rävsaxen - normfånge på rymmarstråt

Feministisk och normkritisk blogg från Norrbotten

För att det behövs

Rävsaxen symbol

Feminist, realist, humanist
Och utmattad
Oftast i den ordningen

2018 > 12

Rävsaxen blogginlägg: Utan kvinna - ingen jul

Fortsätter på temat i mitt förra blogginlägg. Om alla dessa ansvarsområden som ligger på kvinnan, vare sig hon vill eller inte. Som hon tar ansvar för eftersom det annars inte blir något. Jul, till exempel. Check this out: Tre av fyra kvinnor uppger att en kvinna projektleder julen. Hela 62 % av de tillfrågade* kvinnorna upplever att de själva får axla rollen, medan 15 % av kvinnorna istället svara att det är deras egen eller partnerns mamma som gör jobbet. En kvinna likt förbannat med andra ord. Många kvinnor blir det.

Bara 24 % av de tillfrågade männen menar att de själva projektleder familjens jul. 

Av de tillfrågade, både män och kvinnor, uppger endast 3 % att det är deras egen eller partners pappa som ansvarar för julfirande. En högre siffra hade förvisso fått mig att ramla av stolen av förvåning, men ändå. 3 % gubbar, skämmes!

Gruppen sammanboende med barn gör det hela ännu sorgligare. Här uppger bara 10 % av männen medan hela 67 % av kvinnorna att de själva är familjens projektledare inför julen. Lägg till detta:  En studie från Försäkringskassan visade på en samvariation mellan uttaget av föräldraledighet och ansvaret för det obetalda arbetet i hemmet efter föräldraledigheten slut. Den (oftast kvinnan) som tog ut en större del av föräldraledigheten fick även senare ta ett större ansvar för det obetalda arbetet, där ingår även högtider, födelsedagar, skolavslutningar och dylikt.

Osökt tänker jag på siffrorna jag skrev om i mitt förra blogginlägg. Siffrorna som tydligt visar på den ojämställda hälsan och kvinnorna som blir sjuka av stress. Det är hard core. Det här är hard core. Det är inget hittepå. Så här ser det ut. Ansvaret för julen är bara en liten del, men snedfördelningen kommer att rulla på i all evighet. Om inte vi kvinnor säger ifrån, lägger ned, backar ur. Sluta martyra dig genom julen, släpp sleven och bara vägra. Det är mitt tips.

Om du lever i en familj med man och barn, sätt dig ned och prata med dina barn, om de är stora nog att förstå. Det är ju för dem du framför allt gör det, hela jultjohejet, eller hur? Berätta om hur det ser ut, berätta att du inte vill ta allt ansvar längre, säg att du kommer att lämna över det mesta till pappa i år och att det sannolikt inte blir som vanligt. Jag lovar, de kommer att förstå, barn har bra koll på det här med orättvisor. Det behöver inte vara svårare än så. Och du mamma/mormor/farmor/svärmor som arrangerar jul år ut och år in, gör samma sak; outsourca förberedelserna till din man, dina söner och svärsöner. Låt det bli som det blir. Vad är det värsta som kan hända? En havererad jul? Ok, fine, då blir det en utomordentligt bra början på en diskussion om jämnare fördelning. Vad har Du att förlora?

Släpp projektledarrollen och utmana normerna - för ökad jämställdhet.
Lycka till! Det lär, om inte annat, bli intressant.

* Källa:
Novus: https://www.arbetsvarlden.se/tco-novus-kvinnor-far-oftast-ansvara-for-julen/

Läs hela inlägget »
Rävsaxen blogginlägg: Husmodern som rann ut över hallgolvet och försvann

I år är det tolv, tretton år sedan jag stod i hallen och skrek, att ”Det här är den sista jävla julen jag gör det här själv!”. En vardagskväll i december. Jag minns att jag slängde hela jättelasten av julklappskassar i golvet, och vrålade. Familjen rusade till och stirrade. Den yngsta började gråta. Jag förstår det. Jag skriker inte så ofta. Jag är en vulkan som ruvar, det mesta ryms under ytan och stannar där. Min bergart har en hård skorpa, men nu rämnade jag. Hela jag vällde ut och plaskade ned bland påsarna, rykandes, fräsande. Det jag inte visste då, inte hade förstått, var att jag var sjuk och hade varit det en tid. Hypotyreos, auramigrän och utmattning. Där och då var jag bara utled på ansvaret, på kvinnorollen. Fix- och trixrollen. Skitgörat. Jag var trött, fruktansvärt trött. Men det fysiska var diffust, det hade smugit sig på, så där som det gör.

