans. I tillit och, jo, harmoni. Det fungerar. Det passar oss.

För vi är kvar. Och jag tror inte att det bara beror på pliktkänsla, barn och huslån. För hur besynnerligt det än är, i ett liv som inte alls gestaltar sig som vi hade tänkt oss, så har vi det oförskämt bra. Jag kan bara förklara det med kärlek. En liten men fast kärna, svår att rubba. Det gör mig lugn. Och oftast trygg. Han och våra tjejer gör mig trygg. 

Jag som fortfarande älskar och behöver oberoende, har ankrat djupt. Vid min egen klippa. Kärleken krymper inte med åren. Tvärt om. Den är inristad i graniten. Så jag sitter här. På en ytterstholme i Norrbotten av alla ställen, 100 % känslomässigt beroende. Inte av en, utan av tre. Och det är helt ok. Mer än så.
 

Läs hela inlägget »
Rävsaxen blogginlägg: Nationell sammanhållning - men aldrig med mensblod!

Det här skrämmer skiten ur mig. Pusselbit för pusselbit visar SD sin världsbild. Som nu när de vill rensa det offentliga rummet och ersätta med konst som främjar den "svenska kulturarvet" och "nationens sammanhållning". På riktigt. Gammal 30-talspropaganda i sverigedemokratisk tappning. Likt Danmark med sin bisarra nationalism ska vi svenskar bli "mer medvetna om svensk konst". Ett "bevarande och främjande av kulturarvet". Ingen mångkultur, ingen samtidkonst och definitivt inga kvinnor med mens. Det sticker ut och provocerar, det stör lokalbefolkningen, säger SD. (Du kan läsa artikeln här). 

Självklart undrar jag. Hur ser det här ”svenska kulturarvet” ut? Vilkas bilder ska vi lyfta fram för att stärka "nationens sammanhållning"? Är det pestepedemin på 1700-talet eller den outhärdliga svälten som nästa rev sönder Sverige för 150 år sedan? Två helveten som slog hårt inte minst mot de fattigaste i Sverige, men som eliten i stort försökte ignorera eller helt enkelt flydde ifrån. Är det häxbränningarna på 1600-talet? Är det tvångssteriliseringarna 1934-1975 som utfördes med så kallad ”varierande grad av frivillighet”? På psykiskt sjuka, förståndshandikappade, lytta, ogifta mödrar och kvinnor med ”promiskuöst levene”. Är det de vänsterhänta barnen som tvingades sitta på sin hand och lära sig skriva med den högra? Eller tornedalssvenskarna som inte fick prata sitt eget språk i skolor och på arbetsplatser? Är det svenska män på sexcharter till Asien och Afrika? Är det Sveriges flathet, förklädd till neutralitet, inför nazismen under andra världskriget? Är det 1700-talets Sverige som deltog i det europeiska kontaktnät av handelskompanier som baserade sin verksamhet på kolonialism och slaveri? Är det det nya klassamhället som växte fram på 1800-1900-talet, där klyftorna var mycket stora mellan fattig och rik? Är det 700-talets dokumenterade människooffer? Är det 1980-talsrullen "Motorsågsmassakern" som blev själva symbolen för videovåld? Är det rasbiologen Herman Lundborgs stjärnstatus i samhällseliten och hans djupt kränkande behandling av samer, judar, romer, ”degenererade kvinnor”, homosexuella, förståndshandikappade, funktionsnedsatta och andra i hans och samtidens ögon urartade människor? Är det det faktum att neutrala Sverige i dag är en av världens största exportörer av försvarsmateriel (läs vapen med tillbehör) i förhållande till BNP och capita? Är det Karl XII som krigade för sitt eget höga nöjes skull, höll nationen tvångsinkallad i årtionden och åderlät Sverige på manskap så till den grad att befolkningstillväxten avtog? Är det tvåbarnspappan "Hagamannen", en av Sveriges värsta dömda serievåltäktsmän genom tiderna, anmäld av 6 kvinnor och en 14-årig flicka? Han som dömdes till 14 års fängelse men blev villkorligt frigiven efter bara 9 år? Är det 1000-1100-talet då potentiella kungar slog ihjäl varandra i parti och minut för att få makten, och sedan sippade sig rena i nattvardskalken ”Guds blod tvättar bort alla missgärningar”? Är det de ogifta mödrarna som gick i sjön av skam? Är det massutvandringen till Nordamerika, då när svenskarna flydde från Sverige? Är det samerna som på 1600-talet tvångsrekryterades till silvergruvan i Nasafjäll, eller exploateringen av Sapmi? Är det den svenska riksdagen som röstade ned de två första motionerna om kvinnlig rösträtt? Bland annat med argument som att kvinnan egentligen inte bör lämna hemmet för att rösta eftersom hon då ”lämnar plikter och barn åt sitt öde!”. Är det statarna, de näst intill livegna männen och kvinnorna som slet 12 timmar om dagen för mat och husrum? Är det 1600-talets Sverige som avrättade homosexuella, det Sverige som först 1944 legaliserade sexuellt umgänge mellan vuxna personer av samma kön, men inte förrän 1979 avskaffade den medicinska klassificeringen av homosexualitet som en form av psykisk störning? Är det Folkhemmet där 50-taleskvinnan skulle städa upp, byta om och vila en kvart så att hon så fräsch ut när maken kom hem från arbetet? Är det 1734 års lag som stadgade dödsstraff för 68 olika typer av gärningar? Ett dödsstraff som avskaffades  först 1921 (dödsstaff i krigsstid avskaffades så sent som 1973). Venezuela avskaffade dödsstraffet 1863, 58 år före Sverige. Är det 1900-talets barnhemsbarn som vanvårdades, misshandlades och utsattes för övergrepp i fosterhem och institutioner? Är det 1700- och 1800-talets gruvarbetare, barn och ynglingar utvalda för att de var så små och smidiga, omgivna av mörker tätt som den djupaste natten? De som sällan uppnådde vuxen ålder. Eller är det det Sverige där nynazister i dag patrullerade våra gator och SD rensar röstningslokaler från icke önskvärt HBTQ-aktivistiskt material? Det Sverige där vår högt värderade yttrandefrihet används av invandrarfientliga grupper som ett medel att kränka?

