rävsaxen - normfånge på rymmarstråt

Feministisk och normkritisk blogg från Norrbotten

För att det behövs

Rävsaxen symbol

Feminist, realist, humanist
Och utmattad
Oftast i den ordningen

2018 > 09

Rävsaxen blogginlägg: Väkommen till Firma Fenix - du pratar med Marie

Om du har migrän så förstår du. Om du har hormonell auramigrän så förstår du. Om du har hormonell auramigrän, PMDS och utmattningssyndrom så förstår du. Om du har hormonell auramigrän, PMDS, utmattningssyndrom och hypotyreos så förstår du. Om du har hormonell auramigrän, PMDS, utmattningssyndrom, hypotyreos och samtidigt driver minst ett företag så förstår du precis. Varför jag har en nedlegad schäslong full av katthår.

De flesta önskar att veckan bestod av färre vardagar. Jag önskar att den kryllade av fler. Som utmattad med auramigrän har jag minst två sjukdagar varje vecka, ofta fler. Dagar jag aldrig får tillbaka. De är borta för alltid. Jag försöker klämman in ett liv och en heltidstjänst på en knapp halvtid och det är självklart helt omöjligt. Det gör heller inte gott för min kropp. Jag piggar aldrig på mig. Får ingen respit.

Det är egentligen helt orimligt. Definitivt oacceptabelt. Men det är mina förutsättningar. Mina möjligheter att fortsätta ett stimulerande yrkesliv. Och jag älskar verkligen mitt arbete. Jag vill så sprittande mycket. Men jag betalar dyrt för det. Med min egen hårdvaluta; energi och hälsa. Jag jobbar, sover på schäslongen med närmaste katt, tar en promenad de dagar jag orkar och avslutar med popcorn i soffan. Tidigt. Dränerad och värkande, med hjärtslag som dunkar sig ut genom tyg. Varje dag. Exakt varje dag. Det är det hela. Punkt.

Jag kan inte planera in mer än max en utflykt i veckan. Har jag ett jobbmöte skippar jag tandläkaren. Är jag kallad till neurologen missar jag ungarnas match. Pallar jag att jobba effektivt i två dagar måste jag ligga i tystnad i en, eller tre. Jag är så beskuren. Jag har fortfarande inte vant mig, bara nästan accepterat. Och jag balanserar på gränsen. Varje dag.

Företagarfrukostar, mingel och nätverkande. Socialiserande, utbildningsresor eller intressanta föredrag. Systerskap och kollegor i kvinnonätverk. Uppsökande verksamhet, konferenser, lunchsällskap eller After Work. Det existerar inte. Inte i min företagsvärld. Företagare som jag, vi finns inte, räknas knappt, går spårlöst förbi. Näringsliv. Du hör ju själv. Näring. Liv. Det är inte för mig. Inget för oss som inte orkar dyka upp och ta plats, le på beställning vid närmaste ståbord. Vi som inte ens duger som Linkedinkontakt - om nu det är något att stå efter. Nej, vi bara hovrar lite på vår kant. Hänger i. Att vi orkar.

Visst, det låter måhända cyniskt och slightly bittert, men så fungerar företagande i Sverige. Åtminstone för utmattade kvinnor med auramigrän och generellt obalanserade hormonsystem. Mitt bland alla skyddsnät, EU-projekt och jämställdhetssatsningar står vi helt ensamma. 100 % ointressanta och osynliga. Men vi har en egen taktik. Vi börjar om. Vi är grymma på det. Vi fortsätter att arbeta och fakturera. I glädje och med våra kunders bästa för ögonen. Precis som alla andra företagare. Vi börjar bara om lite oftare. Ibland flera gånger om dagen. Vi jävla superhjältinnor som aldrig ger upp. Vi som bryter ihop och brinner inne, migränkräks, sover oss funktionsdugliga, tar igen förlorad arbetstid under helgen och försöker låta bli att tänka så mycket. Vi börjar om. Skakar av oss askan. Det är vår grej. 

- "Välkommen till Firma Fenix, du pratar med Marie." 

Vi börjar om. Omigen. Vi rår oss själva. Hankar oss fram. Vi som fyller vår funktion men saknar betydelse i alla sammanhang. Visst. Det är lite nedslående. Det får jag nog erkänna.

