rävsaxen - normfånge på rymmarstråt

Feministisk och normkritisk blogg från Norrbotten

För att det behövs

Rävsaxen symbol

Feminist, realist, humanist
Och utmattad
Oftast i den ordningen

2019

Rävsaxen blogginlägg: Flygskam utan människoskam. Eller: När kolonialfisar tar semester

Thailand. Skandinavernas älsklingsresmål. Thailand. Landet där elitens kvinnor tystas av män. Där landets högsta dam tvingas krypa inför sin blivande man. Och där tusen och åter tusen kvinnor, män och barn säljer sina kroppar till turister. Varje dag. Landet där prostitution är ett vanligt extraknäck, så som kvinnor finansierar sina egna eller sina barns studier. Hur mat kommer på bordet.
Människokroppar som handelsvara.

Jag har levt och arbetat i Thailand. Det var mitt absoluta drömresemål som ung. Jag nådde fram. Och det är ett fantastiskt land. Magi. Människornas stora hjärtan, inställningen till livet, gästfriheten, ödmjukheten, önskan att alltid ställa till med fest, kulturen, naturen, maten. Men det är även ett helveteshål. Vissa anser att talet om prostitution svartmålar Thailand och den thailändska kvinnan. Det finns många som hävdar att de aldrig ser prostitutionen, att det inte upplever det som ett problem. Att Thailand är så mycket mer och att du helt enkelt kan välja bort de stora turistorterna där den mesta prostitutionen sker. Så typiskt oss. Vi som kan välja. Köra kolonialfasoner när det passar oss. Never the less. Thailand är ett land för män, kvinnor ses som lägre stående och prostituerade är de sämsta av människor. Dit åker vi på semester. För att det passar oss. Klartext.

Thailand är en avskrädesplats för människohandel. Jag har skrivit om det förr. För att jag vet. Jag har aldrig gråtit så mycket som i Thailand. Jag har aldrig sett så mycket lidande maskerat bakom sminkade leenden som i Thailand. Jag har aldrig sett så många krossade drömmar som i Thailand. Jag har aldrig sett så många barn med döda blickar som i Thailand. Jag har aldrig hatat män så mycket som i Thailand.

Jag blev feminist i Thailand. Det fanns ingen annan reaktion på den verklighet jag tog del av där. När jag insåg vad män, inte minst svenska män, gör med kvinnor de inte behöver respektera. När ingen hindrar dem. Thailand, Brasilien, Saudi, Sydafrika, Filippinerna och så många andra länder där människor på ett eller annat sätt är en av de främsta handelsvarorna. Dit män reser från hela världen. Jag har sett dem, talat med dem, hört deras version. Männen som hatar kvinnor. För det är vad det handlar om. Kvinnohat. Makt. Det. Är. Klartext.

Svenska män, inte minst. Inte en eller två. Hundra. Tusentals. Klartext det också. Jag har sett dem, talat med dem, hört deras version. Unga grabbar som ser chansen att knulla skiten ur sig utan att behöva bry sig om vem de fyller eller hur. Och gamla eller medelålders ”incels” med en djupt rotad, usel kvinnosyn där män är män och kvinnor är kvinnor, d.v.s. ”behandla mig som en kung”, hämta öl, laga mat, ta hand om mig, sug av mig när jag säger att du ska suga av mig. Curla mig. Män som ser jämställdhet som ett hot. Svenska män som räds mångkultur men väljer att flytta utomlands. Machokulturens stofiler, eller visst, kalla dem offer om du vill, det är kanske synd om dem också, i någon mån. Karlarna som inte hänger med i utvecklingen. De ensamma som "väl bara kan få ha en söt liten hemmafru, för fan". Jag inser det, barn av patriarkatet, de också. Normfångar må hända, men utan ens vilja till självinsikt. Patetiska enslingar som gärna få dö ut om du frågar mig, men likt dinosaurier lär överleva sekel efter sekel. Så tröstlöst. Jag har sett dem, talat med dem, hört deras version. De hatade mig för att jag ifrågasatte deras "transaktioner". De var ju snälla med tjejerna. Ju. Jag var en jävla fitta som borde åka hem och hålla käft. En sån de drog för att slippa.

Och pedofilerna. Det finns statistik som visar hur många minderåriga som säljer sex i Thailand. Siffrorna kan ifrågasättas, och det spelar egentligen ingen roll. Tusentals barn utnyttjas. Vart och ett, ett för mycket. I vårt älskade semesterparadis. Och det sjuka är att vi bara ser på. Eller inte alls. Så många svenskar har varit i Thailand. Landet där prostitution är olagligt men så vanligt förekommande och accepterat att det till och med är reglerat på vissa platser. Det borde inte vara möjligt. Men det bara pågår. Och pågår. 

