rävsaxen - normfånge på rymmarstråt

Feministisk och normkritisk blogg från Norrbotten

För att det behövs

Rävsaxen symbol

Feminist, realist, humanist
Och utmattad
Oftast i den ordningen

2018 > 08

Rävsaxen blogginlägg: Vi är inte förhandlingsbara

Med risk för att upprepa mig och bli vass i tonen, men det kan inte sägas nog många gånger, särskilt inte i högerextrema botars tid: 

Det är för mig helt obegripligt hur Du, en av 26,5% av Sveriges män, mer än var femte svensk man, enligt senaste mätningen (än mer obegripligt med kvinnorna, men de är i alla fall färre) är beredd att förhandla bort mina, homosexuella och transpersoners rättigheter. Till våra kroppar, vår valfrihet, vår självständighet. Till jämlikhet och jämställdhet. Till samma rättigheter som du har och tar för givna. Som du själv aldrig för ens en sekund skulle avstå från. Hur kan du aktivt, och med berått mod, bidra till att rasera vår trygghet? Vår framtid? För det är exakt vad du gör när du lägger din röst på Sverigedemokraterna. Blundar du för det? Eller tycker du att det är ett rimligt pris att betala? Du som ändå inte behöver stå för ett nickel av notan.

Hur vågar du kohandla om våra liv? Är du så blind att du inte förstår högerextrema budskap? Är du en av dem som delar botinlägg utan att fatta att du är en nyttig idiot? Eller är du så arrogant att du struntar i vilket? Kan du ärligt säga att din vilja att slippa se invandrare på gatorna är så stor att du skiter i övriga konsekvenser? Eller du kanske till och med tycker att den är bra? Den kvinnofientliga agendan. Att kvinnan egentligen bör veta sin plats. Att män bör bestämma över kvinnans kropp, ekonomi och allmänna rörelseutrymme? Att homo- och transsexuella inte är värda att leva i samma frihet som du. Den frihet du själv har och tar för given.

Hur är det nu? Har du koll på din agenda? Skiter du i oss? Är vi spillet du är beredd att ta? För inte fan är det för vår skull du rösta på ett främlings- och kvinnofientligt, homofobiskt parti. 

Snälla, snälla du. Sätt dig ned en stund, se dig om. Ta en kaffe. Är din värld så fasansfull? Lever du i en kris så stor att du har rätt att trampa ned halva befolkningen bara för att få skrika #jagärinterasistmen? Ser du verkligen ingen annan väg än att förändra samhället i grunden? Är det verkligen i den riktningen du vill driva Sverige? Jag kan inte tro det. Visst är du klokare än så? Visst förstår du att frihet är värd att försvara? Visst ser du mig som en jämlike? 

Snälla, svik mig inte. Kringskär inte min frihet, begränsa mig inte. Ryck inte mattan under mina fötter. Låt mig slippa vara rädd för dig. För just nu är jag oerhört rädd för dig, för din makt och din blinda arrogans. Vi är många som är rädda. Mer rädda för dig än för all migration i världen. Och jag tror tyvärr att du vet precis vad du gör. Du helyllesvenske man. Men det här är på allvar. Du måste faktiskt välja. Vi är inte förhandlingsbara. Aldrig någonsin.
 

Läs hela inlägget »
Rävsaxen blogginlägg: När kärlek plötsligt blev enkelt



Jag imponerar på mig själv genom att faktiskt komma ihåg vår bröllopsdag. Vi är värdelösa på sådant. Generellt kassa på högtidsdagar och traditioner, båda två. Det vet alla som känner oss. Men dagen till ära ska jag hylla min man litegrann, min klippa. Och kärleken, den svåra gåtan som ibland löser sig själv:

 Min man är den finaste som finns, han vill alltid väl. Omtanke. Bara så där. Men han krusar inte. Han är lite som en katt. Och jag älskar ju katter. Om P tycker om dig vet du att det är för att du är du, inte för att du har en tjusig titel eller ingår i någon lokalt uppmärksammad fiskdamm. Han gillar de flesta men väljer umgänge med omsorg. Han har inget behov av att höra till. Inget behov av bekräftelse och självhävdelse. Det är rätt unikt.

En av många saker som gjorde att jag imponerades av P (finns även annat trevligt, men det är privat) var att han aldrig försökte imponera på mig. Inte en enda självförhärligande mening. Inte en enda bakåtvolt. Ett synnerligen omanligt parningsbeteende. Jag kan istället fortfarande överraskas av någon egenskap, tanke eller kompetens som jag inte visste att han hade. 19 år senare. Det är också rätt unikt.

Är han en blygsam själ som har problem med att ta plats? Nä, inte det minsta. Han är snarare odrägligt självtillräcklig. Han är grundtrygg. Och bekväm. Han behöver inte någons tillåtelse för att gå genom rum. Han är. Fysiskt, psykiskt och mentalt. Det imponerar på mig. Fortfarande.

Vi pratade plastikoperationer vid tillfälle. Jag frågade vad han skulle ändra på sin kropp om han hade alla pengar i världen. Han kom inte på något. Kanske räta till några tänder. Jag vill vara P.