Läs hela inlägget »
Rävsaxen blogginlägg: Den huvudlösa kvinnan - vår tids ideal

Kan vi ta det här med träningskläder? Och träning. Och hur vi förhåller oss till det. Jag har själv gymmet som andra hem (när jag inte är utmattad) och lägger gärna en slant på snygga och bekväma träningskläder om de håller bra kvalitet och gör jobbet. Men måste jag mötas av en kvinnoröv i storlek XXS alternativt retuscherad till tvillingbadboll varje gång jag vill surfa hem ett par nya träningstights? Måste jag parera mellan djupa squats fotograferade bakifrån och huvudlösa kvinnor med skadlig svank?

Jag blir så jävla leds. Och jag blir så jävla ledsen för alla tjejers skull (och killar som får sig lite mer skev och sexistisk kvinnosyn, något de inte behöver). De unga tjejer som förförs av bilderna och drömmer om att själva få se ut så. Som tror att det är helt i sin ordning. Helt normalt. Att vara trådsmal och svanka ryggen ur led. De tjejer som amatörposerar hemma i flickrummet med plutmun och rumpan i vald vinkel. Och postar på Instagram med rätt hashtag och hopp om att bli uppmärksammad i något kreddigt, sexistiskt fitnessflöde. Lilla hjärtat, du krossar mitt.

Jag hatar företag som säljer grej med tjej. Naken hud, röv, bröst och mage, onaturlig kroppshållning. Ett unket gammalt knep som tyvärr fungerar lika bra på normstyrda flickor och kvinnor som på män. Har du förresten tänkt på hur kvinnliga modeller för träningskläder alltid är smala men sällan vältränade, jämfört med männen där modellerna är rejält muskulösa? En tjej som tränar ska vara smal och pluta med munnen eller le riktigt stort och inta yogaposition (och svanka, glöm för all del inte att svanka ordentligt). En kille som tränar ska vara så biffig han bara kan, lyfta stora hanteln eller sitta lite snett på en bänk, gärna i dämpad belysning, med allvarlig och lite farlig blick. Säger normen. Den vi tror på och anammar. Vi också, vi som ska föreställa vuxna. Vi är fan inte kloka!

Jag skrollar vidare bland slimmande highwaisttights och minishorts. Perfekta kroppar i minsta storlek. Jag glömmer att titta på kläderna. Noll underhudsfett, inte en valk. Men det finns heller inte mycket av träningsglädje i bilderna, bara dimmiga fuckme-blickar, fejkade jätteleenden eller huvudlösa, svankande kroppar. Och tro mig, det är inte en jävel som ser ut så på gymmet. Här ute i verkligheten. Annat än om de har fått akut kramp i ryggen.

Mitt tips till dig som vuxen är, anmäl företag som profiterar på kroppar. Sexistisk reklam ska bort. (Se nedan för info hur du gör.) Och kolla in följande företags Instagramkonton: @fitsstar.co, @wallderinska, @freddystore, @stronger,  @officialbetterbodies, @ruleofsweden, @fitnessbutiken. Bara ett litet urval, men företag med många följare, främst bland unga. Fundera på hur de framställer kvinnan, hur de lockar sina potentiella kunder.  Vilka följarbilder väljer de att plocka upp och regramma i sitt feed? Vilket utseende och vilka poser premieras? Vilket är idealet? Räkna gärna hur många huvudlösa kvinnokroppar du hittar. Samlas efteråt och diskutera i smågrupper. Typ vid middagsbordet.

Häromdagen under min lunchpromenad blev jag omcyklad av ett stort gäng ungar. Sannolikt på väg till skogen för orientering, det är ju den tiden nu. Tolv- trettonåriga tjejer. Och du vet ju hur de brukar se ut i den åldern, långa pinnsmala gaseller. Samtliga, utom två, bar svarta kompressionstights från 2xU. De där brallorna med med silverkryss, som alla har. Pris runt 1 100 kr eller mer. What?! Kompressionstights för 1 100 kr till magra skolungar som växer?? Praktiskt taget ingen som inte rehabtränar eller idrottar på absolut elitnivå behöver kompressionskläder. Det är så jävla dumt! Okej, jag fattar att det har med mode och trender att göra. Alla vill hänga med och klart att 12-åringen ska få höra till coola tjejklicken. Men allvarligt förälder, inte är du särskilt vuxen i rummet.

Vad håller vi på med? Seriöst. Jag blir jävlat vansinnig! Vilka är det som ska lära ungarna att ha en sund och hållbar inställning till sin kropp? Till träning, dess destruktiv industri och de pengar den vill kräma ur oss? Vilka ska lära dem att filtrera bort skiten? Vi vuxna kan det uppenbarligen inte. Vi bara flyter med och lajkar svankryggar. Lika blint påverkade och utan att ifrågasätta vad vi ser. Inte sällan hejar vi på. Och köper svindyra kompressionskläder till barn. Som sagt, inte riktigt kloka.