Jag kan hålla på hur länge som helst. Sverige har förvisso kommit långt. Solidaritet, humanism, jämlikhet, jämställdhet och modern familjepolitik. Men med tanke på hur vårt förflutna ser ut, är det ett rent under. Sveriges historia är ett råttbo av tankar, beslut och gärningar som vi inte har den minsta anledning att vara stolta över. Det är fult, skitigt, skamligt, mordiskt, sjukligt, omoraliskt, fruktansvärt, förödande och bedrövligt. Egoism, narcissism, maktmissbruk, övergrepp, kränkningar, kvinnohat, rasism, homofobi, översitteri, ignorans och alla annan jävulskap du kan hitta på. Mycket har skett i tidens anda, det får vi ha i åtanke och vara ödmjuka inför. Alla är barn av sin tid. Men jag tror att vi kan enas om att väldigt lite av det skulle göra sig på bild i tunnelbanan. Det skulle nog sticka ut och provocera. Irritera lokalbefolkningen en smula. Det som istället gör Sverige till vad det är i dag är att vi har rört oss framåt. Bort från. Utveckling och insikter. Det där klassiska att "lära sig av sina misstag". Det var inte bättre förr. De flesta av oss vet det. Vi är inte perfekta, men vi har kommit förbluffande långt, både i stort och i smått. Det kan vi vara stolta över. Och dit hör även människors rätt att hänga menskonst i tunnelbanan utan att politiken lägger sig i.

Vi är konstant förändring och utveckling. Det är själva gjejen med människan. Lite läskigt men oundvikligt och som det alltid har varit. Vi rör oss, bryter ny mark, tar form. Om och om igen. Konservativa kan streta emot. Haters will hate. Patriarkatet kan skjuta rygg. Det kommer inte att hjälpa. Vi är ständigt på väg. Men vi måste själva välja vilken riktning vi vill ta. Och det är inget hallelujaprojekt utan en minst sagt skumpig förd. Sverige har problem att hantera, likt alla andra länder i världen. Vi vet det, även vi som kallas ”godhetsknarkare”. Men att inbilla sig att det är en bra idé att backa och börja om från 20-30-talet, att snäva in, förtrycka och cencurera, och ta tillbaka det redan givna, det är helt obegripligt. Att förvringa fakta i eget syfte. Att utpeka Sverige och svenskarna som ett land och ett folk som måste skyddas, ledas och uppfostras, det är både naivt och förnedrande. SD, Alternativ för Sverige och NMR är så skrämmande historielösa. De har noll koll. De hyllar ett hittepå-Sverige, en kvasisvenskhet i samma anda som nazitysklands gamla svammel om blodslinje från Atlantis. Och de vill lägga sig i sådant politiken ska hålla sig ifrån, som konsten i offentliga rum. Vi har sett den taktiken förrut. Och jag vet inte, men jag tycker att det sticker ut och provocerar rätt ordentligt.

Så, vilka "kollektiva minnen, gemensamma myter, högtider, traditioner, seder och bruk" (jo, jag har läst valplattformen) är det vi svenskar behöver för att hålla ihop? Vilket är det "svenska kulturarv" som SD vill smycka tunnelbanor och offentliga rum med? Uppenbarligen har det inget med varken det historiska eller det moderna Sverige att göra. Jag räknar istället med pekoral. Jag förväntar mig stereotyper en masse; Åkesson i nationaldräkt, midsommarstänger, kollektiv lunchgymnastik á la P.H. Ling, morgondimmig 1700-talskonst i guldornamentik, zornkullor och Carl Larssons "Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523" - nationalromantik in absurdum, blonda barn i skogsbackar, ljushylta handymans och hemmamammor med klädsam mjölprick på näsan. Som en gammal turistbroschyr. Okej, jag raljerar. Men det går inte att låta bli. Det är ren självbevarelsedrift. Det är så urbota dumt. Jag blir så förtvivlad. Jag höll på att skriva att jag står stum, det gör jag uppenbarligen inte. Men det som inför förra valet kändes otänkbart, en överågående nyck, har klafsat in i "folkhemmet" och tar över likt en brun sörja. Vi assimileras av Borgerna (kan du inte din Star Trek?) och tar bara emot. Det verkar nästan finnas en pervers njutning i att få omfamna negativismen. Den kletar sig fast och luktar unket. 

Sverigevännerna. Med jätteleenden i trycksak efter trycksak. De är inte här för att varken rädda oss eller "röra om i grytan". De slänger grytan med hela dess innehåll över bord och börjar om efter egen agenda. I yttrandefrihetens namn. Det skrämmer verkligen skiten ur mig.