Nå väl, inte ens mitt utbrott där i hallen fick mig att fundera över min hälsa. Att jag redan hade passerat gränsen, det förstod jag först senare. Men, det skedde en förändring. Där och då. Tillsammans med flödet av ilska rann även det känslomässiga ansvaret, husmorssyndromet och logistikern ut. Jag har aldrig hittat dem sedan dess, jag har förvisso inte letat. Jag vill inte ha dem längre. Och det är bra. Jag slutade vara familjens projektledare. Jag släppte kravet på det perfekt städade hemmet, på ansvar för födelsedagar och familjemiddagar. Jag började lämpa över barnens klädinköp, tandläkarbesök, hämtningar och lämningar. Jag slutade curla. Jag slutade skriva inköpslistor anpassade efter varornas placering i matbutiken. Och jag har aldrig mer haft totalansvar för julklappsinköpen.

Jag sänkte, kort sagt, nivån till min mans. Där ligger den kvar och det går alldeles utmärkt. Min make är ingen mansbebis, han klarar hela biffen och betydligt mer än så, men det krävdes ett utmattningssyndrom och en borttappad husmor innan vi fick en bättre balans på hemarbetet. Jag behövde tillåta mig själv att tagga ned och släppa kraven, han behövde se och ta ansvar för mer än de delar han tyckte var roliga. För har du tänkt på det? Hur kvinnor tar ansvar medan män väljer? Just den fördelningen är något jag ser så ofta. Män gör naturligtvis en jävla massa för hem och familj. Bygger, sköter bilar, tränar ungdomslag, snickrar, hjälper bekanta, driver företag, lagar maten, arbetar hårt. Insatser som tar både tid och energi. Inget av det ska nedvärderas eller underskattas. Men de har lika fullt valt sina ansvarsområden. Paxat det roligaste. De väljer det som stimulerar och ger konkreta resultat. Gärna det som syns utåt. Huvudansvaret för hemarbetet, barnen, logistiken, planeringen och det dagliga skitgörat lämnas till kvinnan. Det tradiga tröstlösa evighetsgörat. Och hon har garanterat inte val det. Men han är ju så bra på det han gör, så engagerad, så vad ska en kvinna göra annat än att ta tag i tvätten? 

Tycker du att jag överdriver? Visst, jag raljerar lite, men se dig runt i din egen bekantskapskrets. Du lär hitta flera exempel. Kanske på din egen hemmaplan? Och det är en stor anledning till att vi har en ojämställd hälsa i Sverige. En dokumenterad sådan:

Var fjärde svensk anställd kvinna, 26 %, anger att de ofta eller mycket ofta har sömnbesvär. 16 % av männen. Det visar företagshälsan Avononas kartläggning av nära 30 000 anställda på arbetsplatser över hela landet. Allt tyder på att yrkesverksamma kvinnor är extra utsatta för sömnproblem, eftersom de ofta drar ett tungt lass även utanför jobbet.

Nya beräkningar från TCO visar att män bara tar ut en femtedel av dagarna med föräldrapenning barnets två första år, när merparten av föräldraledigheten på heltid sker. Kvinnor står alltså för fyra av fem dagar. TCO:s uppskattningar visar att kvinnor med barn födda 2015 i genomsnitt var borta från jobbet 14,5 månader på grund av föräldraledighet fram till barnet fyllde två år. Män var i snitt hemma 3,8 månader.

