rävsaxen - normfånge på rymmarstråt

Feministisk och normkritisk blogg från Norrbotten

För att det behövs

Rävsaxen symbol

Feminist, realist, humanist
Och utmattad
Oftast i den ordningen

2018 > 10

Rävsaxen blogginlägg: Låt inte machokulturen förstöra för ännu en generation

En bekant bad vid tillfälle en kille i yngre tonåren att notera hur många gånger lagkamraterna sade "bögjävel" till varandra under en träning. Killen tappade räkningen innan de ens hunnit ut till rinken. En alldeles vanlig träning, en alldeles vanlig dag. Vi skulle kunna luta oss tillbaka och le litegrann. Så där som vi brukar. Säga att pojkar är pojkar och det är bara jargong. Säga att pojkar mognar lite långsammare, de växer ifrån det. Det går över.

En vardag för unga killar i Sverige. Jag tror att vem som helst kan förstå att det inte är en miljö som bidrar till respekt, empati och sunda mansnormer. Det är snarare åt helvete om du frågar mig. Och en av de grundläggande orsakerna till varför 70 % av de som tar sitt liv i Sverige är män och killar. Vi kan ju luta oss tillbaka, le lite och vänta på att det ska gå över. Så där som vi brukar. Eller så tar vi vuxenansvar. Det där vi tycks ha så förbannat svårt för. Vi kan börja med att skicka ut grabbarna från isen och ta snacket. Varje gång. Det kanske blir lite dåligt med istid till att börja med, men det är det värt.

Nu inleds en ny säsong för många ungdomsföreningar och lag. Men istället för att bara planera träningstider, profilkäder och ekonomi, se över hur du aktivt kan arbeta för att motverka machokulturen i just ditt lag. Ta chansen redan från start och gör konkreta insatser som leder till förändring. För grabbarnas skull.

I dag har de flesta föreningar en dokumenterad värdegrund. Det är bra. Men jag som jobbar med text hela dagarna vet att ord betyder noll och intet om de inte implementeras i verkligheten. Få begrepp är så missbrukade som just ordet Värdegrund. Det går att skriva hur vackert du vill. Det hjälper inte om verkligheten består av tonårspojkar som tillåts kalla varandra bögjävel 49 gånger innan de ens hunnit ut ur omklädningsrummet. Då är värdegrunden värdelös. För vad spelar det för roll om du trycker fina dokument och håller föredrag (fel av mig, fortsätt hålla föredrag, men håll fler, bomba med dem, kör en Röjar Ralf och hamra in budskapet), om du inte arbetar på den nivå där det verkligen händer, nämligen i omklädningsrummet, på isen, på planen. Face to face.

Känns det svårt? Det är det. En värdegrund får fäste och fyller sin funktion först när  den genomsyrar hela verksamheten. Varje ord, varje handling, genom varje enskild ledare och ned i varje unge. Det är självklart inte enkelt. Men du behöver inte göra hela jobbet själv. Det finns en mängd proffs och inspiratörer som dagligen arbetar med frågor om mansnormer. Boka dem. Släpp in dem. De vill inget hellre än att hjälpa dig att stoppa machokulturen. För en sak är säker, vi får en förändring först när fler män och killar själva väljer att sprida sundare mansnormer och vågar prata om machokultur, homofobi, mobbing och sexism. Och, än en gång, det handlar om ansvar. Vuxenansvar. Ta det. Varsågod:

Föreningar och organisationer som stöttar, informerar och föreläser. Finns både på nätet och i sociala medier:
- lockerroomtalk.se
- underkevlaret.se
- stoppaskitsnacket.se
- mfj.se
- makeequal.se 

Jag vill även tipsa dig som är ledare och förälder om några andra Instagramkonton att följa, rekommendera dem gärna till dina tonåringar, både killar och tjejer. De behöver goda manliga förebilder och motkrafter:
@peter_svensson @attilayoldas @hampusnessvold @marcovega.se @manligtochskamligt @dannylaam @dinosauriefilosofen @tnkvrt

Låt oss hjälpas åt. Börja med dig själv. Fråga dig själv om du bidrar till machokulturen och vad du kan göra för att bryta den. Men framför allt, ignorera inte ett problem bara för att du själv väljer att inte se det. Det finns där och det är allvarligt. Det skadar, det till och med dödar. Lyssna, läs på, förstå. Våga ta snacket, våga lyssna, våga föra normkritiska samtal för att främja jämlikhet, jämställdhet och förebygga våld hos unga killar. Normer kan förändras och machokulturen kan försvinna om vi bestämmer oss för det. Så vad säger du? Jag har bestämt mig.