Det finns en hashtaggen som jag formligen hatar. Den står för allt som är fel i träningsvärlden. Nämligen #aldrigvila. Vad är det för jävla idioti? Förebilder, till och med träningsfrälsta föräldrar, taggar #aldrigvila och skickar signaler till en ätstörd, kroppshatande värld, att vila, det är minsann bara för veklingar! Om ungarna fick lära sig näringslära i skolan (eller ännu hellre hemma), inte bara proteiner och kolhydrater, utan ordentlig biokemi för kroppskännedom, då kunde de själva genomskåda den felande länken i budskapet. Men hur ska de kunna göra det? De kan inte ett skit annat än vad de inspireras av i något uppmärksamhetsknarkande instagramflöde, oseriöst nätforum, youtube, eller möjligen tidskriften Body. Små fragment som de pusslar samman till en egen, halvt livsfarlig cocktail för framgång. De vill bli muskulösa eller smala, bygga bröstkorg eller röv. De kör två- tretimmarspass i gymmet och tror på fullaste allvar att det bygger. De trycker proteinbars istället för skollunch och häller i sig både pre- och postworkoutmixer utan att egentligen ha den blekaste aning om vad de innehåller eller hur det påverkar deras växande kroppar. De står i omklädningsrummet och skakar pulver i löjligt dyra märkesshakers för att de har sett de riktigt bitiga göra så. Proffsen. Jo, tjena. Det gör mig vansinnig! Var är alla vuxna i rummet?

Jag har tillbringat tillräckligt många timmar på gym för att veta att unga killar kör bänkpress, ibland ett helt pass, ofta alldeles fört tungt och utan att egentligen ha en aning om hur det utförs korrekt. Inte sällan assisterade av en pappa eller storebror som definitivt inte heller vet vad han håller på med, men hey, alla karlar kan väl lyfta bänk! Och tjejerna, gärna i par, båda i kompressionstights så klart, kör fem varianter av bakdelsträning, lite sit-ups, poserar för en helkroppsselfie till Snap och går hem. Fortfarande med perfekt vippande hästsvans.

De lever i en farlig trend som de inte behärskar, och det är nästan plågsamt att stå bredvid och se på. En ung kille som tränar för att machokulturen säger att rippade bröstmuskler och biceps är grejen, eller dito tjej som vid 17 års ålder till 90 % fokuserar på formen av sin rumpa och hur hon kan bli smalare än sin storlek 36, med mer koll på hur hon tar sig ut än vad hon gör. De berör mig. Och det är nästan omöjligt att inte bli full i skratt. Eller börja grina. Det skär verkligen i hjärtat.

Men visst är det väl bättre att de tränar, tänker du, om än lite bakvänt och av fel anledning, om det gör att de hittar kärleken till gymmet? Vettet och kunskapen kommer väl med tiden? 

Eller så gör det inte det. För hur fan ska de hitta vilja och motivation att göra vad som är bra för dem, när allt de ser och hör är fake? 

Om du är uppfödd med en bildvärld där verklighetens människor inte existerar, där allt är pose eller retusch tills du tror på det, om du redan som tonåring proppas med mer information om olika dieter än om vad din kropp och hjärna behöver för att må bra nu och över tid, om dina youtubehjältar pratar mer om magträning två dagar efter förlossningen än om bebisen, om de träningskonton du följer bjuder på pumpade stereoidkroppar (för tro inget annat, de är absolut inte rena), om de ivriga fitnessamatörerna som visar felaktigt utförda (ibland rent farligt) övningar taggar #aldrigvila, om du alltid får en kvinnoröv uppkörd i ansiktet när du vill shoppa nya träningskläder, ja, då är det jävligt svårt att hittad sig själv och förstå sin egen drivkraft och träningslust. Särskilt när vi vuxna är minst lika påverkade och centralstyrda. När vi som borde ta ansvar inte förmår hjälpa dem att sortera. Vi som så lätt själva blir en i flocken och slutar tänka för egen maskin. (Paleo? Är det paleo som gäller nu. Ok, då kör vi 200 % paleo!! Facebookstatus på det! Vad det är? Ingen aning, men jag har sett det på nätet, det lär vara skitbra av någon anledning, i alla fall för vissa och i höst kommer 24 nya böcker, bland annat en av Olga och en av Paulo Roberto. Så självklar kör jag paleo! Följ min paleoresa på mitt nystartade Instakonto @paleopuckot2018 och tagga minst en polare som inte heller har den minsta nytta av min bristande kunskap så att jag kan få en härligt likasinnad fanbase att döda min tid med.) Inte fan står vi stadigt vuxna i rummet med insiktsfulla ord på vägen. Vi är inte ens där.