Fjärde kvartalet 2017 befann sig 27 887 kvinnor resp. 7 150 män i ett pågående sjukdomsfall p.g.a. anpassningsstörningar och reaktioner på svår stress. På tio år har sjukskrivningarna för den kategorin mer än fördubblats.  Vissa saker går igen hos de som blir sjuka på grund av stress. 80 % av de  sjukskrivna är kvinnor, de blir allt yngre och jobbar framförallt inom vård, skola eller omsorg. I samma rapport ser vi att andelen kvinnor som upplever nedsatt psykisk hälsa i åldern 30-44 år, är hela 17,9-22,9 %, jämfört med männens 11,5-16,4 %. Det här är åren när barnen kommer och växer upp, samtidigt som kvinnan är mitt i ett aktivt arbetsliv, ofta inom ett omsorgsyrke. 

Fler talande siffror:
* Antalet långtidssjukskrivna på grund av utmattning är 312 % gånger fler än långtidssjukskrivna på grund av cancer.
* Sjukskrivningar på grund av stress har ökat med 359 % under 2010-2017.
* 25 % av de som drabbats av utmattning riskerar återfall, d.v.s. 1 av 4 personer.
* Stressrelaterad ohälsa kostar Sverige 70 miljarder i samhällsekonomiska förluster (årligen).

De skaver. Skillnaderna. Jag tittar på siffrorna och inser att jag gör helt rätt. Att det egentligen är en självklarhet att släppa på de delar som tar mer energi än de ger, de delar som inte är absolut nödvändiga och att kraven, skyldigheterna sällan är annat än normer som bjäbbar. Jag gör det enda rimliga. Det borde vara självklart. Inga konstigheter. Men jag är en normbrytare. Min ovilja att ta det klassiska kvinnoansvaret gör mig till en konstig, empatilös och ”oengagerad” kvinna. En som inte verkar bry sig. En sämre sort. Jodå, jag vet hur snacket går. Jag försöker att ignorera det där. Kraven som ligger på kvinnorollen. Men jag vet mycket väl vad jag inte gör i dag. Och trots mina bevekelsegrunder ger det mig dåligt samvete. Det att jag inte längre är den hjärtliga, omtänksamma, duktiga kvinnan som har tid, ork och vilja för allt och alla. Det att hon aldrig går att väcka till liv igen, hon som rann ut över hallgolvet. Hon är en ruin, stelnad i resterna av husmorslavan. Jag vet att hon ligger bra där. Ändå fantomsmärtar hon mig. Fortfarande. Hon och normerna. De med vassa tänder.

När det värker som mest tittar jag på siffror. Om kvinnor i stress. Jag påminns om det orimliga. Jag poppar en påse popcorn till. Kryper upp i soffan med katt. Jag kysser min man och gläds åt det vår familj får ihop tillsammans, trots allt. Det är inga stora utsvävningar nu mer, det är ett begränsat liv. Men det är på den nivå vi själva väljer, i det lilla. 


Källor: Försäkringskassan.se, SCB.se, TCO.se

Läs hela inlägget »
Rävsaxen blogginlägg: Den ojämställda hälsan i siffror

Jag är en av siffrorna i statistiken om ohälsa bland kvinnor. Jag är en av de tusental som SCB presenterar i sin senaste rapport Jämställd hälsa. Jag är en av de kvinnor som får sifforna att skena. Diskrepansen börjar hos barnen och fortsätter genom hela livet. Samtidigt finns mycket lite forskning kring kvinnor och kvinnors sjukdomar. 

Jag vill se en forskning som utgår från kvinnans kropp, kvinnan behov och som leder till förståelse av just kvinnans kropp. Är det verkligen en så orimlig begäran att  50 % av landets befolkning får en rimlig del av resurserna?
Jag vill inte minst se mer forkning om hormonell påverkan. Jag vill att unga kvinnor redan i tonåren ska få kunskap om hur deras kroppars hormonsystem fungerar - inte bara slentrianmässigt ges p-piller eller antidepressiva för varje symptom. Förståelse för den egna kroppen ger kontroll och möjlighet att hjälpa sig själv. Det är en oerhörd fördel att förstå vad som händer fysiskt, mentalt och psyksikt. Den kunskapen finns inte i dag. Den viljan till att sprida kunskap finns inte i dag. Kvinnors hälsa är så beroende av hormonsystem i balans. När våra hormonsystem inte fungerar som de ska blir vi sjuka. I allt från stressrelaterade sjukomar, endometrios, pms och pmdd, migrän, skjöldkörtelproblematik m.m. Vi har vestibulit, pco, ätstörningar, fibromyalgi, depression, ångest, ofrivillig barnlöshet och utmattningssyndrom.