Jag vill att Sverige ska vara ett föregångsland. Det är det Sverige som gör mig stolt. Som alltid har gjort mig stolt. En fristad. Ett land som bland annat tillåter menskonst i offentliga rum. Just på grund av att det sticker ut och provocerar lite grann. Sverige. Ett kollektivt månkulturellt människohjärta som tar ansvar av den enkla anledningen att vi är tillräckligt kompetenta och priviligerade för att kunna göra det. Varför har den vägen blivit den fula? Varför är hat och förakt mer accepterat? Varför rättfärdigas rasism med ärlighet och realism? Det håller inte. Hat är inte sunt förnuft. Förakt leder ingenstans. Däremot sticker det ut och provocerar på ett mycket obehagligt sätt. Och det främjar inte "nationens sammanhållning".

Det är inte naivt att vilja gott. Vi "godhetsknarkare" dansar inte med Bumbibjörnar i solnedgång och sjunga "We shall overcome". Vi är inga New Agare som litar till kronchakrat för vägledning. Vi är här och nu vi också. Att välja humana lösningar innebär inte per automatik att bjuda in anarki och kaos. Eller att stoppa huvudet i sanden. Det går att upprätthålla lagar och regler, ta i med hårdhandskarna och vara konsekventa även i ett land som styrs av tron på att vi alla kan fungera tillsammans. Det är kanske inte lätt, men jag är helt övertygad om att de flesta svenskar föredrar det land vi har i dag. Där vi inte skiljer på Vi och Dom. Öppet, tillåtande och humant. Vi har saker att jobba på, inget snack om det. Men jag tror inte på murar. Murar kommer alltid att raseras, förr eller senare.

På mina barns skolor går feminister, flyktingar, infödda svenskar, fysiskt eller intellektuellt funktionsnedsatta, gamers, idrottare, transpersoner, särbegåvade, andra generationsens invandrare, kroniskt sjuka, kristna, muslimer, hinduer, agnostiker och de som hyllar fotbollshjältar. Tjejer och killar och gender fluids. Tillsammans. Där har du "nationens sammanhållning". Med drömmar och framtidsplaner, problem och grubblerier. Ett tvärsnitt av Sverige. Det är framtidens Sverige. De är framtidens Sverige. Deras bilder vill jag gärna se i framtidens offentliga rum. Ett alldeles nytt tillskott till vårt "svenska kulturarv". Och det får gärna sticka ut och provocera lite grann.

Skärmdumpar och artikel från Omni och SVT.se.
 

Läs hela inlägget »
Rävsaxen blogginlkägg

Jag kraschade in i mitt första och hittills värsta utmattningssyndrom för snart tio år sedan. Efter ett ganska klassiskt förlopp av orimligt högt tempo, höga krav och obehandlad hormonell obalans dito subklinisk hypotyreos. Lagomt uppfuckad (ok, rätt helknäpp) i både knopp och kropp. Det var inget vackert insjuknande. Inget skönt motiv. Det är ju sällan det. Snarare en käftsmäll och en skendränkning. 

Jag hankade mig fram några månader till, hårt sminkad och mot bättre vetande, innan jag till slut gjorde sorti och sjukskrevs. Min läkare insisterade och jag föll till föga. Men jag är ju lösningsorienterad och hade hela förloppet klart för mig: Två månaders heltidssjukskrivning då jag skulle vila och komma till insikt genom terapi och självrannsakan. Därefter halvtid en, kanske två månader innan jag räknade med att vara mitt vanliga pigga, nytra jag igen. Sund till kropp och själ. Check. Min läkare log lite och sa, "Vi tar en dag i taget". Det var innan Försäkringskassan började bestämma över läkarna. 

Så jag gick hem. Och sov i över ett år. Bokstavligen. Det tog mer än tre år innan jag fungerade igen. Tre år. År är lång tid. Även om jag inte minns så mycket från den perioden. Det mesta är en dimma. Jag vet att jag klev upp med familjen. Åt frukost. När de hade åkt somnade jag på två köksstolar. Jag började lägga dit en kudde så att jag bara kunde tippa omkull där jag satt. När jag vaknade tog jag mig till en av våra schäslonger, drog en filt över mig och somnade om. Det är där Lydia kommer in. Min skattkatt.

Alla vet hur katter fungerar. De har olika kattligheter men likt de flesta djur styrs de av instinkter. Framför allt går de inte att kontrollera. De är som de är. Kanske fjäskar de för dig när de vill få mat eller gå ut, men oftast är de bara påstridiga, eller någon helt annanstans. Att få en katts kärlek är en gåva. Ett privilegium, en ynnest, en stor belöning.

Lydia valde mig. Det är jag omåttligt stolt över. När jag bestämde mig för katt (jo, P fick bara gilla läget) fanns en flyttfärdig kull hos min svägerska och svåger. Jag fastnade först för en annan unge. Men det var Lydia som alltid klev in i mitt knä, kröp in bakom min rygg eller gömde huvudet i min hand och somnade. Vad ska en människa gör annat än att säga tack?