Nä, det vill jag så klart inte. P må vara lite unik men han är inget under till man. Det finns ingen jag kan bli så heligt jävla förbannad på som honom. Här hemma har han epitetet Neandertalare, och tro mig, det är en förolämpning mot Neandertalarna. Hermione sade en gång om Ron, att han har ”ett känsloregister som en tesked”. Vi brukar skämta om det. Vi har samsyn i det mesta, samma värderingar, men jag känner ingen som kan vara så erbarmligt oengagerad som P. Det är galet frustrerande för en sådan som mig, som fyrverkeriar och imploderar stup i kvarten. Men han bryr sig helt enkelt inte om runtikringet. Lägger inte energi på det som inte rör honom. Det kan tyckas nonchalant och ibland arrogant. Men förmodligen har han bara en ovanligt gynnsam balans av signalsubstanser och hormoner. Avundsvärt.

När jag var tonåring hade jag ett mål viktigare än allt annat. Självständighet. Oberoende. På alla plan, inte minst känslomässigt. Det var en överlevnadsstrategi, det har jag självklart insett för länge sedan. Jag har problem med tillit. Fortfarande. Det gör ju ont att älska och ännu ondare att förlora. Och jag avskydde känslan av förälskelse. Fattade aldrig det romantiskt bubbligt fnissiga i att vara kär. Det gav mig bokstavligen spykänslor och motarbetades kraftfullt. Därför körde jag med attraktion. Betydligt roligare och helt utan känslomässiga band. Tack och hej. Praktiskt och tillfredsställande. Tills jag träffade P och kärlek plötsligt blev enkelt. Okomplicerat. Fridfullt. Jag är fortfarande förvånad. 

Jag är svår att leva med. Inte för att jag är krävande, elak eller svartsjuk. Jag är nog tvärt om både snäll, empatisk och tillåtande (dessutom den roligaste han känner, men det skulle han aldrig erkänna). Det här är ingen martyrisk nedvärdering av mig själv. Jag duger fint. Men jag är lite bitsk och halsstarrig, det får jag erkänna. Och jag har en kropp som går på knapp styrfart. Jag är nästan alltid mer eller mindre ur funktion. Det får vissa att lämna. Ge upp. Jag har blivit en ofrivillig stugsittare. En betongsugga mitt i vägen. Med mig som färdkamrat tar det tvärstopp. Det var inte vad någon av oss hade planerat för. Så ser inte framtidsdrömmar ut.

Han kunde ha gått. Han har säkert tänkt tanken ibland. Om grönare gräs och en mer stimulerande tillvaro. Utan mig. Det är lika bra att jag inte vet. Och det är väl typiskt kvinnligt det där, att tro att vi inte duger som hustrumaterial om vi inte längre är vältränade, husfrueliga och allmänt spännande. Dock. Realitycheck. Utmattningssyndrom o/c är må hända intressant, men det är aldrig spännande. Särskilt inte 24/7, 365 dagar om året. Men han går inte. Istället gillar han läget. Istället har vi oftast roligt. 

P tar inte mina tillkortakommanden som en personlig förolämpning. Han dömer inte, klandrar mig inte, får mig inte att känna mig mer värdelös än jag själv redan gör. Han använder aldrig min oförmåga som katalysator till bråk och anklagelser. Istället drar han lasset när jag inte orkar min del. Istället anpassar han sig till omständigheterna och fortsätter att leva på. Handla mjölk. Vara pappa. Träffa vänner, odla intressen, bygga ännu en boda, åka till fjällen med boysen. Utan att låta sig ”hindras” av mig. Även det älskar jag honom för. Vi har var sitt liv och ett tillsammans. I tillit och, jo, harmoni. Det fungerar. Det passar oss.

För vi är kvar. Och jag tror inte att det bara beror på pliktkänsla, barn och huslån. För hur besynnerligt det än är, i ett liv som inte alls gestaltar sig som vi hade tänkt oss, så har vi det oförskämt bra. Jag kan bara förklara det med kärlek. En liten men fast kärna, svår att rubba. Det gör mig lugn. Och oftast trygg. Han och våra tjejer gör mig trygg. 

Jag som fortfarande älskar och behöver oberoende, har ankrat djupt. Vid min egen klippa. Kärleken krymper inte med åren. Tvärt om. Den är inristad i graniten. Så jag sitter här. På en ytterstholme i Norrbotten av alla ställen, 100 % känslomässigt beroende. Inte av en, utan av tre. Och det är helt ok. Mer än så.
 

Läs hela inlägget »
Rävsaxen blogginlägg: Nationell sammanhållning - men aldrig med mensblod!

Det här skrämmer skiten ur mig. Pusselbit för pusselbit visar SD sin världsbild. Som nu när de vill rensa det offentliga rummet och ersätta med konst som främjar den "svenska kulturarvet" och "nationens sammanhållning". På riktigt. Gammal 30-talspropaganda i sverigedemokratisk tappning. Likt Danmark med sin bisarra nationalism ska vi svenskar bli "mer medvetna om svensk konst". Ett "bevarande och främjande av kulturarvet". Ingen mångkultur, ingen samtidkonst och definitivt inga kvinnor med mens. Det sticker ut och provocerar, det stör lokalbefolkningen, säger SD. (Du kan läsa artikeln här). 