Dit åker vi men struntar helt i att ta ansvar. Dit reser vi, vi som kämpar för lika lön, pappamånader, ekologiska ägg och upphört användande av engångsartiklar. Vi svenska med rättspatos. Vi som så gärna vill gå före och visa vägen. Men i Thailand och länder med liknande problematik tappar vi omdömet. Där tar vi paus från vårt engagemang. Där väljer vi att stå bredvid och se på, där blir vi istället en del av normaliseringen av sexindustrin. Där skakar vi på huvudet, kanske förklarar valhänt för våra barn. Vi tar en öl vid bordet bredvid torsken och hans nyförvärv. Vi hänger på go-go-barerna och ser det hända, de betalda övergreppen. Vi till och med festar med de prostituerade. Lite cool liksom. Vi bevittnar människohandel, men vi ingriper inte. Vi gör ingenting. Vi ser sexhandeln pågå medan vi beställer ännu en paraplydrink. Eller så reser vi till en lugnar ort. Där vi väljer att se det som passar oss, det som "sparks joy". Så typiskt.
Vad säger det om oss? 

Men herre gud? Måste vi alltid vara världssamvetet? Vilken hybris! Får vi aldrig bara slappna av, ta semester? Jo då, men inte mitt framför aktivt pågående barn- och människohandel. Var jävligt medveten om en sak: Att vara priviligerad ger även privilegiet att välja bort. Att se bort. Exempelvis privilegiet att välja bort att engagera sig, när det inte passar en priviligerad att engagera sig, eftersom den priviligerad aldrig drabbas av eventuella efterverkningar. Vi kan ju bara knalla vidare och hugga i när det passar oss bättre. En annan dag. En priviligerad kan välja när det är dags att ta semester från engagemang. Som när svenskar åker till Thailand, bevittnar människohandel och sedan åker hem igen, tar nya tag och ordnar en återköpsloppis bildskön nog för en hel dag på Stories.

Den sidan av oss kan jag verkligen förakta. 

Nu borde jag skriva att jag verkligen inte vill skamma någon med denna litania. Men det vill jag visst. Oss alla och vår dubbelmoral. Vårt hyckleri. Det går förvisso inte att engagera sig i allt, alla brinner vi för olika saker och gör så gott vi kan. Inte minst jag själv. Jag vet det. Vi är fisar i rymden, inte världssamvetet. Men vi är jävligt priviligierade fisar. Kolonialfisar. Det är lätt att glömma som priviligerad. Och när vi väljer att frottera oss mitt i andra människors helvete, utan att göra annat än att passera genom det med höja ögonbryn, eller ta en omväg, då ska vi fan skämmas. Åtminstone det.

I dag väljer vi bort Thailand av flygskam, men vi har glatt rest dit i 30 år, utan människoskam. Vilken oerhörd skam är inte det? 

Så, vad kan du som turist göra för att ta ditt ansvar? 
På plats:
* Köp inte människokroppar. Lägg inte dina pengar på barer eller boenden som har engagemang i människohandel.
* Säg ifrån. Det går att markera verbalt mot män som köper människor. Uttryck ditt avståndstagande. Lägg skammen där den hör hemma. #stördärdustår
* Anmäl! Prostitution är olagligt i Thailand. Anmäl, särskilt när du ser att ett barn är inblandat.
Hemma:
* Skriv. Protestera. Öka trycket på de thailändska myndigheterna och olika människorättsorganisationer. Det thailändska samhället är ett samhälle för män och reformer behövs för alla sociala frågor som jämställdhet, sjukförsäkringar, sjukvård, fri utbildning m.m. Det behövs omfattande reformer som stöttar den thailändska kvinnans roll i samhället. Det är den thailändska kvinnans rykte det är fel på, inte henne.
* Läs på, engagera dig och ta reda på mer genom olika människorättsorganisationer. Stötta: Plan Sverige, EPCAT, UNICEF, Rädda Barnen, Röda Korset, Resekurage m.fl.
* Res inte dit. #hemester trendar som bara den, 11 750 inlägg på Insta i dags dato.