Schäslongen. Min kokong i nästan tre års tid. Min öde ö. Jag undrar hur många timmar jag har tillbringat där. Hur ofta jag har vaknat av en värkande höft och ändrat ställning. Stirrat ut genom fönstren. Jag har ingen aning. Mina minnen flyter samman. Men jag minns Lydia och hur hon kändes nära mig. Hur hon från att leva som en katt gör mest, in och ut, sällan hemma och aldrig på beställning, flyttade upp till mig i schäslongen. Permanent. Riktigt risiga dagar, när migränen var hemsk och jag mådde extra illa, eller när jag grät mycket, lämnade hon inte min sida en sekund. Om jag somnade på golvet för att jag helt enkelt inte orkade resa mig upp, lade hon sig med huvudet i min halsgrop. Där fanns hon när jag vaknade. Och när jag så småningom kom på benen och började ta dagliga promenader följde hon med en bit på vägen eller mötte upp när jag kom hem. Så gör hon fortfarande, när hon har lust.

Jag har så ofta undrat över det där. Förstod hon min utsatthet, min ensamhet? Eller var hon bara nöjd över en varm kropp att spinna bredvid? För mig spelar det egentligen ingen roll. Hon räddade mig.

Jag var naturligtvis inte helt ensamen. Jag hade precis då som nu, våra fantastiska tjejer och min P som alltid har stöttat mig, beundransvärt tålmodigt och lojalt. Men utmattningens dagar har många och långa ensamma timmar. Även för den som mest sover. Det är en öken. Tröstlös. Utan vilja, utan förhoppningar, utan drömmar, utan framtid. Det tär, gnager, maler ned, flår hud. Mer än något annat härdar du ut. Men just inte mer.

Jag förstår om det låter både banalt och melodramatiskt, men näst efter min familj var Lydia en absolut förutsättning för mitt tillfriskande. Hon fanns där, kravlöst. Ett litet plåster av närhet. Lydia blev min syrgas genom alla långa timmar i schäslongen. Hon stillade mig och gav mig tillräckligt med oxytocin för att orka sova mig genom ännu en dag i utmattningens limbo.

Lydia är nu 11 år. En långhårig bondkatt utan varken stamtavla eller speciella företräden. Hon är egentligen inte ens särskilt trevlig och hon hatar sitt eget barnbarn. Men hon är min bästa lilla vän i världen och jag älskar henne gränslöst. Jag är hennes människa mer än hon är min katt. Det är livslångt.
 

Läs hela inlägget »

Undrar hur många gånger jag har fått höra att jag inte borde vara "så öppet feministisk och normkritisk". Jag som är egen företagare. Det kan skada affärerna. Det kommer att slå tillbaka. Jag riskerar att bli paria. Jag borde tänka mig för.

Tro mig, jag har tänk. Läs ältat. Men helt ärligt. Vad är problemet? Vad är det som är dåligt för affärerna?  Att jag inte för mitt liv kan se det rimliga i att människor behandlas olika på grund av kön eller ursprung? Att jag ogillar strukturella orättvisor och faktiskt säger det? Högt ibland. 

Jag får höra mycket i all välmening. Som den här:
- "Du som är så nätt och kan vara så charmig. Utnyttja det istället. Var lite smart!"

Tro mig. Jag har nyttjat det till fullo. Hela min förmåga att behaga. När jag var yngre och trodde att mitt värde satt i hur bra jag var på att tillfredsställa genom kvinnlighet. Rent taktiskt är det smart. Söt, snärtig och lite charmigt undergiven, fnittrandes till allsköns skitsnack. Inte tillstymmelse till dålig stämning. Allmänt accepterad. Funkar i möblerade rum. En liten prydnad.

Men vet du vad, nu skiter jag i det. Högaktningsfullt.  Det var länge sedan jag sålde mig med bimboness. Viljan att tiga för att behaga och endast säga socialt accepterade saker har krackelerat och ramlar av mer och mer. Ett ösregn till av "nu har väl ändå jämställdhets- och genustänket gått alldeles för långt, mansplaining och #jagärinterasistmen och jag är skinande ren. Jag orkar helt enkelt inte spela med längre. Vara tyst när det skaver. Hur slipad min taktik än är, så får det vara. Om mitt existensberättigande som kvinna och företagare är beroende av hur duktig jag är på att hålla käften, då får det vara.

Jag är en riktigt trevlig typ ändå, fråga dem som känner mig ordentligt. Rätt rolig också, och livsklok om jag får säga det själv. Men jag kan inte vara det där väna kvinnoidealet som världen fortfarande föredrar. Den där perfekta omhändertagerskan som håller koll på födelsedagar, blir tillbörligt imponerad och postar dimrade rosévinsselfisar. Jag ids inte. Jag är inte intresserad. Det går inte. Det finns för mycket viktigt att fokusera på.

Innebär det att jag har blivit problemet? Den ingen vill bli förknippad med? Den som måste varnas i all välmening?

Men vad är egentligen problemet? Jag är en 45-årig feminist som, även om jag är obändig mellan varven, vet hur jag ska bete mig bland folk. Jag predikar inte min världsbild för mina kunder. Varken kvinnliga eller manliga dito. Jag kan skilja på arbete och fritid. (Däremot tar jag alltid med mig genusperspektiv och normkritiskt tänkande in i varje projekt. Det vinner mina kunder på. Finns forskning på det.)

Så vad är då problemet? Vad är du rädd för ska hända mig? Du som varnar mig i all välmening. Är det så enkelt att jag blir obekväm? Att jag stör? Jag som är så liten och nätt. Det kan aldrig sluta väl. Är det vad du menar? Är det av omsorg eller irriterar jag dig också? Det skulle vara intressant att veta.