Självklart undrar jag. Hur ser det här ”svenska kulturarvet” ut? Vilkas bilder ska vi lyfta fram för att stärka "nationens sammanhållning"? Är det pestepedemin på 1700-talet eller den outhärdliga svälten som nästa rev sönder Sverige för 150 år sedan? Två helveten som slog hårt inte minst mot de fattigaste i Sverige, men som eliten i stort försökte ignorera eller helt enkelt flydde ifrån. Är det häxbränningarna på 1600-talet? Är det tvångssteriliseringarna 1934-1975 som utfördes med så kallad ”varierande grad av frivillighet”? På psykiskt sjuka, förståndshandikappade, lytta, ogifta mödrar och kvinnor med ”promiskuöst levene”. Är det de vänsterhänta barnen som tvingades sitta på sin hand och lära sig skriva med den högra? Eller tornedalssvenskarna som inte fick prata sitt eget språk i skolor och på arbetsplatser? Är det svenska män på sexcharter till Asien och Afrika? Är det Sveriges flathet, förklädd till neutralitet, inför nazismen under andra världskriget? Är det 1700-talets Sverige som deltog i det europeiska kontaktnät av handelskompanier som baserade sin verksamhet på kolonialism och slaveri? Är det det nya klassamhället som växte fram på 1800-1900-talet, där klyftorna var mycket stora mellan fattig och rik? Är det 700-talets dokumenterade människooffer? Är det 1980-talsrullen "Motorsågsmassakern" som blev själva symbolen för videovåld? Är det rasbiologen Herman Lundborgs stjärnstatus i samhällseliten och hans djupt kränkande behandling av samer, judar, romer, ”degenererade kvinnor”, homosexuella, förståndshandikappade, funktionsnedsatta och andra i hans och samtidens ögon urartade människor? Är det det faktum att neutrala Sverige i dag är en av världens största exportörer av försvarsmateriel (läs vapen med tillbehör) i förhållande till BNP och capita? Är det Karl XII som krigade för sitt eget höga nöjes skull, höll nationen tvångsinkallad i årtionden och åderlät Sverige på manskap så till den grad att befolkningstillväxten avtog? Är det tvåbarnspappan "Hagamannen", en av Sveriges värsta dömda serievåltäktsmän genom tiderna, anmäld av 6 kvinnor och en 14-årig flicka? Han som dömdes till 14 års fängelse men blev villkorligt frigiven efter bara 9 år? Är det 1000-1100-talet då potentiella kungar slog ihjäl varandra i parti och minut för att få makten, och sedan sippade sig rena i nattvardskalken ”Guds blod tvättar bort alla missgärningar”? Är det de ogifta mödrarna som gick i sjön av skam? Är det massutvandringen till Nordamerika, då när svenskarna flydde från Sverige? Är det samerna som på 1600-talet tvångsrekryterades till silvergruvan i Nasafjäll, eller exploateringen av Sapmi? Är det den svenska riksdagen som röstade ned de två första motionerna om kvinnlig rösträtt? Bland annat med argument som att kvinnan egentligen inte bör lämna hemmet för att rösta eftersom hon då ”lämnar plikter och barn åt sitt öde!”. Är det statarna, de näst intill livegna männen och kvinnorna som slet 12 timmar om dagen för mat och husrum? Är det 1600-talets Sverige som avrättade homosexuella, det Sverige som först 1944 legaliserade sexuellt umgänge mellan vuxna personer av samma kön, men inte förrän 1979 avskaffade den medicinska klassificeringen av homosexualitet som en form av psykisk störning? Är det Folkhemmet där 50-taleskvinnan skulle städa upp, byta om och vila en kvart så att hon så fräsch ut när maken kom hem från arbetet? Är det 1734 års lag som stadgade dödsstraff för 68 olika typer av gärningar? Ett dödsstraff som avskaffades  först 1921 (dödsstaff i krigsstid avskaffades så sent som 1973). Venezuela avskaffade dödsstraffet 1863, 58 år före Sverige. Är det 1900-talets barnhemsbarn som vanvårdades, misshandlades och utsattes för övergrepp i fosterhem och institutioner? Är det 1700- och 1800-talets gruvarbetare, barn och ynglingar utvalda för att de var så små och smidiga, omgivna av mörker tätt som den djupaste natten? De som sällan uppnådde vuxen ålder. Eller är det det Sverige där nynazister i dag patrullerade våra gator och SD rensar röstningslokaler från icke önskvärt HBTQ-aktivistiskt material? Det Sverige där vår högt värderade yttrandefrihet används av invandrarfientliga grupper som ett medel att kränka?

Jag kan hålla på hur länge som helst. Sverige har förvisso kommit långt. Solidaritet, humanism, jämlikhet, jämställdhet och modern familjepolitik. Men med tanke på hur vårt förflutna ser ut, är det ett rent under. Sveriges historia är ett råttbo av tankar, beslut och gärningar som vi inte har den minsta anledning att vara stolta över. Det är fult, skitigt, skamligt, mordiskt, sjukligt, omoraliskt, fruktansvärt, förödande och bedrövligt. Egoism, narcissism, maktmissbruk, övergrepp, kränkningar, kvinnohat, rasism, homofobi, översitteri, ignorans och alla annan jävulskap du kan hitta på. Mycket har skett i tidens anda, det får vi ha i åtanke och vara ödmjuka inför. Alla är barn av sin tid. Men jag tror att vi kan enas om att väldigt lite av det skulle göra sig på bild i tunnelbanan. Det skulle nog sticka ut och provocera. Irritera lokalbefolkningen en smula. Det som istället gör Sverige till vad det är i dag är att vi har rört oss framåt. Bort från. Utveckling och insikter. Det där klassiska att "lära sig av sina misstag". Det var inte bättre förr. De flesta av oss vet det. Vi är inte perfekta, men vi har kommit förbluffande långt, både i stort och i smått. Det kan vi vara stolta över. Och dit hör även människors rätt att hänga menskonst i tunnelbanan utan att politiken lägger sig i.