//Marie


Så här skriver underkevlaret.se om  machokultur:

Machokultur är en samling av normer* som berättar för oss hur killar/män förväntas vara. Normer skapar attityder som leder till att pojkar och män strävar efter att vara på vissa sätt - "manliga". De påverkar inte alla likadant men alla måste förhålla sig till dem på något vis. Några typiska exempel på hur dessa normer kan se ut:

* Killar ska inte gråta, prata om känslor eller söka hjälp.
* Killar ska vara självsäkra och kaxiga.
* Killar måste vara framgångsrika för att få ett värde, allra mest ekonomiskt.
* Killar är alltid kåta när det gäller och ska bara ha sex med tjejer.
* Killar ska vara långa, rakryggade, stabilt byggda och vältränade.
* Det är ofta okej för killar att använda våld och aggression för att uttrycka känslor.

*Normer är oskrivna regler, idéer, föreställningar och ideal som kontrollerar hur man förväntas vara, leva och se ut för att passa in i samhället. 
 

Läs hela inlägget »
Rävsaxen blogginlägg: Barnan - den ofrivilliga rekvisitan

Jag fick en fråga via Rävsaxens Instagram. En "mamma till en mamma" undrade varför jag aldrig skriver om mina barn. Varför jag inte berättar om dem och visar dem? Inte en enda bild. Det verkar inte som om jag älskar dem. Typisk egomorsa. Borde jag inte lyfta fram mina döttrar, jag som är feminist?

Jag blev nästan lite ställd, det blir jag sällan, men svarade att, "Nej, du har rätt. Jag älskar inte mina barn och vill inte bli förknippad med dem." 

Ok, det var fel svar. Lite barnsligt. Jag förstår att hon brann av. Mea culpa. Men för att svara en självutnämnd supermorsa. Helt utan sarkasm: Jag är en sådan som tar saker på allvar. Jag har förhållningssätt. Till det mesta. Exempelvis till mina döttrars integritet. 

Jag älskar mina barn men framför allt respekterar jag dem som individer. De är mina barn men inte min egendom. Jag är deras mamma, men det innebär inte att jag har rätt att varken hänga ut eller dekorera med dem. Oavsett av hur mycket kärlek och stolthet. I alla fall inte utan att be om lov. Det är en självklarhet. Så vill jag bli behandlad och så vill jag att de ska behandla andra. Med respekt och eftertanke. Med empati. Ingen är så viktiga att hen har rätt att bestämma var eller hur en annan människa ska ta form. Ingen. 

Varför förväntas jag visa upp mina barn? Varför är det mer självklart än att låta bli? Vad är det med internet och sociala medier som gör oss så gränslösa? Som får oss att tappar koncepten och sluta tänka konsekvenser? Jag kan förstå, på ett plan. Vi vill så gärna visa, visa upp det finaste vi har. Men vill ungarna bli uppvisade? Har du frågat? Utställda till beskådan? Är det ens riktigt klokt? En fullt påklädd spädis kan jag köpa. Alla bebisar ser likadana ut och personligheten är inte lika ömtålig. Men senare, när barnen växer upp. Bör inte föräldraansvaret docka in per automatik? Säkerhetsbälte på? En strategi för trygghet? Varför fortsätter vi att ständigt exponera barnen på nätet, snarare än skydda dem? 

Missförstå mig rätt, självklart ska barnen vara med i våra digitala liv om det är vad vi vill. Men de har sällan något val. Vi kan väl åtminstone tänka på det? Och på hur. Det finns ju alteranativa sätt. Ett föräldrapar som har fattat det där med ansvar är Micael Bindefeldt och hans man. Parets lille kille figurerar i sociala medier men du ser aldrig pojkens ansikte. Det är respektfulla bilder. Micael delar med sig, visar all kärlek men värnar sin sons integritet. En förälder som har tänkt till och tar ansvar för mer än ögonblicket. Som inte fiskar poäng genom att agna med sitt barn. Det gillar jag. 

Men det hör till ovanligheterna. Jag ser motsatsen varje dag och jag rycker till varje gång. Som den lokala företagaren, hon som delade ett foto av sin födelsedagstjej. Publicerade bilden på sitt företags öppna Facebook- och Instagramkonton. Jag förstår som sagt grejen. Visa upp och berätta och hylla. En sorts kärlekshandling. Fint och vardagligt. Bra marknadsföring. Men jag får bara ont i magen. Där sitter den nyblivna trettonåringen i sin säng. Justvakenruffsig i urtvättat nattlinne, med ett generat leende och blicken snett ned i täcket. Överkörd.