Träning är lust och glädje. Det får kroppen att fungera bättre. Fysiskt, psykiskt och mentalt. Uppåttjackens uppåttjack! När träningen drivs av just lust och glädje. Visst, ibland måste vi tvinga oss ut, och när det kommer till att lyssna på kroppen är latmasken den enda röst vi ska ignorera. Men varför är det så svårt att bara låta just glädjen vara drivkraften? Din egen träningsglädje. Inte normer eller trender.

Ibland blir jag kontaktad på gymmet, av unga tjejer som vill få lite hjälp och tips. Det är kul och jag visar gärna rätt teknik så gott jag kan. Men jag ställer även frågan: varför tränar du och vad vill du uppnå? Det är en start. Den som vill prata mer och ärligt vågar svara: ”för att jag vill bli snygg och smal”, hon ger mig ett bra utgångsläge för fortsatt samtal. För visst. Det är helt ok att träna för att bli snyggare i kroppen, så länge du förstår varför du gör det. Jag tränar själv delvis av den anledningen. Jag vill upp i vikt, slippa värk i mina skador, få mer energi och bygga de former jag inte är född med. Jag använder kroppen som ett verktyg. Jag njuter av det. Både den upplevda träningen, endorfinkickarna och musklerna de ger mig. Muskler Är vackert och jag är aldrig så bekväm i min kropp som när jag är muskulös. Men jag vet mycket väl att jag är normstyrd, att jag måste vara uppmärksam på mina tankar. Att min bild av idealet inte är helt sund, inte bör spridas vidare, att den bygger på kvinnor från fitnesscenen. Och eftersom jag känner till mina motiv, kan jag resonera med mig själv. Och välja bort de delar i träningen som inte grundar sig på glädje och välmående. Men jag har ju läst på. Vid det hör laget kan jag det där. Och jag vet att viljan att vara snygg aldrig får ta över. Det har jag också lärt mig. Men hur fan ska vi kunna begära det av en tonåring som bombas av skeva ideal från morgon till kväll? Där utseende är allt. Nu värre än någonsin. Det är ett jätteproblem och vi bör se omfattningen av det, för deras skull.

Så våga ställa frågor både till dig själv och din närmaste tonåring: Vad ser du när du tittar dig i spegeln? Varför är det viktigt att träna dig snyggare? Vad kommer att hända när du är snyggare? Vad är du beredd att försaka för att nå drömkroppen? Hur påverkar den drivkraften dig psykiskt? Mår du bra, eller blir träningen ett tvång? Hur hårt jämför du dig med andra? Vad hetsar dig? Vilka är dina ideal? Är de ens rimliga? Orkar du leva så här, är din träning hållbar? Gör du dig själv illa på vägen? Har du en sund relation till träning, mat, till din kropp eller börjar det likna ett självskadebeteende? Hur mår du av att konstant matas av bilder på huvudlösa kvinnokroppar? 

Det tål att tänkas på. Så var lite obekväm. Det kan bli väldigt långa och intressanta diskussioner med många reflektioner. Ibland räcker det med att väcka tankarna. Ibland sår det ett litet frö. Men ignorera inte. Hjälp dem att sortera intrycken. Hjälp dem att reflektera över sig själv och sitt eget beteende. Kritisera inte, men stör dem. Det snacket borde vara minst lika viktigt för en nybörjare som den obligatoriska introduktionen till gymmets maskiner och vikter. Men istället låter vi kidsen vingla fram på egen hand i en destruktiv träningsvärld, hitta kvasikunskap och förebilder bland de som skriker högst och marknadsför sig bäst. De som aldrig har ungarnas bästa för ögonen.

Det gör mig vansinnig.
En kaffe på det, någon?