Min familj kan bli lite trött på mig ibland. Jag förstår det. Jag är en ettrig iller som slår ned på allt som osar orättvisa, homofobi och sexism. Och jag är inte skön för ögat när jag är på det humöret. Men jag säger till dem att de ska vara glada att de har en sådan som mig. Som orkar pilla upp sår hela tiden. Det är sådana som jag som förändrar världen. Det är inte det minsta förmätet av mig. Det är så det är. Jag hade inte suttit här i dag, som självständig kvinnlig företagare i ett av världens mest jämställda länder, om inte andra kvinnor hade gått före och pillat i sår.

Så, om du har en obändig feminist i din närhet, företagare, ensamstående mamma, tonårstjej eller asylsökande, ge henne en krona, en medalj eller som allra minst en gofika på stan. Hon förändrar världen. 
 

Läs hela inlägget »

https://www.aftonbladet.se/debatt/a/4dAgJa/vi-vill-forandra-synen-pa-svensk-jamstalldhet

Jag läser debattartikeln i Aftonbladet och jobbar på att se som du gör. Men det går inte. Nej, Ebba Hermansson, du vill inte alls förändra synen på svensk jämställdhet, du vill backa bandet och cementera.

Jag tror också på kvinnors förmåga och ambition. Till 100 % och lite till. Men jag tror inte för en sekund att vi får ett mer jämställt samhälle genom att stanna upp och backa bandet. Jag tror inte för ett enda ögonblick att vi kan bryta ny mark utan en modig, ansvarstagande politik som vågar fatta tuffa, obekväma beslut. (Sedan är det oerhört viktigt att vi inte tappar bort människor i bakvattnet, men även det är politikernas ansvar.)

Jag älskar minsta motståndets lag. Det är mitt motto. Men när det kommer till jämställdhetsarbete är det inget alternativ. Sverigedemokraternas politik erbjuder en 8-filig nyasfalterad motorväg bakåt. Jämställdhetsarbete som förändrar samhällsstrukturerna i grunden kräver dock machete, snöskor och akutväska. Minst. Där har du det fria valet. Vad skulle du välja?

Sverige må var ett av världens mest jämställda länder, men faktum är att ingen av oss egentligen vet vad 100 % jämställdhet och jämlikhet betyder. Ingen av oss har varit där. Det har aldrig existerat. 

Så, Ebba Hermansson, hur skitjobbigt det än är att inse att vi inte är så fria i viljan som vi tror, så är det bara att tugga i sig. Alla val vi gör kommer ur våra egna referensramar och omständigheter. Så långt det fria valet. Men vi lever alla i samma samhälle. Grunden för våra erfarenheter är desamma. Vi är alla mer eller mindre fångna i normativt tänkande och beteende. Av gammal ohejdad vana. Hur skitjobbigt det än är att inse. Det är bara att tugga i sig. 

DET handlar inte om kvinnoförakt. Det är realism. Därför behöver vi en jämställdhetspolitik som bryter ny mark för den framtid som kanske kan bli jämställd och jämlik en dag. Det kommer inte att hända av sig själv. Och aldrig med Sverigedemokraternas vid makten.

Läs hela inlägget »

Lite mer att vara tacksam över i dag. Tack för love and support! Mitt hjärtas airbag.

Det jag skrev om i går är inget nytt för mig. Jag håller inte plötsligt på att gå under. Varken fysiskt, psykiskt eller mentalt. No worries, jag är seg. Jag öppnar bara munnen. Det är på tiden.

Jag har haft hormonella problem större delen av mitt liv och varit ordentligt sjuk av och till, till följd av detta. Det är alltså något jag lever med varje dag. Inget nytt. Jag är bara leds på att hålla käft och acceptera. Utled på stoicism.

Att vara ur funktion över tid gör en ödmjuk. Och rejält förbannad. Jag har gått från att misstro mig själv till att hata läkare, till att värdigt, inbillat vidsynt och typiskt kvinnligt acceptera att svensk sjukvård inte har möjlighet att arbeta så brett och att gränsen måste dras någonstans (en får vara glad för det lilla och cancervården är ju fantastisk, typ). Till att, vad fan! Halva befolkningen! Varför tar ingen jävel våra problem på allvar? Är halvdöd och utmattad ny svensk standard? Collateral damage?

Här i Sverige finns en hel del rapporter som tydligt visar att män och kvinnor inte behandlas jämlikt i vården. Män får exempelvis snabbare behandling när de kommer in akut. Kvinnor måste rapportera svårare smärta, värre illamående och större psykiskt lidande innan det skrivs in i journalen. Män får även längre sjukskrivning än kvinnor med liknande åkommor. Fakta.

Mer fakta: 
I Sverige, ett av världens mest jämställda länder finns inte en enda forskningsfond för klassiska kvinnosjukdomar. Inte en enda. Vi tar det igen. Inte en enda, nada, null. Enligt socialstyrelsen finns i nuläget ingen planerad satsning. Nada, null. Det finns inte heller någon kartläggning av hur många kvinnor som sjukskriver sig för exempelvis PMS och PMDD. Varken hos Socialstyrelsen, Försäkringskassan eller Folkhälsomyndigheten. Kvinnor får alltså inte bara sämre tillgång till vård, vi är inte ens intressanta. Inte ens vad vi kostar samhället jitter någon ta reda på. För vi kostar. Vi trötta, hormonrubbade kvinnor. Betydligt mer än nada, null. Vi till och med dör av det. De facto. Collateral damage.

