rävsaxen - normfånge på rymmarstråt

Feministisk och normkritisk blogg från Norrbotten

För att det behövs

Rävsaxen symbol

Feminist, realist, humanist
Och utmattad
Oftast i den ordningen

2019

Rävsaxen blogginlägg: Klimatångest, 10-years-challange, Marie Kondo och en stor skock får

Jag är hopplöst dålig på att hoppa på trender. Jag känner aldrig: "Fan, vad kul, nu kör vi!" Utan snarare, "I helvete heller, jag är väl inget jävla får!”. Jepp, jag vet, jag är skittråkigt. Eller om du vill, skeptisk. Kanske till och med sunt skeptisk. Eller, bara tråkig. Nå väl. En anledning till att jag inte längre engagerar mig i alla sociala medier är just det; jag får halsbränna av alla digitala trender som vi förväntas hoppa på. Allt som vi bara måste dela med oss av, med eller utan vettig anledning. ”Syns det inte så finns det inte” - jag orkar inte riktigt med det där. Det får mig att tänka att människor är korkade, och det vill jag inte.

Men kliv av då, logga ut! Läs en bok istället. Jo, det har jag gjort, min privatperson finns knappt i sociala medier längre. Det är faktiskt befriande. Jag insåg att jag skrollade förbi det mesta och själv bara postade bilder på katter, ok, det gör jag fortfarande ibland, eller feministiska rants. Det fick en egen kanal istället, precis här, för den som är intresserad. Inte av katter då, men av en och annan, ibland väldigt trött, fundering. Som den här.

För jag är redigt trött på trender online. Och hur vi sköljs med helt tanklöst. Med taggen #köpstopp kan jag förvisso se ett värde. När vi delar med oss av våra tankar kring konsumtion i klimatångesstider sprider vi budskapet och hindrar säkert en och annan slentrianshoppare. Men helt ärligt, är det av universell godhet du lägger upp dina bilder med köpstoppsvänlig hashtag? Skulle inte tro det. Du vill bara visa att du är med på tåget, få lite kredd, känna dig nyttig. Du är som alla andra, ett får som hakar på trenden och inte klarar av att bara rent konkret shoppa mindre. Inte om du inte får tala om det, visa upp det, höra till och få handklappsemojisar och hjärtan i kommentarsfältet. Liiite töntigt ändå, eller hur? Och på något sätt sorgligt. Undrar förresten hur många flygbilder med tillhörande ursäkt/förklaring jag kommer att se i veckan, taggade med #klimatångest. Eller rensningsivriga minimalistwannabees som bara ska köpa en enda sak till under 2019: Marie Kondos bok. 

Just nu trendar ”10-years challange”. Det avslöjar förvisso den normaliserade användningen av fillers och botox i kändisvärlden, men inte fan blir vi gladare av att se dem. Skådisar som får massor av kommentarer och hyllningar om hur unga de ser ut, att de inte har åldrats. Det visar tydligt hur vi ser på åldrandet, men just inte mer än så. Jag vet inte vad syftet är med den här utmaningen. Kanske bara ett sätt för AI att öva på ansiktsigenkänning? Men jag tror uppriktigt sagt inte att den gläder särskilt många. Inte bland kändisarna. Inte bland oss vanliga dödliga. Vi som åldras tio år på tio år. Några väljer att använda utmaningen till att diskutera kropp och åldrande, personlig utveckling och självkännedom. Med eftertanke och självinsikt. Det är positivt. Men det är inte många. Istället finns det nästan alltid med ett litet självnyp. De flesta kommenterar sitt eget åldrande negativt, som om de ursäktar att de har levt, att de inte längre glöder, är rynkfria, har håret kvar. Ändå ser vi att många har letat fram så fina bilder de bara kan, säkert skrollat mobilalbum en bra stund. Vi vill ju så gärna få snälla kommentarer. Varför hänger vi annars på? Självskadebeteende? Finns det ett syfte? Eller är du bara ännu ett får i skocken?

Visst, det är bara på skoj. Men är det verkligen skoj? Vissa tycker säkert det. På riktigt. Men mer då? Tankarna som rinner direkt tillbaka i bowlingklotets ränna? De där automatiska tankarna om hur vi borde se ut och inte? De flesta som skrollar bilder tänker på sin egen kropp, sitt eget åldrande, och sällan med snälla tankar. Det blir bara ytterligare ett sätt för oss normfångar att fortsätta i samma gamla spår: kroppar jämförs och bedöms, extrakilon avskys, åldrande ses som något negativt. Som så ofta blir det kontraproduktivt och vi tar en extra loop i vårt normativa tänkande. Där vi inte duger. Är vi alls medvetna om det? 

Jag är lite vass i tonen, jag vet. Men jag blir lite trött på hur vi slösar energi och slår knut på oss själva i sådant som helt saknar betydelse utanför skärmen. Måste vi bete oss som en fårskock så fort sociala medier viftar till oss? Tänk till och välj bort. Allt är inte kuuuuul! Och ingen kommer att notera om du inte deltog. Gå i frid.
 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

-

Etiketter