Vi är konstant förändring och utveckling. Det är själva gjejen med människan. Lite läskigt men oundvikligt och som det alltid har varit. Vi rör oss, bryter ny mark, tar form. Om och om igen. Konservativa kan streta emot. Haters will hate. Patriarkatet kan skjuta rygg. Det kommer inte att hjälpa. Vi är ständigt på väg. Men vi måste själva välja vilken riktning vi vill ta. Och det är inget hallelujaprojekt utan en minst sagt skumpig förd. Sverige har problem att hantera, likt alla andra länder i världen. Vi vet det, även vi som kallas ”godhetsknarkare”. Men att inbilla sig att det är en bra idé att backa och börja om från 20-30-talet, att snäva in, förtrycka och cencurera, och ta tillbaka det redan givna, det är helt obegripligt. Att förvringa fakta i eget syfte. Att utpeka Sverige och svenskarna som ett land och ett folk som måste skyddas, ledas och uppfostras, det är både naivt och förnedrande. SD, Alternativ för Sverige och NMR är så skrämmande historielösa. De har noll koll. De hyllar ett hittepå-Sverige, en kvasisvenskhet i samma anda som nazitysklands gamla svammel om blodslinje från Atlantis. Och de vill lägga sig i sådant politiken ska hålla sig ifrån, som konsten i offentliga rum. Vi har sett den taktiken förrut. Och jag vet inte, men jag tycker att det sticker ut och provocerar rätt ordentligt.

Så, vilka "kollektiva minnen, gemensamma myter, högtider, traditioner, seder och bruk" (jo, jag har läst valplattformen) är det vi svenskar behöver för att hålla ihop? Vilket är det "svenska kulturarv" som SD vill smycka tunnelbanor och offentliga rum med? Uppenbarligen har det inget med varken det historiska eller det moderna Sverige att göra. Jag räknar istället med pekoral. Jag förväntar mig stereotyper en masse; Åkesson i nationaldräkt, midsommarstänger, kollektiv lunchgymnastik á la P.H. Ling, morgondimmig 1700-talskonst i guldornamentik, zornkullor och Carl Larssons "Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523" - nationalromantik in absurdum, blonda barn i skogsbackar, ljushylta handymans och hemmamammor med klädsam mjölprick på näsan. Som en gammal turistbroschyr. Okej, jag raljerar. Men det går inte att låta bli. Det är ren självbevarelsedrift. Det är så urbota dumt. Jag blir så förtvivlad. Jag höll på att skriva att jag står stum, det gör jag uppenbarligen inte. Men det som inför förra valet kändes otänkbart, en överågående nyck, har klafsat in i "folkhemmet" och tar över likt en brun sörja. Vi assimileras av Borgerna (kan du inte din Star Trek?) och tar bara emot. Det verkar nästan finnas en pervers njutning i att få omfamna negativismen. Den kletar sig fast och luktar unket. 

Sverigevännerna. Med jätteleenden i trycksak efter trycksak. De är inte här för att varken rädda oss eller "röra om i grytan". De slänger grytan med hela dess innehåll över bord och börjar om efter egen agenda. I yttrandefrihetens namn. Det skrämmer verkligen skiten ur mig.

Jag vill att Sverige ska vara ett föregångsland. Det är det Sverige som gör mig stolt. Som alltid har gjort mig stolt. En fristad. Ett land som bland annat tillåter menskonst i offentliga rum. Just på grund av att det sticker ut och provocerar lite grann. Sverige. Ett kollektivt månkulturellt människohjärta som tar ansvar av den enkla anledningen att vi är tillräckligt kompetenta och priviligerade för att kunna göra det. Varför har den vägen blivit den fula? Varför är hat och förakt mer accepterat? Varför rättfärdigas rasism med ärlighet och realism? Det håller inte. Hat är inte sunt förnuft. Förakt leder ingenstans. Däremot sticker det ut och provocerar på ett mycket obehagligt sätt. Och det främjar inte "nationens sammanhållning".

Det är inte naivt att vilja gott. Vi "godhetsknarkare" dansar inte med Bumbibjörnar i solnedgång och sjunga "We shall overcome". Vi är inga New Agare som litar till kronchakrat för vägledning. Vi är här och nu vi också. Att välja humana lösningar innebär inte per automatik att bjuda in anarki och kaos. Eller att stoppa huvudet i sanden. Det går att upprätthålla lagar och regler, ta i med hårdhandskarna och vara konsekventa även i ett land som styrs av tron på att vi alla kan fungera tillsammans. Det är kanske inte lätt, men jag är helt övertygad om att de flesta svenskar föredrar det land vi har i dag. Där vi inte skiljer på Vi och Dom. Öppet, tillåtande och humant. Vi har saker att jobba på, inget snack om det. Men jag tror inte på murar. Murar kommer alltid att raseras, förr eller senare.