Vad är det då som gör att kvinnors kroppar inte är värda att prioriteras? Är det så generande enkelt att det handlar om gamla patriarkala normer och värderingar? Det andra könet. Den globala grundsyn som exempelvis gör att Viagra, och den absurt omfattande forskningen kring manlig erektion, har fått Pfizer att tjäna hundratals miljarder på sitt lilla blå piller? (Viagra är förvisso till stor glädje för många, men mig veterligen har ingen dött av att inte få upp kuken.) Medan merparten av världens kvinnor fortfarande inte har bestämmanderätt över varken sina liv eller sina kroppar.

Vad är det som gör att uttrycket ”sveda, värk- och brännkärring” fortfarande inte har spelat ut sin roll här hos oss, ett av världens mest jämställda länder? Som gör att kvinnor ständigt möts av bristande kunskap, förståelse och behandling när vi kommer med våra ”diffusa” symptom.

- ”Jag ber om ursäkt, förlåt mig, men även om provet såg finfint ut, så mår jag ju fortfarande lika dåligt...”

Som gör att vi får höra att det inte är något fel på oss och att lite avslappning eller terapi nog fixar biffen.

-”Nästa patient, tack!” (Avskaffa för i h-vete stafettläkarsystemet omgående! Författarens anmärkning.)

Och vi är ju så resonabla och så stoiska. Gud förbjude att vi skulle ryta ifrån och ta plats. Det är inte dekorativt!

Istället går vi hem och googlar. Det finns en hel subkultur av kvinnor som diagnostiserar sig själva på nätet, mer eller mindre framgångsrikt. I forum, bloggar, bland forskningsrapporter, hos näringsterspeuter, genom biohacking. De flesta av oss är helt galet pålästa och kan verkligen hjälpa oss själva och varandra. Men lika många ruinerar sig på suspekta kosttillskott som fuckar upp systemen ännu mer. Det är också helt galet.

- ”Ursäkta, det finns alltså inget mer att göra? Ok, nähä, men då provar jag digital detox en vecka, det gör säkert susen. Jag borde skärpa mig. Inte stressa så mycket, du har rätt...”

Istället går vi hem och skäms över vår oförmåga, köper en ny heltäckande foundation, springer en mil (om vi orkar), tar en #ilovemylife-selfie, sover lite till och börjar med yoga. Inget ont om yoga, löpning eller digital detox, allt som hjälper kropp och knopp att varva ned är toppen. Men det hjälper INTE den kvinna som har subklinisk hypotyreos, svår pms eller pmdd, obalans i OAT-axeln, kronisk migrän, binjureutmattning, fibromyalgi, odiagnostiserad Addison etc, etc, att bli frisk. Hon dör. Vi dör. Långsamt. Men de facto.

Det är så ovärdigt. Så förnedrande. Så helt galet. 

Därför ryter jag ifrån lite, här på min ytterstholme. Blöder offentligt och jobbar på att skämmas lite mindre (och vara tacksam, klart som fan att jag är tacksam). Ryt du också. Även om det inte är estetiskt tilltalande. Tystnad hjälper ingen. Vi är halva befolkningen. Helt galet, om en tänker efter.

#ovården #hypotyreos #migrän #aura #hormonhelvete #pms #pmdd #utmattning #limbo #tacksamsomfan #angrybyage #hearmeroar
 

Läs hela inlägget »




Jag har tur som har lärt mig att njuta av det lilla. Som att sno till mig en augustitimme med en bok när solen skiner. Det är på riktigt ljuvligt och något att vara tacksam över. Jag har övat. Det har tagit sin tid att få ro i Duracellsinnet. Jag lyckas inte alltid. Men med en kropp som ständigt strejkar och ett liv som krymper hör jag till dem som inte har något val. 

Jag borde bara vara tacksam. Jag har allt jag behöver för att vara lycklig i grunden: mina allra närmaste, vårt älskade Lillbo, kissarna, mitt stimulerande arbete och de vänner som gitter hänga kvar. Och en bok i solen. Det borde faktiskt räcka. Även för en som är van att flyga fritt. 

Men jag funderar på om jag verkligen har landat eller bara resignerat. Om jag har mognat eller bedrar mig själv. Kanske passar jag bäst i en madrasserad cell, vrålande av frustration och ilska. Förmodligen, om jag skulle tillåta mig själv att ta ett djupdyk i de klippta vingarnas konsekvens. Men det gör jag inte. Det skulle bli för grisigt. Så många har det värre. Jag har så mycket att vara tacksam över. Men. Någonstans i min kärna vill jag fortfarande så oändligt mycket. Är det förmätet av mig? Jag har så svårt att förlika mig med begränsningarna. Det bubblar innanför konturerna. Det stormkokar under locket. Men jag är här. Och nu. Läser en bok och njuter av en stulen augustitimme i solen. Och har tacksamhet som strategi. För att det är det enda som fungerar när lust och vilja inte längre har något att säga till om.