Alltså föräldrar! Vi får inte göra så!

Inte ville hon visas upp offentligt. I nattlinne. Inför hundratals följare och alla andra som skrollar förbi. Det var så tydligt. Hon skämdes förmodligen halvt ihjäl i veckor efteråt. Det är inte ok. Det är så respektlös. Varför gör vi så?

Men det är rätt typiskt oss, eller hur? Vi är så kåta på att bygga personliga varumärken och få likes. Det är så signifikant för våra generationer. Vi som blev med sociala medier först i vuxen ålder. Vi flödar med i tsunamin och glömmer både villkor och konsekvenser av vårt ivriga postande. Det är ju så kuuuul. Och positiv feedback är beroendeframkallande. Mammor, pappor, mor- och farföräldrar. Gränslösa. Tanklösa. Vi vinkelvoltar oss till samhörighet online och drar med oss barnen in i akrobatiken. I jakten på några extra uppmärksamhetspoäng.

 Men låt oss komma överens om några saker, en gång för alla. Låt oss enas om ett förhållningssätt som gör att ungarna slipper agera rekvisita i vårt digitala showroom:

1) Barnen finns inte här för att förgylla ditt feed.
2) Använd inte barnen som gratis reklam för din härliga och kärleksfulla personlighet - och aldrig någonsin för ditt företag.
3) Din önskan att visa upp ditt barn eller barnbarn får aldrig gå före barnets rätt att slippa.
4) Ta ansvar för mer än ögonblicket. 

Sammanfattning (skriv ned på ett kort, laminera och klistra fast på mobilen):
Posta gärna. Men fråga först. Och respektera ett nej.

Precis som du själv vill ha det.
Capiche?
 

Läs hela inlägget »
Rävsaxen blogginlägg: Jag hatar männen som fick mig att hata

Jag föddes till feminist under mina år i Asien och Afrika. Det var en svår förlossning som tog sin början på Phuket. I Thailand, tidigt nummer ett på min bucket list (strax före en tur på Amazonfloden och Depeche Mode live). Mina drömmars Thailand. Jag anlände skyddslös och oförberedd. Till mitt livs första stora kärlek. Mitt första brustna hjärta. Min kraschlandning in i verkligheten. Jag var huvudlöst förälskad redan innan vi möttes. Jag älskade från första stund. Jag njöt, och jag saknar. Jag saknar fortfarande.

Men mitt liv i Thailand krossade även mitt hjärta. Fullständigt och brutalt. Där väcktes och frodades min misantropi. Där brast tilliten. Mitt i paradiset tappade jag nästan hela min tro på mänskligheten. Det var inte Thailands fel. Naturligtvis. Inte dess människor eller natur. Inte dess klimat eller kultur. Det var alla jävla as till män. De förbannade parasiterna, huvudsakligen från västvärlden och Japan, som våldtog och missbrukade människor på de mest fasansfulla sätt. Hänsynslöst. Som semesternöje och avkoppling. De odjur som ännu gör delar av Thailand till helveteshål. Jag hatar dem. Hat är ett starkt ord med oerhörd kraft. Men det finns inget annat som passar här. Jag har ingen nåd. Inte ett uns. Jag hatar.

En tidig morgon under min löprunda, ljummet och fuktigt, ljuset ännu knappt skönjbart, snubblar jag över en ung flickas fötter. Vid vägkanten. En glittrig stilettsko saknas. Huvudet i diket, håret i leran. Prostituerad och definitivt utnyttjad långt över vad hon fått betalt för. Medvetslös och mycket blodig.
Hon var bara en av många misshandlade horor. Jag såg dem ofta. Jag stod bredvid men det åt mig.

Hon överlevde, fortsatte att hänga i barerna. Sälja sin kropp till sexköpare som ansåg att lågbudgetsex är en rättighet och att prostitution är en transaktion med samtycke. Till män som frossade bland reavarorna. Slit och släng lilla kropp. Vad skulle hon annars göra? Money talks. Life goes on.

Hur många barn mötte jag? Hundratals? Tusental? Småpojkar som lät sig rövknullas blodiga av fullvuxna män för en Cola och en piratkopierad märkest-shirt. Som drog ned byxorna för vem som helst som log mot dem. Som för länge sedan slutat bry sig. De med tomma blickar. Vad blev det av deras liv? Är det ett liv?