På mina barns skolor går feminister, flyktingar, infödda svenskar, fysiskt eller intellektuellt funktionsnedsatta, gamers, idrottare, transpersoner, särbegåvade, andra generationsens invandrare, kroniskt sjuka, kristna, muslimer, hinduer, agnostiker och de som hyllar fotbollshjältar. Tjejer och killar och gender fluids. Tillsammans. Där har du "nationens sammanhållning". Med drömmar och framtidsplaner, problem och grubblerier. Ett tvärsnitt av Sverige. Det är framtidens Sverige. De är framtidens Sverige. Deras bilder vill jag gärna se i framtidens offentliga rum. Ett alldeles nytt tillskott till vårt "svenska kulturarv". Och det får gärna sticka ut och provocera lite grann.

Skärmdumpar och artikel från Omni och SVT.se.
 

Läs hela inlägget »
Rävsaxen blogginlkägg

Jag kraschade in i mitt första och hittills värsta utmattningssyndrom för snart tio år sedan. Efter ett ganska klassiskt förlopp av orimligt högt tempo, höga krav och obehandlad hormonell obalans dito subklinisk hypotyreos. Lagomt uppfuckad (ok, rätt helknäpp) i både knopp och kropp. Det var inget vackert insjuknande. Inget skönt motiv. Det är ju sällan det. Snarare en käftsmäll och en skendränkning. 

Jag hankade mig fram några månader till, hårt sminkad och mot bättre vetande, innan jag till slut gjorde sorti och sjukskrevs. Min läkare insisterade och jag föll till föga. Men jag är ju lösningsorienterad och hade hela förloppet klart för mig: Två månaders heltidssjukskrivning då jag skulle vila och komma till insikt genom terapi och självrannsakan. Därefter halvtid en, kanske två månader innan jag räknade med att vara mitt vanliga pigga, nytra jag igen. Sund till kropp och själ. Check. Min läkare log lite och sa, "Vi tar en dag i taget". Det var innan Försäkringskassan började bestämma över läkarna. 

Så jag gick hem. Och sov i över ett år. Bokstavligen. Det tog mer än tre år innan jag fungerade igen. Tre år. År är lång tid. Även om jag inte minns så mycket från den perioden. Det mesta är en dimma. Jag vet att jag klev upp med familjen. Åt frukost. När de hade åkt somnade jag på två köksstolar. Jag började lägga dit en kudde så att jag bara kunde tippa omkull där jag satt. När jag vaknade tog jag mig till en av våra schäslonger, drog en filt över mig och somnade om. Det är där Lydia kommer in. Min skattkatt.

Alla vet hur katter fungerar. De har olika kattligheter men likt de flesta djur styrs de av instinkter. Framför allt går de inte att kontrollera. De är som de är. Kanske fjäskar de för dig när de vill få mat eller gå ut, men oftast är de bara påstridiga, eller någon helt annanstans. Att få en katts kärlek är en gåva. Ett privilegium, en ynnest, en stor belöning.

Lydia valde mig. Det är jag omåttligt stolt över. När jag bestämde mig för katt (jo, P fick bara gilla läget) fanns en flyttfärdig kull hos min svägerska och svåger. Jag fastnade först för en annan unge. Men det var Lydia som alltid klev in i mitt knä, kröp in bakom min rygg eller gömde huvudet i min hand och somnade. Vad ska en människa gör annat än att säga tack?

Schäslongen. Min kokong i nästan tre års tid. Min öde ö. Jag undrar hur många timmar jag har tillbringat där. Hur ofta jag har vaknat av en värkande höft och ändrat ställning. Stirrat ut genom fönstren. Jag har ingen aning. Mina minnen flyter samman. Men jag minns Lydia och hur hon kändes nära mig. Hur hon från att leva som en katt gör mest, in och ut, sällan hemma och aldrig på beställning, flyttade upp till mig i schäslongen. Permanent. Riktigt risiga dagar, när migränen var hemsk och jag mådde extra illa, eller när jag grät mycket, lämnade hon inte min sida en sekund. Om jag somnade på golvet för att jag helt enkelt inte orkade resa mig upp, lade hon sig med huvudet i min halsgrop. Där fanns hon när jag vaknade. Och när jag så småningom kom på benen och började ta dagliga promenader följde hon med en bit på vägen eller mötte upp när jag kom hem. Så gör hon fortfarande, när hon har lust.

Jag har så ofta undrat över det där. Förstod hon min utsatthet, min ensamhet? Eller var hon bara nöjd över en varm kropp att spinna bredvid? För mig spelar det egentligen ingen roll. Hon räddade mig.

Jag var naturligtvis inte helt ensamen. Jag hade precis då som nu, våra fantastiska tjejer och min P som alltid har stöttat mig, beundransvärt tålmodigt och lojalt. Men utmattningens dagar har många och långa ensamma timmar. Även för den som mest sover. Det är en öken. Tröstlös. Utan vilja, utan förhoppningar, utan drömmar, utan framtid. Det tär, gnager, maler ned, flår hud. Mer än något annat härdar du ut. Men just inte mer.

Jag förstår om det låter både banalt och melodramatiskt, men näst efter min familj var Lydia en absolut förutsättning för mitt tillfriskande. Hon fanns där, kravlöst. Ett litet plåster av närhet. Lydia blev min syrgas genom alla långa timmar i schäslongen. Hon stillade mig och gav mig tillräckligt med oxytocin för att orka sova mig genom ännu en dag i utmattningens limbo.