Undrar just hur många vi är. Som är i limbo. Som har hela viljan kvar men måste sova när vi har gått en promenad. Som har tusen idéer men inte kan se våra barns fotbollsmatcher utan att det resulterar i tre dagars migrän. Som vill bjuda hem vänner men gruvar sig halva dagen för att steka fiskpinnar till familjen. Vi som tokälskar vårt arbete men jobbar en halvtimme i taget och tvingas ”välja” mellan eget företagande och sjukpension eftersom vi inte platsar på den vanliga arbetsmarknaden. Vi som har multiproblematik med tydliga fysiska symptom men aldrig får adekvat vård. Vi som alltid vilar men rekommenderas andningsövningar och avslappning. Vi som bär med brutna ryggar men ändå stämplas som veka. Vi som skäms, skäms, skäms för att vi inte räcker till. Vi som gömmer ilskan och frustrationen eftersom den skulle dränka oss. Vi post-drivna som jobbar på, och jobbar på att njuta av det lilla. Klart som fan att vi resignerar. Tur som fan att vi fortfarande kan vara tacksamma. 

Det här gör jag inte ofta. Blöder offentligt. Men det finns ett allvarligt systemfel i svensk vård som gör att kvinnor (även män, men framförallt kvinnor) inte blir tagna på allvar, inte får hjälp med sina, ofta stressrelaterade, ”diffusa symptom”. Oförmågan att se och behandla helheten, ”ovården”, skapar så enormt mycket lidande. Det gör mig bara så vansinnigt frustrerad och förtvivlad. Livet förändras för alltid när hormonsystemen hamnar i obalans och fallerar. Det är ett helvetesdomino som river med sig funktion efter funktion. Du flyger inte mer. Aldrig. Till slut sitter du bara där. Och jobbar på att vara tacksam. 

#ovården #hypotyreos #migrän #aura #hormonhelvete #pms #pmdd#utmattning #limbo #tacksamsomfan #angrybyage #hearmeroar

Läs hela inlägget »

På tal om SD’s kvinno- (människo-/Sverige-) fientliga politik. Jag får inte bort värken ur magen, fantastiskt väder till trots. Jag sitter i solen och känner mig som Munchs ”Skriet”. Jag får inte ihop det, hittar varken logik eller vilja att förbättra vårt samhälle. Bara trångsynthet, maktlystnad och en nationell fåfänga som får mig att skruva på mig av genans. Framför allt hittar jag inte Sverige, trots vurmen för ”svenska värderingar”. 

Jag läser mycket historia (rekommenderas varmt). Det hjälper mig att förstå. Och det enda jag hittar i SD’s politik är en skrämmande likhet med Munchen på 20- och 30-talet. Nationalsocialismens vagga känns kusligt nära. Viljan att kuva och rensa ut är densamma, retoriken på pricken. Det är bara att bocka av och vi bör ta det på fullaste allvar.

Åter till Sverige sommaren 2018. Mitt Sverige som är ledande i världen inom så många områden rörande jämställdhet och mänskliga rättigheter. Som jag är så förbannat stolt över! Det är lätt att bli hemmablind och bekväm och glömma att det som känns självklart i dag har mindre än 50 år på nacken. Det är inte hugget i sten. Luta oss tillbaka? Skulle inte tro det. Vi måste vara beredda på att kämpa för det om och om igen.

Det här är mitt Sverige i årtal. Svenska värderingar som jag är född och uppvuxen med. Enligt SD’s partiprogram har jag fel. SD vill kidnappa mina svenska värderingar och stöpa om dem till något jag absolut inte kan stå för. En röst för SD är därför inte bara en främlingsfientlig röst, det är även en röst mot allt vi svenskar hittills har åstadkommit:

1971 - Sambeskattningen slopas
1973 - Delegation för jämställdhet
1974 - Aborträtten som den ser ut i dag
1980 - Sveriges första jämställdhetslag och en jämställdhetsombudsman
1995 - Den första pappamånaden införs i föräldraförsäkringen
2003 - Adoption tillåts för samkönade par
2009 - Samkönade äktenskap tillåts
2016 - Vårdnadsbidraget avskaffas
1/1 2018 - Jämställdhetsmyndigheten inrättas
1/7 2018 - Samtyckeslag

#ravsaxen #hearmeroar #svenskavärderingar #rörinteaborträtten #minkroppmittbeslut #val2018 #jävlatlivrädd

Läs hela inlägget »
Rävsaxen blogginlägg: Jag är en normfånge på rymmarstråt

Jag är feminist av många anledningar, men kanske främst av två. Hopp och förtvivlan. Hopp eftersom det är vad jämlikhet och jämställdhet är för mig. Förtvivlan eftersom jag inser hur hårt vi sitter fast i patriarkala normer. Hur styrda vi är av gamla mönster. Så styrda att vi inte själva inser att det vi tror är vår fria vilja, bara är en asfalterd motorväg raka spåret tillbaka till köket och fortsatt ojämställdhet. Framåt är obruten mark.