Är du också leds på könsdiskriminerande reklam? Anmäl!
Det är väldigt enkelt, gör det på nätet om du vill: http://reklamombudsmannen.org/anmal_reklam/anmalningsformular

Könsdiskriminerande reklam prövas enligt följande kriterier:
* Objektifierande reklam: Reklam som framställer personer som sexobjekt, exempelvis genom klädsel, pose och miljö, på ett sätt som kan anses nedvärderande. Vad som är nedvärderande påverkas bland annat av om framställningen av personen har en koppling till produkten samt hur och var reklamen har exponerats.
* Schabloniserande reklam: Reklam som framställer personer i stereotypa könsroller och som kan anses beskriva eller förmedla en nedvärderande bild av kvinnor eller män.
* Reklam som på något annat nedvärderande sätt är uppenbart könsdiskriminerande.

Källa: Reklamombudsmannen

Läs hela inlägget »
Rävsaxen blogginlägg: Jag drar snabbare än Lucky Luke

Häromdagen såg jag ett inlägg på Instagram. En skönhetssalong i Stockholm arrangerar ett event som snabbt blev fullbokat. Meeeen, sådan tur vi har, två VIP-biljetter lottas ut bland följarna. Halleluja! Tagga en vän och lämna en motivering till varför just du och hon ska gå. Lycka till!

Välkommen till en
Helkväll med
Botox, Fillers & Dermapen


För tio år sedan hade jag svurit. Varför är eventet inte här?! Ge mig rabatterade nålar! I dag tänker jag, a.k.a.

Helkväll med
Kroppsångest, Självhat & Åldersnoja.

Välkommen. Det bjuds även på tilltugg och ett rum fullt av kvinnor som hänsynslöst jämför sig med varandra. Det kan bli taggigt. Men hey, vi har VIP-priser och goodiebags! It’ll be a blast!

Hur många av eventets besökare kommer att vara lyckliga i själ och hjärta? När de går hem med plutmun och utslätad panna till specialpris. Vilket behov har fyllts? Vilken tvångstanke ledde dem dit? I hur många timmar håller fixen? Den här gången.

En #rävsax. Ett normfängelse. En mycket kraftfull drog. Visst är det bra om vi vågar reflektera och se det i alla fall? Låt oss notera, men utan att döma. Det här är ju knepigt. Vår hjärtskärande önskan att få vara vackra, ungdomliga och anpassade.

Skönhetsindustrin bygger på, lever av att kvinnor (och män) är missnöjda med sitt utseende. Gärna så till den grad att vi knappt står ut med att alls se vårt originaljag i spegeln varje morgon. Skönhetsindustrin är experter på att paketera drömmar i förförande godisfärger och dimljus. Alltid i retusch så klart. Så många sköna löften. Så makalöst snyggt presenterat att vi tror att vi själva väljer att betala för att förändra vårt utseende. Att vi verkligen vill. Av egen fri vilja. Vi ska nästan vara tacksamma som erbjuds möjligheten till konstant uppgradering. För det är ju så vansinnigt roligt, peppande och stärkande. En riktig boost för självkänslan. Något vi verkligen behöver och självklart är värda. VIP. Oj, vad vi är värda! Vi unnar oss en förvandling. Vi unnar oss en utslätad och utraderad personlighet. För att våra liv ska bli bättre.

En hel industri som lever på att vi hatar oss själva. Det är så galet. Egentligen.

Jag är en typisk normfånge. Jag köpte hela skiten, rakt av. Jag har använt Botox, numer runt hela skallen för migränens skull, men tidigare för att motarbeta min tvättbräda till panna. Jag har använt fillers. Jag älskade det! Jag har opererat mina ögonlock och jag har har bröstimplantat. Jag hatar mitt tunna ostyriga hår. I min dagliga hudvårdsrutin ingår åtta (eller är det nio?), olika produkter. Jag har fler ögonskuggspaletter än jag kan använda på fyra livstider och jag älskar fullface makeup. Jag tycker fortfarande att det är skitroligt och väntar i detta nu leverans av senaste paletterna från Anastasia och Urban Decay. Ivrig som ett barn. Jag sitter fast i smeten. Men jag ser den, jag vet att jag är lurad. Och det skaver mitt i skojet. Självklart gör det det. Men jag försöker att inte döma, varken mig själv eller besökare av fillersevent. Vi gör ju så gott vi kan, vi barn av vår tid. Styrda av normer och automatiska tankar. Men de flesta av oss skulle nog må bättre av en alldeles gratis kram, snarare än en plutmun för 3 500 spänn. Om än unnad till VIP-pris.