Lydia är nu 11 år. En långhårig bondkatt utan varken stamtavla eller speciella företräden. Hon är egentligen inte ens särskilt trevlig och hon hatar sitt eget barnbarn. Men hon är min bästa lilla vän i världen och jag älskar henne gränslöst. Jag är hennes människa mer än hon är min katt. Det är livslångt.
 

Läs hela inlägget »

Undrar hur många gånger jag har fått höra att jag inte borde vara "så öppet feministisk och normkritisk". Jag som är egen företagare. Det kan skada affärerna. Det kommer att slå tillbaka. Jag riskerar att bli paria. Jag borde tänka mig för.

Tro mig, jag har tänk. Läs ältat. Men helt ärligt. Vad är problemet? Vad är det som är dåligt för affärerna?  Att jag inte för mitt liv kan se det rimliga i att människor behandlas olika på grund av kön eller ursprung? Att jag ogillar strukturella orättvisor och faktiskt säger det? Högt ibland. 

Jag får höra mycket i all välmening. Som den här:
- "Du som är så nätt och kan vara så charmig. Utnyttja det istället. Var lite smart!"

Tro mig. Jag har nyttjat det till fullo. Hela min förmåga att behaga. När jag var yngre och trodde att mitt värde satt i hur bra jag var på att tillfredsställa genom kvinnlighet. Rent taktiskt är det smart. Söt, snärtig och lite charmigt undergiven, fnittrandes till allsköns skitsnack. Inte tillstymmelse till dålig stämning. Allmänt accepterad. Funkar i möblerade rum. En liten prydnad.

Men vet du vad, nu skiter jag i det. Högaktningsfullt.  Det var länge sedan jag sålde mig med bimboness. Viljan att tiga för att behaga och endast säga socialt accepterade saker har krackelerat och ramlar av mer och mer. Ett ösregn till av "nu har väl ändå jämställdhets- och genustänket gått alldeles för långt, mansplaining och #jagärinterasistmen och jag är skinande ren. Jag orkar helt enkelt inte spela med längre. Vara tyst när det skaver. Hur slipad min taktik än är, så får det vara. Om mitt existensberättigande som kvinna och företagare är beroende av hur duktig jag är på att hålla käften, då får det vara.

Jag är en riktigt trevlig typ ändå, fråga dem som känner mig ordentligt. Rätt rolig också, och livsklok om jag får säga det själv. Men jag kan inte vara det där väna kvinnoidealet som världen fortfarande föredrar. Den där perfekta omhändertagerskan som håller koll på födelsedagar, blir tillbörligt imponerad och postar dimrade rosévinsselfisar. Jag ids inte. Jag är inte intresserad. Det går inte. Det finns för mycket viktigt att fokusera på.

Innebär det att jag har blivit problemet? Den ingen vill bli förknippad med? Den som måste varnas i all välmening?

Men vad är egentligen problemet? Jag är en 45-årig feminist som, även om jag är obändig mellan varven, vet hur jag ska bete mig bland folk. Jag predikar inte min världsbild för mina kunder. Varken kvinnliga eller manliga dito. Jag kan skilja på arbete och fritid. (Däremot tar jag alltid med mig genusperspektiv och normkritiskt tänkande in i varje projekt. Det vinner mina kunder på. Finns forskning på det.)

Så vad är då problemet? Vad är du rädd för ska hända mig? Du som varnar mig i all välmening. Är det så enkelt att jag blir obekväm? Att jag stör? Jag som är så liten och nätt. Det kan aldrig sluta väl. Är det vad du menar? Är det av omsorg eller irriterar jag dig också? Det skulle vara intressant att veta.

Min familj kan bli lite trött på mig ibland. Jag förstår det. Jag är en ettrig iller som slår ned på allt som osar orättvisa, homofobi och sexism. Och jag är inte skön för ögat när jag är på det humöret. Men jag säger till dem att de ska vara glada att de har en sådan som mig. Som orkar pilla upp sår hela tiden. Det är sådana som jag som förändrar världen. Det är inte det minsta förmätet av mig. Det är så det är. Jag hade inte suttit här i dag, som självständig kvinnlig företagare i ett av världens mest jämställda länder, om inte andra kvinnor hade gått före och pillat i sår.

Så, om du har en obändig feminist i din närhet, företagare, ensamstående mamma, tonårstjej eller asylsökande, ge henne en krona, en medalj eller som allra minst en gofika på stan. Hon förändrar världen. 
 

Läs hela inlägget »

https://www.aftonbladet.se/debatt/a/4dAgJa/vi-vill-forandra-synen-pa-svensk-jamstalldhet

Jag läser debattartikeln i Aftonbladet och jobbar på att se som du gör. Men det går inte. Nej, Ebba Hermansson, du vill inte alls förändra synen på svensk jämställdhet, du vill backa bandet och cementera.

Jag tror också på kvinnors förmåga och ambition. Till 100 % och lite till. Men jag tror inte för en sekund att vi får ett mer jämställt samhälle genom att stanna upp och backa bandet. Jag tror inte för ett enda ögonblick att vi kan bryta ny mark utan en modig, ansvarstagande politik som vågar fatta tuffa, obekväma beslut. (Sedan är det oerhört viktigt att vi inte tappar bort människor i bakvattnet, men även det är politikernas ansvar.)