Fortfarande ses kvinnors sjukdomar inte som "riktiga sjukdomar". Lite skit får vi ta. Vi diffusiker. Det hör till konceptet kvinna. Vi kan ju skriva dagbok eller ringa en väninna. Ta en chokladkaka till och gråta en skvätt tills vi har samlat ihop oss lite. Men den dag vi inte längre håller, då stämplas vi som svaga. En sämre sortens kvinna som inte pallar trycket. Vi ska nästan be om ursäkt och skämmas lite. Vilket vi självklart gör.

Vad tror du att vi kostar? Vi "sveda-värk-och-brännkärringar"? Om vi bortser från kvinnors lidanade och går direkt till kassan. Kan utgiftskontot väcka någon i maktposition? Vårdkostnader, sjukfrånvaro, uteblivna skatteintäkter, sjukpensionering? Det blir många sköna slantar. Kan det öka intresset för forskning? Kan det göra det möjligt att över huvudtaget beviljas forkningsmedel? 

Vi tittar lite på siffrorna:

Besvär av ängslan, oro eller ångest efter ålder  2016-2017
Andel (%) av alla i gruppen

Ålder/Kvinnor/Män
16-24:      44,6/26,0
25-44:      35,0/24,4
45-64:      26,6/19,6
65-74:      21,7/12,6
75-84:      22,1/12,6

Andelen kvinnor som upplever ängslan, och och ångest är betydligt större än män, genom hela vuxenlivet. Och titta på sjukpenningstalet. Kvinnorna skenar i sjuktal i den åldern barn, arbete och hem kombineras. Är det så konstigt att det är kvinnorna som blir sjuka?

Sjukpenningtalet efter ålder 2017
Andel %

Ålder/Kvinnor/Män
16-19:       0,3 /0,2
20-29:       6,5/ 3,5
30-39:       14,2/6,3
40-49:       16,8/7,3
50-59:       18,6/10,7
60-64:       17,8/13,1

Se se specifika siffror om sjukdom och svår stress och depression: 

Pågående sjukdomsfall p.g.a. anpassningsstörningar och reaktion på svår stress:
2017 Kvatal 4
Kvinnor:  27 887 
Män:  7 150

Pågående sjukfall p.g.a. depressiv episod:
2017 Kvatal 4
Kvinnor:  9 281
Män:  4 534

Och det börjar inte i vuxen ålder:
Barn om hur de mår och känner sig efter ålder 2016-2017
Andel (%) av alla i gruppen

Mår mycket bra/ganska bra:
Flickor 12-15:  96
Pojkar 12-15:  100
Flickor 16-18:  91
Pojkar 16-18:  99

Oftast är jag nöjd med mig själv
Flickor 12-15:  88
Pojkar 12-15:  95
Flickor 16-18:  79
Pojkar 16-18:  91

Jag känner mig ofta ledsen eller nere
Flickor 12-15:  12
Pojkar 12-15:  8
Flickor 16-18:  29
Pojkar 16-18:  5

Titta på siffrorna. De talar. Varför låter vi dem gå förbi om och om igen? Jaha och jasså, det var ju tråkigt.

När får vi se insatser i vården som prioriterar de kvinnliga aspekterna? När får vi se forskning som inte enbart görs med utgångspunt i den manliga kroppen? 2015 utfördes 97 procent av den djurexperimentella smärtforskningen på handjur, trots att det är kvinnor som mest lider av kronisk smärta. Jag gissar att det ser likadant ut i dag. Det är inte bara ojämställt, det får rent livsfarliga konsekvenser när resultaten appliceras i den verkliga världen. 

När får vi se riktad forskning om den kvinnliga kroppen? Här i Sverige där vi  inte ens har ett genusregister över SCB´s dödsorsakregister. 

Det skevar. Det gör alltid det. Det är därför jag fortsätter att tjata.

Källa: SCB "Jämställd hälsa" 20181211

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

-

Etiketter