Går jag här och tycker synd om mig själv? Icke. Skäms jag över mina ingrepp? Nej, inte alls. Ångrar jag dem? Nej du, inte det heller. Mellan mig och en plastikkirurgisk totalrenovering ligger förmodligen bara finansieringen. Jepp, jag erkänner. Så hårt cementerad är jag i skönhetsidealens fundament. (Får jag vara feminist ändå? Jepp, det får jag. Jag skriver mer om det en annan gång.) Jag tror tyvärr inte ens att jag är särskilt unik. Som fortfarande är så hjärtskärande normstyrd. Så fullständigt utan existensberättigande om inte alla flaws är utraderade, alla toppar är toppade, alla steg tas i perfekt linje. Jag fönstershoppar inte i skyltfönster, jag korrigerar mig. Fortfarande. Det är patetiskt, jag vet. Det är utan rim och reson, jag vet. Men jag tror fortfarande att jag är rejält defekt. Förnuftet säger annat, jag är ju en jävla smart dam, men det sitter i ryggraden. Och jag ser fler fel än så. För jag dömer, och jag dömer hårt. Alla. Dig också. I ett piskrapp. Jag drar snabbare än vinden, snabbare än Lucky Luke. Fortfarande. Du har inte en chans att hinna undan när kulorna viner. Min tankar avfyras och min mun blir en aning föraktfullt snipig när jag ser någon som har åldrats, gått upp- eller ned i vikt, klär sig illa eller lagt en usel makeup. Någon som inte ”sköter sig”, faller ur formen, blobbar till. Det sker innan jag hinner reagera. Och jag brukade bli galen på mig själv. Få adrenalintoppar av skam. Då när jag började se det skeva i idealen. Som feminist borde jag veta bättre, inte hänfalla åt fettförakt och utseendekritik. Så uselt, så lågt. Så ovärdigt. Skämmes ta mej fan!

Nu förstår jag bättre. Det där med ryggradsreaktioner. Och delarna i ryggsäcken börjar bilda mönster som gör att jag kan se mina bevekelsegrunder tydligare. Men gamla hundar (nope, jag är mer katt, men same same) tar tid på sig. Automatiska tankar byggs upp under en livstid och det krävs mer än vilja för att komma överens med och förstå dem, än mer förändra dem. De hör till försvaret, en del av upprustningen. Allt vad det innebär att bli vuxen. Vi bygger försvar av beteenden, tankar och reaktioner. Höga murar och resting bitch faces. Det är mänskligt. Men vi blir sällan bra människor av det, vi utvecklas inte till helgon. Beväpnade till tänderna trampar vi istället på andra, om så bara i tanken, för att få vinna lite självkänsla och självrespekt. Och känna oss lite bättre och uber än alla andra för en liten, liten stund. Du gör det du också. Eller hur.

Offensivt självförsvar gör oss elaka och dömande. Bitchiga och uppnästa i vår självbevarelsedrift. Men egentligen är vi just bara hjärtskärande. Ängsliga. Rädda för att själva falla ur formen. Att fula ur och inte få höra till. Att avslöjas. Vi dömer piskrappssnabbt för att orka stå ut med oss själva i konkurrensen. Och vi är mycket mänskliga. Vi vet inte bättre. Jag brukar ju tjata om det. Att vi gör så gott vi kan. Jag också. Och oroa dig inte, du behöver inte ducka för min blick. Jag har lärt mig att tänka om. I dag vet jag när mina dömande tankar skjuter skarpt. Jag beordrar eld upphör och tar reson. För jag vet ju att det bara är jag, mitt överdimensionerade försvar, inte du. Jag vet att du duger, med den äran. Och tanken landar där. Jag behöver bara tvinga den ur kurs först. Men jag har blivit rätt bra på det.

Det här med automatiska tankar och hur vi styrs av dem. Det försöker jag lära mina barn. Hur automatiska, oftast negativa, tankar stormar in på hundradelen av en hundradels sekund och hur de tar över. Innan en hinner reagera. Jag lär dem att vara uppmärksamma på vilka tankar som alltid kommer först. Se dem, notera. Men utan att värdera eller döma. Om tjejerna lär sig att bli medvetna om sina destruktiv, negativa och kritiska tankar och vad som händer inom dem, då har de kommit en bra bit på vägen. Om de lär sig att förstå vilken funktion de automatiska tankarna fyller i deras liv, då har de kommit långt. Då slipper de rusta sig så hårt. Och jag tror att de blir bättre människor. Ödmjukare. Och definitivt mer harmoniska. Självinsikt is bliss.