Over and out.
//M 

Läs hela inlägget »
Rävsaxen blogginlägg: Klimatångest, 10-years-challange, Marie Kondo och en stor skock får

Jag är hopplöst dålig på att hoppa på trender. Jag känner aldrig: "Fan, vad kul, nu kör vi!" Utan snarare, "I helvete heller, jag är väl inget jävla får!”. Jepp, jag vet, jag är skittråkigt. Eller om du vill, skeptisk. Kanske till och med sunt skeptisk. Eller, bara tråkig. Nå väl. En anledning till att jag inte längre engagerar mig i alla sociala medier är just det; jag får halsbränna av alla digitala trender som vi förväntas hoppa på. Allt som vi bara måste dela med oss av, med eller utan vettig anledning. ”Syns det inte så finns det inte” - jag orkar inte riktigt med det där. Det får mig att tänka att människor är korkade, och det vill jag inte.

Men kliv av då, logga ut! Läs en bok istället. Jo, det har jag gjort, min privatperson finns knappt i sociala medier längre. Det är faktiskt befriande. Jag insåg att jag skrollade förbi det mesta och själv bara postade bilder på katter, ok, det gör jag fortfarande ibland, eller feministiska rants. Det fick en egen kanal istället, precis här, för den som är intresserad. Inte av katter då, men av en och annan, ibland väldigt trött, fundering. Som den här.

För jag är redigt trött på trender online. Och hur vi sköljs med helt tanklöst. Med taggen #köpstopp kan jag förvisso se ett värde. När vi delar med oss av våra tankar kring konsumtion i klimatångesstider sprider vi budskapet och hindrar säkert en och annan slentrianshoppare. Men helt ärligt, är det av universell godhet du lägger upp dina bilder med köpstoppsvänlig hashtag? Skulle inte tro det. Du vill bara visa att du är med på tåget, få lite kredd, känna dig nyttig. Du är som alla andra, ett får som hakar på trenden och inte klarar av att bara rent konkret shoppa mindre. Inte om du inte får tala om det, visa upp det, höra till och få handklappsemojisar och hjärtan i kommentarsfältet. Liiite töntigt ändå, eller hur? Och på något sätt sorgligt. Undrar förresten hur många flygbilder med tillhörande ursäkt/förklaring jag kommer att se i veckan, taggade med #klimatångest. Eller rensningsivriga minimalistwannabees som bara ska köpa en enda sak till under 2019: Marie Kondos bok. 

Just nu trendar ”10-years challange”. Det avslöjar förvisso den normaliserade användningen av fillers och botox i kändisvärlden, men inte fan blir vi gladare av att se dem. Skådisar som får massor av kommentarer och hyllningar om hur unga de ser ut, att de inte har åldrats. Det visar tydligt hur vi ser på åldrandet, men just inte mer än så. Jag vet inte vad syftet är med den här utmaningen. Kanske bara ett sätt för AI att öva på ansiktsigenkänning? Men jag tror uppriktigt sagt inte att den gläder särskilt många. Inte bland kändisarna. Inte bland oss vanliga dödliga. Vi som åldras tio år på tio år. Några väljer att använda utmaningen till att diskutera kropp och åldrande, personlig utveckling och självkännedom. Med eftertanke och självinsikt. Det är positivt. Men det är inte många. Istället finns det nästan alltid med ett litet självnyp. De flesta kommenterar sitt eget åldrande negativt, som om de ursäktar att de har levt, att de inte längre glöder, är rynkfria, har håret kvar. Ändå ser vi att många har letat fram så fina bilder de bara kan, säkert skrollat mobilalbum en bra stund. Vi vill ju så gärna få snälla kommentarer. Varför hänger vi annars på? Självskadebeteende? Finns det ett syfte? Eller är du bara ännu ett får i skocken?

Visst, det är bara på skoj. Men är det verkligen skoj? Vissa tycker säkert det. På riktigt. Men mer då? Tankarna som rinner direkt tillbaka i bowlingklotets ränna? De där automatiska tankarna om hur vi borde se ut och inte? De flesta som skrollar bilder tänker på sin egen kropp, sitt eget åldrande, och sällan med snälla tankar. Det blir bara ytterligare ett sätt för oss normfångar att fortsätta i samma gamla spår: kroppar jämförs och bedöms, extrakilon avskys, åldrande ses som något negativt. Som så ofta blir det kontraproduktivt och vi tar en extra loop i vårt normativa tänkande. Där vi inte duger. Är vi alls medvetna om det? 

Jag är lite vass i tonen, jag vet. Men jag blir lite trött på hur vi slösar energi och slår knut på oss själva i sådant som helt saknar betydelse utanför skärmen. Måste vi bete oss som en fårskock så fort sociala medier viftar till oss? Tänk till och välj bort. Allt är inte kuuuuul! Och ingen kommer att notera om du inte deltog. Gå i frid.
 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

-

Etiketter