Rat, en sjuttonårig kathoey. Graciös som en ballerina. Hen flöt fram, fick mig att känns mig som en flodhäst. En av de vackraste själar jag mött. Så oerhört insiktsfull och förlåtande, 90 år klok i en sönderknullad barnkropp. Rat var vacker även som död. I utsökt make up och trasig syntetkimono hängde hen sig i en tysk horbocks kyffiga hotellbadrum. En flykt och en förstklassig hämd. Touché. Tysken blev förbannad. Jag grät, kräktes blod och började hata.

Det blev inga rubriker. Just inget ståhej. Det blev det sällan. Money talks. Det hände ju mest varje dag. Människosvinnet. De liv som går åt när priviligierade män gör vad patriarkatet tillåter dem att göra. Härska och söndra. Som jag hatade dem. De männen hatar jag gränslöst. Jag såg dem komma i organiserade grupper. Chartrade sexresor. Horder av äckel med reseledare och allt. Kackerlackor. Jag såg dem bosätta sig, hålla sig med olika prostituerade varje dag, ibland enligt ett schema. Rata och välja ut nya. Kvinnor, män, barn. Den som betalar äger hela jävla smörgåsbordet. Varje liten kropp. Jag lovar, det händer på riktigt. Jag har sett dem. Männen. Långa, korta, vita, asiater, svarta, feta, magra, unga och gamla. Det finns inga särdrag, ingen speciell sort. Det är vilken man som helst. Det insåg jag.

Men en sak har de alla gemensamt. De utövar sin makt. De tar för sig. De anser sig ha rättigheter. Till andra människor. De hittar en plats där de kan härja och missbruka liv med minsta möjliga motstånde. De utnyttjar. Brutalt. De tror att andra människor finns till för deras sjuka begär. Vissa av dem tror till och med, på fullaste allvar, att barnen, ungdomarna, kvinnorna och männen de utnyttjar, faktiskt tycker om det. Tycker om dem. Eftersom de skrattar och ler. Säger vad köparen vill höra. Gör som de blir tillsagda.

Din dumma, dumma jävel. Jag hoppas att du dör en lika plågsam död som det helvete du åsamkar dina offer. De offer som jag kände och de jag aldrig lärde känna. De människor du förstörde, och tro mig, de log inte när du vände ryggen till. De hatade dig. Gränslöst.

Sexköpare och pedofiler finns här. Precis här. Nu. Glöm aldrig det. Och det finns inga särdrag, ingen speciell sort. Inte här heller, hemma i höstkrispiga Norrbotten. Skitjobbigt att ta in, men det är och kan vara vilken man som helt. Fråga polisen, fråga hororna. #inteallamän, tack och lov, men prostitution pågår 24/7 och Någon är den man som håller verksamheten rullande. Någon bokar sexmöten i mobilen. Lätt som en plätt. Någon prutar om priset på kropp. Det är ju en affärsöverenskommelse. Bara business. Men vem är denne Någon? Ingen du känner, eller hur? Definitivt inte du, eller hur? Men vem?

#inteallamän, tack och lov. Men vissa män missbrukar kvinnor och unga flickor dagligen. Om inte i praktiken så genom porrkonsumtion. Några män går längre, de köper kroppar. Det är ingen speciell man. Denne Någon. Det finns inga särdrag. Det här är verkligheten: Det kan vara din sambo som får sig en Swishbetald avsugning innan han hämtar ungarna på dagis. Din kollega som har en trist tisdagskväll och skickar ett mess till sin lokala hora. Eller din pappa som träffar en ”eskort” ett par gånger i månaden eller under jobbresan. För avslappning och lite vardagslyx. Fint och belevat. En enkel transaktion i samförstånd. Bara business. Pappor, söner, bröder, polare, kollegor, makar, sambor. Bra killar allihop. Inga odjur, inga jävla as. Bara Någon som behöver koppla av lite. Och vad fan, han har ju betalat för sig. Eller hur? Det är i samförstånd, i samtycke. Eller hur?
Eller?


Vill du veta hur våra svenska prostituerade har det och hur svenska sexköpare beter sig? Välkommen på en bumpy ride mot medvetenhet. Följ på Instagram och #tasnacket:

@intedinhora @prostitutionens_verklighet @prostituerad_less och @shittorskarsays. Följ även @viskansviol med ett förflutet inom prostitution samt @intedinhora 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

-

Etiketter