Jag älskar minsta motståndets lag. Det är mitt motto. Men när det kommer till jämställdhetsarbete är det inget alternativ. Sverigedemokraternas politik erbjuder en 8-filig nyasfalterad motorväg bakåt. Jämställdhetsarbete som förändrar samhällsstrukturerna i grunden kräver dock machete, snöskor och akutväska. Minst. Där har du det fria valet. Vad skulle du välja?

Sverige må var ett av världens mest jämställda länder, men faktum är att ingen av oss egentligen vet vad 100 % jämställdhet och jämlikhet betyder. Ingen av oss har varit där. Det har aldrig existerat. 

Så, Ebba Hermansson, hur skitjobbigt det än är att inse att vi inte är så fria i viljan som vi tror, så är det bara att tugga i sig. Alla val vi gör kommer ur våra egna referensramar och omständigheter. Så långt det fria valet. Men vi lever alla i samma samhälle. Grunden för våra erfarenheter är desamma. Vi är alla mer eller mindre fångna i normativt tänkande och beteende. Av gammal ohejdad vana. Hur skitjobbigt det än är att inse. Det är bara att tugga i sig. 

DET handlar inte om kvinnoförakt. Det är realism. Därför behöver vi en jämställdhetspolitik som bryter ny mark för den framtid som kanske kan bli jämställd och jämlik en dag. Det kommer inte att hända av sig själv. Och aldrig med Sverigedemokraternas vid makten.

Läs hela inlägget »

Lite mer att vara tacksam över i dag. Tack för love and support! Mitt hjärtas airbag.

Det jag skrev om i går är inget nytt för mig. Jag håller inte plötsligt på att gå under. Varken fysiskt, psykiskt eller mentalt. No worries, jag är seg. Jag öppnar bara munnen. Det är på tiden.

Jag har haft hormonella problem större delen av mitt liv och varit ordentligt sjuk av och till, till följd av detta. Det är alltså något jag lever med varje dag. Inget nytt. Jag är bara leds på att hålla käft och acceptera. Utled på stoicism.

Att vara ur funktion över tid gör en ödmjuk. Och rejält förbannad. Jag har gått från att misstro mig själv till att hata läkare, till att värdigt, inbillat vidsynt och typiskt kvinnligt acceptera att svensk sjukvård inte har möjlighet att arbeta så brett och att gränsen måste dras någonstans (en får vara glad för det lilla och cancervården är ju fantastisk, typ). Till att, vad fan! Halva befolkningen! Varför tar ingen jävel våra problem på allvar? Är halvdöd och utmattad ny svensk standard? Collateral damage?

Här i Sverige finns en hel del rapporter som tydligt visar att män och kvinnor inte behandlas jämlikt i vården. Män får exempelvis snabbare behandling när de kommer in akut. Kvinnor måste rapportera svårare smärta, värre illamående och större psykiskt lidande innan det skrivs in i journalen. Män får även längre sjukskrivning än kvinnor med liknande åkommor. Fakta.

Mer fakta: 
I Sverige, ett av världens mest jämställda länder finns inte en enda forskningsfond för klassiska kvinnosjukdomar. Inte en enda. Vi tar det igen. Inte en enda, nada, null. Enligt socialstyrelsen finns i nuläget ingen planerad satsning. Nada, null. Det finns inte heller någon kartläggning av hur många kvinnor som sjukskriver sig för exempelvis PMS och PMDD. Varken hos Socialstyrelsen, Försäkringskassan eller Folkhälsomyndigheten. Kvinnor får alltså inte bara sämre tillgång till vård, vi är inte ens intressanta. Inte ens vad vi kostar samhället jitter någon ta reda på. För vi kostar. Vi trötta, hormonrubbade kvinnor. Betydligt mer än nada, null. Vi till och med dör av det. De facto. Collateral damage.

Vad är det då som gör att kvinnors kroppar inte är värda att prioriteras? Är det så generande enkelt att det handlar om gamla patriarkala normer och värderingar? Det andra könet. Den globala grundsyn som exempelvis gör att Viagra, och den absurt omfattande forskningen kring manlig erektion, har fått Pfizer att tjäna hundratals miljarder på sitt lilla blå piller? (Viagra är förvisso till stor glädje för många, men mig veterligen har ingen dött av att inte få upp kuken.) Medan merparten av världens kvinnor fortfarande inte har bestämmanderätt över varken sina liv eller sina kroppar.

Vad är det som gör att uttrycket ”sveda, värk- och brännkärring” fortfarande inte har spelat ut sin roll här hos oss, ett av världens mest jämställda länder? Som gör att kvinnor ständigt möts av bristande kunskap, förståelse och behandling när vi kommer med våra ”diffusa” symptom.

- ”Jag ber om ursäkt, förlåt mig, men även om provet såg finfint ut, så mår jag ju fortfarande lika dåligt...”

Som gör att vi får höra att det inte är något fel på oss och att lite avslappning eller terapi nog fixar biffen.

-”Nästa patient, tack!” (Avskaffa för i h-vete stafettläkarsystemet omgående! Författarens anmärkning.)

Och vi är ju så resonabla och så stoiska. Gud förbjude att vi skulle ryta ifrån och ta plats. Det är inte dekorativt!