Kvinnolivet är en rävsax. Även här i Sverige. Det kanske låter patetiskt och självömkande. Bittert och ynkligt. Låt vara. Lika fullt är det ett minfält att vara flicka och kvinna. Hur du än gör är du fel ute. För fet eller för smal, för bossig eller för blyg, för biffig eller för lönnig, för präktig eller för rå, för välklädd eller för sjavig, för ambitiös eller för outbildad, för sexig eller för torr, för smart eller för korkad, för social eller för enstörig, för orakad eller för fixad, för moderlig eller för oengagerad, för knullbar eller skaggy, för uppmärksamhetstörstande eller för självtillräcklig, för energisk eller för utmattad, för feminin eller för manhaftig, för åldersnojig eller för slapp, för vass eller för mesig, för ung och dum eller för gammal och bitter, för självständig eller för anpassad, för sminkad eller för förfallen, för rätt eller för fel, för mycket eller för litet. Och så vidare. Alla tycker. Om kvinnan. Även kvinnan själv. Alla dömer och bedömer. Som kvinna måste du alltid vara bättre. Och alla påverkas, vad vi än tror. Jag är ett barn av min tid och jag har påverkats och försökt anpassa mig mer än jag egentligen står ut med. Och jag är ordentligt led på att slentrianmässigt klämma in mig själv och andra kvinnor i färdiga mallar. 

Min toleransnivå är på noll. Jag tål inte orättvisor som saknar grund och bara pågår. Det brinner i krets efter krets. Ju äldre jag blir och ju mer jag lär mig och förstår, desto mer inser jag att inget händer av sig själv. Det behövs politisk styrning, stort engagemang och inte minst alldeles vanliga kvinnor och män som vågar och orkar öppna käften. Fler "lättkränkta" människor. Därför har jag valt att vara en nagel i ögat, en som lyfter orättvisor och skapar dålig stämning. Störig och irriterande. Om och om igen. Det obekväma jobbet. För att  det behövs. Det är så lätt att vi lutar oss tillbaka och njuter i-landsliv. Men det har vi inte råd med. Om inte vi som har det allra bäst håller utkik och tar ansvar, pillar i sår, vilka ska då orka gå före och förändra? 

Jag skriver även om utmattning. En annan rävsax. Om hur det är att leva med utmattning, och i sviterna av. Om skam och hopplöshet när du aldrig orkar. Om "diffusa symptom", multiproblematik och hur svårt det är att få gehör för kvinnoproblem. Om en allmänvård som inte tar oss på allvar och hur halvt uppgivna kvinnor diagnostiserar sig själva med hjälp av google. 

Rävsaxen, mitt privata men offentliga rum av frustration. Av hopp och förtvivlan. Här ryter jag ifrån, delar feministiska rants, svävar ut i politiska analyser, blöder offentligt och skakar gallren tills de lossnar lite.

Jag är en normfånge på rymmarstråt. Ett steg i taget tar jag mig ut. 
 

Läs hela inlägget »
Rävsaxen - Normfånge på rymmarstråt



Den här texten skrev jag på min privata Facebook i november 2016. Då var jag så trött. På väg in i min andra omgång utmattningssymtom och med en migrän som knäckte mig. Med hormoner och signalsubstanser i oordning. Efter en höst av flyktingar och Trump när jag fastnade i kommentarsfält och givk sönder ännu mer. Så är det fortfarande. Jag ransonerer intrycken. Skrollar inte sociala medier av slentian, läser hellre en bok. Men engagemnaget har växt sig större än någonsin. Därför finns nu rävsaxen.se


9 november 2016:
Min pragmatiske make har lärt mig många saker. Som att montera en byggställning, uppskatta mättnadskänslan från köttfärssås och vikten av rätt resår i kalsongerna. Samt att förhålla mig till tillvaron med rim och reson: grubbla inte på sådant jag inte kan göra något år, släpp det som gör mig illa, mind my own business. Kort sagt, att välja mina strider med omsorg och se en Star Wars-rulle när livet skaver. Praktiska råd för ökad harmoni i vardagen. Tack, min Älskling!

Men en flådd kanin är en flådd kanin och jag är en flådd kanin. Jag bryr mig. Om allt. Hela Jävla Tiden. 

Jag fixar det inte. Puckelpisten. Rimmet har runnit ut och resonet har kraschat. 2016 gör mig illa. Jag har så förbannat svårt att parera svängarna mellan söta katter, chiapudding, fluffig heminredning och människor som drunknar i Medelhavet, småflicksbordeller i Nepal eller 250 halshuggna civila utanför Mosul. Masstrendande yogisar, nybilsgaranti, badtunnor, smaksatt kvarg och rasister i riksdagen, miljökatastrofer i Brasilien, svälten i Mozambique, slut-shaming, tiggaren på gatan i minusgrader, den enskildes absoluta rätt att säga Negerboll, näthat och mörkbruna kommentarsfält. Och Trump. (#imstillwithher)

Jag går sönder. Jag går hem. Strutsar och tiger still. Jag Lillboar, kramar min familj, mina katter. Jag stänger av radio och TV, kopplar bort sociala medier, lyssnar på Doktor Proctor och köper ännu en palett från Urban Decay. Den svindyra med färger jag aldrig kommer att använda (pm:a om du vill köpa den billigt). Jag går från engagemang till ofrivillig ignorans och det är så långt i från mig själv som det går att komma. 

Är det bara jag som känner mig så ovanligt hudlös just nu? Hur gör ni? Finns det någon kurs i att bry sig lite lagom? Eller att se gott i alla igen? "Bli vän med din inre misantrop", 20p, halvfart?

Jag vill ha en gruppkram. Stjärnstoft. Pandabebisar i nysnö. Någon som säger att allt blir bra. En partiell lobotomi eller en trea whiskey utan is. Jag är vilse. E.T. Phone Home. Hjälp!

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

-

Etiketter