Men det är svårt. Fruktansvärt svårt att vända automatiska tankemönster. Det tar år, förmodligen en evighet eller två. Jag jobbar på det hela tiden. Och jag har slutat, ok inte helt men det artar sig, att döma mig själv för mina automatiska tankar. Jag ser dem, som gamla murriga medaljongtapeter, men jag låter dem inte totalt styra mig eller min syn på andra. Som sagt, det är svårt. Så förbaskat svårt. Prova får du se. Bli medveten om tanken, även den fulaste, notera, iaktta, känn efter men döm inte. Ta om. Efter hand, när du börjar förstå vad tankarna symboliserar hos dig själv, då kan du försöka förändring. Ge inte upp. 

Under tiden kanske du tar din kroppsångest och åldersnoja till ett skönhetsevent, en riktig helkväll med rynkfritt resultat. Ja, det är ju så det fungerar för oss normfångar. Vi är utled på kakan men vräker i oss hela burken. Tre steg fram, två tillbaka. Det går inte att rusa i cement. Så döm inte, bara notera. Ta om. Det är okej.

Men i nästa liv blir vi fjärilar. Nej, jag ska bli katt, självklart ska jag bli katt. Då slipper vi all den här skiten. Oavsett hur fula vi är. Billigare blir det också.
 

Läs hela inlägget »
Rävsaxwn blogginlägg: Större än mig

Häromdagen skrev 450 svenska krigsveteraner under en artikel i DN* med titeln ”Rösta bort alla främlingsfientliga krafter i valet”. De talar direkt till Sverige och svenskarna. Till dig och mig. De menar, av erfarenhet, att ”det inte är etnisk blandning som skapar konflikter utan extremism som utnyttjar och blåser under motsättningar”. Känns det bekant? Jag rekommenderar att du läser artikeln.

Genom mina egna många resor och olika bostadsorter har jag lärt känna människor med varierande ursprung, bakgrund och erfarenheter. Jag är nyfiken och intresserad. Jag frågar mycket. Och jag har alltid förundrats över hur lika vi alla är. Innerst inne. Men jag insåg tidigt att min värld är en utopi för många. Att jag lever mitt i en strålande jävla sommaräng. Och att det faktiskt förpliktigar.

Jag har träffat människor som flydde från den etniska rensningen i Rwanda. Där år av uppviglat hat fick människor att lyncha och mörda varandra. Vi och Dom. Vi mot Dom. Samma sak drabbade Rohingyerna i Myanmar och de fasorna pågår fortfarande. Vi mot Dom. Jag har vänner som deltog i kriget i forna Jugoslavien. Detta helvete så nära oss. Människor så lika oss. Som Mathe, vi kan kalla honom så. Jag ska berätta om honom, och lektionen han gav mig. Om vad "Vi mot Dom" gör med människor.

Mathe, då i 35-årsåldern. Jag var 25 och som vanligt nyfiken. Ville veta mer och visa min omsorg. Snälla berätta! Jag har dig, jag är här. Mathe drack nästan aldrig efter kriget. Han behövde den kontroll nykterheten gav. Men nu tog han mod genom en sexa whiskey. Och en till. Gav mig, av sig. En halv natt senare var han trasig, snorig, skälvande, en hyperventilerande känslostorm. Bristande. Mitt i en minnesvirvel han nästan inte förmådde återuppleva. Mathe berättade om hatet som smög sig på, det som ingen önskade men som tog sig in överallt. Den hårdnande retoriken. Om vänner som blev fiender när fientlighet blev norm. Om kriget. Fasorna. Om alla de som dog, de nästan outhärdliga förlusterna. I detalj berättade han.

Jag var så naiv. Och jag har nog aldrig skämts så mycket i hela mitt liv. Jag ville skjuta mig själv i huvudet. Jag och min blinda svenskhet. Vem var jag att av ren nyfikenhet, om än välvillig, öppna hans Pandoras ask och släppa ut helvetet? Bara så där. Utan annat skyddsnät att erbjuda än mig själv. Hur hade jag och min priviligierade svenskhet tänkt skrapa ihop resterna av en krigsskadad människa? Med hasselnötspetsat hämtkaffe och en rimfrostig promenad genom Gamla Stan? Mitt pucko!

Jag fick ett par sömnlösa nätter och magkatarrkänning. Jag minns att jag kräktes. Han kom inte till sitt arbete på över en vecka. Svarade inte i telefon. Öppnade inte. Det var november. Han tände inga lampor. Jag såg honom aldrig dricka igen. Och jag bad om ursäkt. Jag fick en lång kram. Han visste att han var trygg nu. Här. I Sverige. Det tog aldrig slut men det gick att hantera. Här i Sverige kunde livet som varit hanteras. Vi gick vidare. Jag ville niga och buga varje gång vi träffades. Kräla framför hans fötter. Av skam, men främst av respekt. Och av tacksamhet.