Istället går vi hem och googlar. Det finns en hel subkultur av kvinnor som diagnostiserar sig själva på nätet, mer eller mindre framgångsrikt. I forum, bloggar, bland forskningsrapporter, hos näringsterspeuter, genom biohacking. De flesta av oss är helt galet pålästa och kan verkligen hjälpa oss själva och varandra. Men lika många ruinerar sig på suspekta kosttillskott som fuckar upp systemen ännu mer. Det är också helt galet.

- ”Ursäkta, det finns alltså inget mer att göra? Ok, nähä, men då provar jag digital detox en vecka, det gör säkert susen. Jag borde skärpa mig. Inte stressa så mycket, du har rätt...”

Istället går vi hem och skäms över vår oförmåga, köper en ny heltäckande foundation, springer en mil (om vi orkar), tar en #ilovemylife-selfie, sover lite till och börjar med yoga. Inget ont om yoga, löpning eller digital detox, allt som hjälper kropp och knopp att varva ned är toppen. Men det hjälper INTE den kvinna som har subklinisk hypotyreos, svår pms eller pmdd, obalans i OAT-axeln, kronisk migrän, binjureutmattning, fibromyalgi, odiagnostiserad Addison etc, etc, att bli frisk. Hon dör. Vi dör. Långsamt. Men de facto.

Det är så ovärdigt. Så förnedrande. Så helt galet. 

Därför ryter jag ifrån lite, här på min ytterstholme. Blöder offentligt och jobbar på att skämmas lite mindre (och vara tacksam, klart som fan att jag är tacksam). Ryt du också. Även om det inte är estetiskt tilltalande. Tystnad hjälper ingen. Vi är halva befolkningen. Helt galet, om en tänker efter.

#ovården #hypotyreos #migrän #aura #hormonhelvete #pms #pmdd #utmattning #limbo #tacksamsomfan #angrybyage #hearmeroar
 

Läs hela inlägget »




Jag har tur som har lärt mig att njuta av det lilla. Som att sno till mig en augustitimme med en bok när solen skiner. Det är på riktigt ljuvligt och något att vara tacksam över. Jag har övat. Det har tagit sin tid att få ro i Duracellsinnet. Jag lyckas inte alltid. Men med en kropp som ständigt strejkar och ett liv som krymper hör jag till dem som inte har något val. 

Jag borde bara vara tacksam. Jag har allt jag behöver för att vara lycklig i grunden: mina allra närmaste, vårt älskade Lillbo, kissarna, mitt stimulerande arbete och de vänner som gitter hänga kvar. Och en bok i solen. Det borde faktiskt räcka. Även för en som är van att flyga fritt. 

Men jag funderar på om jag verkligen har landat eller bara resignerat. Om jag har mognat eller bedrar mig själv. Kanske passar jag bäst i en madrasserad cell, vrålande av frustration och ilska. Förmodligen, om jag skulle tillåta mig själv att ta ett djupdyk i de klippta vingarnas konsekvens. Men det gör jag inte. Det skulle bli för grisigt. Så många har det värre. Jag har så mycket att vara tacksam över. Men. Någonstans i min kärna vill jag fortfarande så oändligt mycket. Är det förmätet av mig? Jag har så svårt att förlika mig med begränsningarna. Det bubblar innanför konturerna. Det stormkokar under locket. Men jag är här. Och nu. Läser en bok och njuter av en stulen augustitimme i solen. Och har tacksamhet som strategi. För att det är det enda som fungerar när lust och vilja inte längre har något att säga till om.

Undrar just hur många vi är. Som är i limbo. Som har hela viljan kvar men måste sova när vi har gått en promenad. Som har tusen idéer men inte kan se våra barns fotbollsmatcher utan att det resulterar i tre dagars migrän. Som vill bjuda hem vänner men gruvar sig halva dagen för att steka fiskpinnar till familjen. Vi som tokälskar vårt arbete men jobbar en halvtimme i taget och tvingas ”välja” mellan eget företagande och sjukpension eftersom vi inte platsar på den vanliga arbetsmarknaden. Vi som har multiproblematik med tydliga fysiska symptom men aldrig får adekvat vård. Vi som alltid vilar men rekommenderas andningsövningar och avslappning. Vi som bär med brutna ryggar men ändå stämplas som veka. Vi som skäms, skäms, skäms för att vi inte räcker till. Vi som gömmer ilskan och frustrationen eftersom den skulle dränka oss. Vi post-drivna som jobbar på, och jobbar på att njuta av det lilla. Klart som fan att vi resignerar. Tur som fan att vi fortfarande kan vara tacksamma. 

Det här gör jag inte ofta. Blöder offentligt. Men det finns ett allvarligt systemfel i svensk vård som gör att kvinnor (även män, men framförallt kvinnor) inte blir tagna på allvar, inte får hjälp med sina, ofta stressrelaterade, ”diffusa symptom”. Oförmågan att se och behandla helheten, ”ovården”, skapar så enormt mycket lidande. Det gör mig bara så vansinnigt frustrerad och förtvivlad. Livet förändras för alltid när hormonsystemen hamnar i obalans och fallerar. Det är ett helvetesdomino som river med sig funktion efter funktion. Du flyger inte mer. Aldrig. Till slut sitter du bara där. Och jobbar på att vara tacksam. 

#ovården #hypotyreos #migrän #aura #hormonhelvete #pms #pmdd#utmattning #limbo #tacksamsomfan #angrybyage #hearmeroar

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

-

Etiketter