Det var inte mitt fel. Jag var aldrig kriget. Men i min genomtrygga svenskhet fanns inte möjlighet att förstå det helvete han hade upplevt. Hatet och terrorn som sakta svärtade allt. Han levde med mardrömmarna och kontrollerade dem med nykterhet och ett aktivt liv. Jag? Jag fick en lektion i ödmjukhet. Jag lärde mig att lyssna för att förstå. Jag lärde mig att aldrig ignorera en röst mer erfaren än min egen. Jag lärde mig att min referensram alltid är av guld. Att jag hör till de priviligierade med breda och välsydda skyddsnät. Jag lärde mig att det är min skyldighet att förstå just det. Privilegiet. Och att hantera det med omsorg och respekt. Att värna om Vi och insikten att Vi Tillsammans alltid är bättre än Vi mot Dom. Att det är min skyldighet att vara klokare och tänka vidare. För att jag kan och har möjlighet. Här på toppen av pyramiden behöver vi sällan kämpa för att överleva. Därför hör egoism inte hemma här. Det lärde jag mig. Och jag är så tacksam över det. Jag glömmer ibland, så klart. Jag är bara människa jag också. Men jag har tagit lektionerna och jag repeterar fortlöpande. För att jag vill vara en del av en bättre värld och skicka den kunskapen vidare till mina barn. Du kan kalla mig "godhetsknarkare" om du vill. Jag kallar det erfarenhet.

I går röstade jag. Med både hjärta och hjärna. För allt som är större än mig. För att jag kan. Och för att det är mitt ansvar som priviligerad. Jag har verkligen all respekt för dig som måste rösta för en drägligare tillvaro. För låginkomsttagare, sjukskrivna, ensamstående mammor, fattigpensionärer. Självklart ska du rösta för din existens. Amen. Men för de allra flesta av oss handlar det aldrig någonsin om överlevnad. För oss betyder ”vända på slantarna” en eller två utlandsresor per år, renovera nu eller senare, splitter ny moppe till 15-åringen eller en begagnad. För oss handlar ekonomi inte om att överhuvudtaget få det att gå ihop, utan om hur snabbt vi kan köpa alla de prylar vi vill ha. Vi har arbete, vackra Instagramvänliga hem, välklädda ungar och skrytbåtar. Inget att skämmas för. Vi bor i Sverige. Vi har det bra här. Men vi bör förstå privilegiet. Ingen av oss är här för att vi är av bättre virke. Vi är inte utvalda. De flesta av oss har bara haft blåröta som föddes just här. Och det är vår förbannade plikt att värna om och fortsätta att arbeta för allt det vi tar för givet: demokrati, solidaritet, humanism, jämlikhet, jämställdhet, öppenhet, välfärd. Det Sverige som vi känner det. Själva fundamentet till vår välmåga. Föregångslandet.

Jag har länge läst med stigande fasa, jo, helt ärligt med skräck, om utvecklingen i Polen och Ungern. Gör det du också. Det får bilden att klarna. Av Åkessons motiv, han som väljer Orbán. Av det land Sverigedemokraterna och extremhögern vill förvandla Sverige till. Det är inget annat än fullständigt vansinne. Och jag röstar mot dem. Med emfas och trumpeter, kanoner och primalskrik. Med hela min erfarenhet och allt mitt människovärde.

Jag röstar för. För framtiden, demokratin, yttrandefriheten, solidariteten, kvinnors och homo- transpersoners rättigheter och framför allt för mina barn. Jag röstar för det samhälle som jag vill behålla, utveckla och lämna efter mig. Jag röstar för att lösa problem utan främlingsfientlighet och rå rasism. Jag röstar för att hatet inte ska få fäste. Jag röstar för oss, för alla Vi Tillsammans. Jag röstar för din skull, för min skull och för hela jävla världens skull. För dit har vi kommit valåret 2018. Att vi inte har råd att rösta om enbart höjd eller sänkt skatt. I år röstar vi för Sverige. För att sommarängen ska få fortsätta blomstra under våra fötter. I år rösta vi in demokratin i urberget. För att vi kan och för att det är det enda rätta.

*Artikel i DN 30/8 2018 (obs, betallänk): https://asikt.dn.se/asikt/debatt/vi-som-ar-krigsveteraner-uppmanar-valjarna-att-rosta-bort-framlingsfientliga-krafter/

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

-

Etiketter